Så svårt att stå vid sidan om.

Nästan ett helt år har gått sedan mamma tog sitt sista andetag.

Det var ett bra tag sedan jag skrev ett inlägg på sidan och mycket har sedan dess hänt. Livet har på sätt och vis återgått till det "normala" med jobb, rutiner, sociala aktiviteter etc. Men på ett helt annat sätt känns det som att tiden stått still och att tusentals tankar upprepas konstant i hjärnan. 

Mamma levde med sin cancer i mer än 21 år och på många sätt formade den också oss som människor, genom att vi lärde oss att leva med den sida vid sida, vid något som kan kallas för ett "normaltillstånd i en surrealistisk situation". Detta inkluderar även de hundratals cellgiftsbehandlingar, läkarbesök samt tiotusentals tabletter mamma fick genomlida, år ut och år in. På något knäppt sätt blev även detta en vardag att vi ena gången fick glädjebesked med minskade metastaser och andra gånger fick besked åt det andra hållet. 

Mamma sa alltid att oavsett besked så tar vi tag i det därifrån. Hon sa också att hon kan hantera beskedet  när det väl kommer eftersom då får hon höra och göra något konkret åt "saken". Hon uttryckte ofta att det värsta var inte beskedet i sig, det värsta var istället att inte veta och i månader innan gå och känna ångest och rädsla, i en ständig väntan på läkarbesöket, där "domen" skulle avkunnas. Hon ville oftast inte visa vilken oro hon egentligen kände. 

Så här var det i ca 21 års tid och jag fattar än idag inte vilken otroligt stark och kämparvillig mamma jag hade, som genom alla dessa år levde sig igenom med den fruktansvärda sjukdomen. Hon var dessutom alltid så positiv, hjälpte alla som behövde hjälp och trots att hon ibland mådde skit så sa hon att det alltid fanns de som hade det värre, och så log hon mot oss med sitt vackra leende...

Men en dag kom samtalet som förändrade allt för oss...

3 dagar efter mitt och min frus fantastiska bröllop (september 2015 - vilket kom att bli den sista sammankomsten där hela familjen och våra närmsta vänner var samlade), ringde pappa upp mig på jobbet och sa att mamma måste akutstrålas i hjärnan eftersom läkarna hittat 4-5 tumörer varav någon var i storleksordningen 4-5 cm. Jag bröt ihop och mammas ord som jag hört flera gånger genom åren, ekade i min hjärna: "bara det inte sprider sig till hjärnan, då är det kört!". 

Genom flertal cancerföreningar under åren träffade mamma fantastiska vänner, som den ena efter den andra gått bort, då cancern väl spridit sig till hjärnan. Eftersom mamma upplevt samtliga av sina "cancer-vänners" död, var cancer i hjärnan en av hennes största mardrömmar. Och nu hade det blivit hennes tur...

Det är så otroligt svårt att förklara för utomstående som inte varit med om "cancerresan", vilka känslor och fysiska ting/åkommor som kommer i omlopp (jag har beskrivit lite mer utförligt i några andra inlägg). Men detta besked var så annorlunda mot de besked som givits under alla de tidigare åren. Visst hade vi sett tecken på att något "annat" höll på att inträffa med mamma. Bl.a. synnedsättning, mer trötthet, balanssvårigheter, huvudvärk etc., men vi tänkte att det kanske berodde på stress eller något annat.

Inte i vår vildaste fantasi kunde vi ana att det här skulle bli en fruktansvärd kamp mellan liv och död, från akutbehandlingen i hjärnan till palliativ vård i hemmet i ca 11 månader, innan den där augustikvällen 2016, då mammas organ till slut gav upp och hon slutade andas, med hela sin stora, älskade familj samlad vid sin sida. 

Vi sa till henne att det är okej att släppa taget, höll om henne så att hon skulle känna att vi var där och spelade upp en låt som mamma tyckte mycket om. Hon dog strax därefter i en konstig känsla av lugn. Vi fick känslan att hon, på ytterligare ett konstigt sätt i det medvetslösa tillstånd hon var i, inväntat att vi alla skulle hinna hem (vi bor i olika delar av Sverige), innan hon lämnade oss.

