Att vara anhörig till någon som har cancer
Vår Cancer resa började i april i fjol, alltså snart ett år sen.
När jag funderar tillbaka, så känns det nästan som att det är flera år sen vi fick det där beskedet, att de misstänkte att det kunde vara Cancer som T bar på.
Jag kände mig så otroligt ensam, jag var så arg och trodde nästan att kanske är det mitt fel att han har fått Cancer, samtidigt som jag såg mig själv redan som änkan som planerar begravningen.
När man hela tiden väntade på nya besked, man levde i en värld som inte riktigt går att förklara och man kan nog aldrig riktigt fatta det förrän man faktiskt har levt i detta vakuum som det faktiskt blev.
Cancern styrde våra liv hela 2013 och på något sätt lät vi den göra det.
När jag var som mest ensam och förtvivlad i detta så startade jag bloggen och fick då även kontakt med Inga-Lill och Alexandra på Cancerkompisar och blev så glad för det som de startat, ett forum där vi som anhöriga fick lov att berätta att vi faktiskt mår dåligt också.
Denna texten på hemsidan kändes som en befrielse för mig :
1 av 3 får cancer men alla berörs säger Cancerfonden. Idag lever cirka 150 000 personer med en diagnos och om det runt varje cancersjuk finns sex anhöriga finns det 900 000 anhöriga enbart i Sverige.
Forskning visar att du som anhörig löper du 25% större risk att själv bli sjuk i andra sjukdomar på grund av den stress man utsätts för.
Jag kände med det att det var okej för mig att känna som jag gjorde, visst behövde jag vara stark för våra barn och för T, men det var okej att tycka att livet var skit också ! utan att det var fel på mig eller att det var ju faktiskt T som var sjuk så varför skulle jag känna mig slut som människa eller klaga när han hade det värre.
Jag möter många anhöriga i dag, mer än vad jag gjorde innan jag började denna resan.
Och det vi alla delar, det är den känslan att vara anhörig till någon som har Cancer.
Även om de jag möter har förlorat någon till denna hemska sjukdomen och jag är lyckligt lottat att vi har tagit oss igenom det värsta så delar vi alla samma upplevelse.
Vi är alla Cancerkompisar vi kan stötta varandra och där finns en igenkänning .
Cancerkompisar kommer nu att få bidrag för att de ska få en chans att hjälpa oss vi anhöriga, så att vi kan finnas där för varandra och kunna stötta varandra.
I dag sköts denna kontaktförmedling helt manuell och det är ett stort och viktigt jobb att sitta och pussla ihop människor,
Men nu ska det byggas en tjänst för detta och då kommer det att gå fortare att hitta sin Cancerkompis där ute.Vår Cancerresa är inte över ännu, T kommer att gå på täta kontroller men vi är inte ensamma.
Känner du någon som kan behöva en Cancerkompis tipsa den personen om Cancerkompisar.