I dödsögonblicket, och en stund därefter, kände flera av oss att energin i rummet totalt försvann och att rummet bara kändes som ett tomt fyrkantigt skal. Denna känsla är svår att förklara för utomstående, den måste (tyvärr) upplevas. 

Som jag skrev i början så spelas tankarna i hjärnan upp konstant och sorgen är påtaglig, även fast de allra flesta kanske ser/tror att jag "gått vidare" i sorgeprocessen.

Visst har jag accepterat att mamma inte längre finns kvar, men efter nästan ett år, är det andra tankar och minnesbilder som spelas upp. Bl.a. hur mamma såg ut innan sjukdomens "sista fas" men också bilder av hur effekterna av den bröt ned henne till oigenkännlighet och försatte henne i ett tillstånd där hon var i behov av hjälp dygnet runt. Mamma, som alltid varit så stark åt allt och alla... Det var fruktansvärt att se hur sjukdomen och effekterna av den förnedrade vår fina, starka mamma på ett så grymt sätt (har svårt att finna ord, men jag vet att många på Cancerkompisar förstår precis vad jag menar...).

Jag tittar ofta på bilder av mamma när saknaden blir som allra störst, även bilder jag tog när hon låg på dödsbädden. Jag vill minnas och se tillbaka på mammas sista ögonblick som något rofyllt och fint (ja, ni hör ju själva hur knäppt och morbidt det låter), men vad jag menar är att, trots att hon lämnade oss denna kväll, så kände jag också att hon för första gången på över 21 års tid fick frid ifrån den vidriga cancern och att hon såg så otroligt fin och fri ut, där hon låg på sin sjuksäng, med sin vackra älskade klänning som hemvården tagit på henne åt oss. När jag idag tittar på dessa bilder så ler jag (och gråter ibland förstås) och tänker att mamma äntligen slipper all den smärta och ångest hon känt under sin långa sjukdomsperiod (något hon extremt sällan ville visa för oss). Det tog dock ett bra tag innan jag orkade titta på bilder av henne utan att jag bröt ihop totalt. 

Men det är inte bara fysiska bilder som är en del av sorgeprocessen, tusentals tankar far genom huvudet i många olika sammanhang och när man minst anar det. Jag tänker bl.a. på när jag pratade med mamma i telefon för sista gången och på vad som då sades. Så som jag minns det var det jag som avslutade samtalet eftersom jag förstod och hörde att mamma var i det närmaste orkeslös. Detta var en knapp vecka innan hon gick bort. Jag avslutade samtalet med att fråga om mamma ville vila och hon svarade ja (hon orkade inte säga så mycket mer än ja eller nej, typ). Mina sista ord i telefon var: Vi hörs snart igen mamma, jag älskar dig - hon svarade: Tack... och sedan hörde jag henne andas djupt, då sov hon, med telefonen fortfarande vid sitt öra.

Nog trodde jag att vi skulle prata i telefon någon mer gång (vi bodde ca 40 mil ifrån varandra), men läget de sista dagarna förvärrades och vi kände nog på oss allihopa att slutet var nära, även fast vi hoppades in i det sista eftersom mamma överlevt mer än 7 månader längre än vad både läkarna sagt att hon skulle göra samt vad någon annan i det tillståndet tidigare hade gjort (hon hade bl.a., förutom spridd cancer i stora delar av sin kropp, även återkommande proppar i både hjärna och lungor som dessutom motarbetade varandra, hon fick också stroke, utvecklade diabetes det sista året mm.).

Några utav minnesbilderna som spelas upp är morgonen efter hennes död. Jag sov över hos min bror med familj och när jag vaknade på morgonen efter (bårbilen hämtade mamma på natten) såg jag att min bror (som bor några km bort från föräldrahemmet) satt ihopsjunken med en kopp kaffe ute på altanen. Vi behövde inte mer än titta på varandra innan vi båda bröt ihop och satt och kramade om varandra länge. Vår syster vaknade en stund senare och efter att ha brutit ihop ännu en gång satt vi tillsammans i timmar och försökte ta in vad som precis hänt. Vi pratade mycket om döden och vad som nu väntade med begravning och annat jobbigt... tyvärr har min bror med familj fått begrava två av sina barn och nu "öppnades" sorgeprocessen upp återigen för honom (och för oss), detta var också väldigt smärtsamt att ta in. Vi satt länge och pratade och ringde därefter till pappa som satt och pratade med två av våra andra syskon med familjer. 

Detta är ett otroligt starkt och känsloladdat minne som ofta återkommer och när jag skriver detta inlägg strömmar tårar nerför min kind. Mamma, jag saknar dig så mycket!! :-( <3

Snart har det som sagt gått ett år sedan vi förlorade mamma, men vissa känslor känns som om det vore igår. Det är så svårt att förklara men det känns som om sorgen ligger som en mörk dimma framför varje steg jag tar. Den är oerhört påtaglig även fast jag gör roliga och uppiggande saker. Någon som varit med om liknande förstår förmodligen precis vad jag menar, men det är väldigt svårt för utomstående att förstå och därför skriver jag inlägget på denna sida, där jag vet att jag möter förståelse av likasinnade och kan skriva av mig, även fast det blir osammanhängande, precis som känslorna ibland blir...

Mamma var cancersjuk i väldigt många år (började med bröstcancer 1995), men sommaren 2015 märkte vi att hon tappade delar av sitt tal, var mer ”förvirrad” än tidigare, hade svårare med balansen, synförsämring etc. Mamma, som alltid varit så stark, även fast hon haft cancer i 20 år, började nu uppvisa märkbara förändringar som vi under åren inte upplevt tidigare, även fast hon på olika sätt var ”märkt” av cancern. Det är så svårt att förklara och sätta rätt ord och känslor på, men det kändes på något sätt som att ”nedräkningen hade börjat” (hemskt uttryck), men vi fick tyvärr rätt i vad vi kände då vi i slutet av september fick beskedet att mammas spridda bröstcancer angripit hjärnan och att läkarna hittat 4-5 tumörer varav den största på ungefär 5 cm :-( Det vi alla kände då och gick igenom i ungefär 11 månaders tid med behandlingar, palliativ vård, total nedbrytning och förnedring bit för bit av mamma etc. går inte att sätta ord på, men jag vet att många på Cancerkompisar.se vet precis vad jag menar och känner. En fruktansvärd känsla att stå totalt maktlös vid sidan om och se på hur vår älskade mamma sakta men säkert "åts upp" inombords... Om vi kände så här, hur upplevde då inte vår mamma det? :-(

Ca 3 ½ månader har nu gått sedan mamma tog sitt sista andetag. Hon dog i sängen i hemmet, omgiven av sin stora, älskade familj. Saknaden, sorgen och tomheten är så stor och det känns ibland som att tiden står still och att jag inte vet åt vilket håll jag ska gå. Det är ju naturligtvis en paradox i att tiden verkar stå still, det är ju precis tvärtom. Räkningarna fortsätter att komma varje månad, jobbet förväntas skötas precis som vanligt, relationerna med min fru och våra vänner ska fungera samt alla andra förväntade åtaganden som att t.ex. gå på Julbord, personalfest etc. och att följa med på andra saker och ting och även där förväntas vara glad och positiv, precis som ”jag alltid har varit”.

En av mina vänner uttryckte för ett tag sedan: ”Men du verkar ju ta din mammas bortgång bra eftersom du skrattar så mycket och är så positiv hela tiden”.

Missförstå mig rätt, detta är kollega till mig som är en mycket ömsint person som, precis som jag, försöker göra så gott vi kan för våra elever varje dag. Men just de ord han uttryckte fick mig att tänka extra mycket på hur jag FAKTISKT uppfattas och på hur jag uppfattar mig själv.

Min första tanke jag egentligen ville säga till honom som en slags reaktion till dessa ord var att jag egentligen bara ville skrika rakt ut och berätta hur förstörd jag egentligen kände mig inombords och hur ledsen och arg jag var på den förbannade cancern för att den tog min älskade mamma ifrån mig och på hur den också förstört andra i min innersta närhet som även de har/haft cancer. Jag ville också säga till honom att allt det positiva han, och förmodligen de flesta andra ser, ibland bara är en stor j***a fasad som jag målat upp och att jag många gånger genom åren gråtit mig till sömns och ”gått in i mig själv” när jag haft mörka tankar, som att bara vilja försvinna.

Naturligtvis skulle jag inte ”försvinna på riktigt” genom att göra något hemskt mot mig själv, men känslan i kropp och själ har ibland känts så och jag ville slippa känslan av att hjärnan höll på att explodera på grund av att jag inte visste åt vilket håll jag skulle gå, eftersom inget av hållen jag gick åt kändes rätt. Gjorde jag si fick jag dåligt samvete för det och gjorde jag så mådde jag fruktansvärt dåligt över det…

Jag brottades med tusentals tankar på hur jag skulle göra mig själv och alla andra rättvisa och någonstans på denna väg blev det ohållbart. Jag kunde ju inte känna så här, det var ju inte JAG som var sjuk eller hade dött i cancer!!! ”Ta dig samman och skärp dig” uttryckte jag till mig själv!

Nu, med lite distans till mammas bortgång och begravning, har jag ”landat” lite i mina egna tankar och faktiskt också kunnat fokusera på sådant jag tidigare inte kunnat p.g.a. av att jag i stort sett helt bortprioriterat mig själv och mina känslor, eftersom det ”helt enkelt” inte varit jag som var sjuk.

Som anhörig med erfarenhet av att prioriteras bort (både av andra och av mig själv), har jag gjort en liten kartläggning över hur jag har upplevt att ha levt i ”skuggan av cancern”. 

Jag är/har som sagt inte varit sjuk, men genom åren har jag ofta upplevt:

- ångest,

- ständig stress i kropp och själ av att både finnas för min familj och samtidigt försöka ha ett så "normalt" liv som möjligt,

- Känsla av depression. 

- panikattacker, 

- ständiga känslor av maktlöshet, 

- utmattningssymtom,

- helvetes kval över dåligt samvete, som t.ex. ”hur jag överhuvudtaget kan komma på tanken att tänka på mig själv när den jag älskar är så svårt sjuk”,

- att få extremt dåligt samvete för att jag vissa gånger "helt enkelt" inte orkade komma till familjesammankomster för att ”vi inte visste hur länge till mamma skulle leva” (jag bor 40 mil ifrån, jobbar heltid och pendlar ca 1 ½ timme varje dag…), 

- tonvis av känslor av att inte räcka till,

- förlorad inkomst p.g.a. att kroppen stundtals kollapsat och utvecklat feber, huvudvärk, illamående, utmattning mm. som gjort att jag inte orkat jobba,

- att jag dragit mig undan från vänner och familj och känt mig orkeslös,

- viktuppgång p.g.a. sömnbrist, oro och noll lust/ork att laga ordentlig näringsrik mat,

- självkänslan har sviktat och jag har ibland känt mig mindre värd och inte alls så bra som jag vet att många faktiskt tycker att jag är,

etc., etc., etc. (listan kan göras hur lång som helst!).

 Återigen, missförstå mig rätt, jag är inte sjuk och känner mig inte det heller, men jag anser nog att de allra flesta normalt tänkande, skulle kunna klassa i alla fall ett par av de uppräknade symptomen som en direkt följd av att ”bara vara anhörig” och att vissa tillstånd t.o.m. skulle kunna klassas som att vara i något slags sjuktillstånd.

Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag VET att jag inte är ensam om att känna så här, även fast jag ibland känt mig som ”ensammast i världen”. Men vi anhöriga finns, vi finns i hundratusentals, och det är oerhört viktigt att belysa vad vi faktiskt också kan uppleva och känna, även fast vi inte räknas som sjuka. Ej att förglömma är heller hur vi och vad vi känner också påverkar den vi lever tillsammans med, detta är också viktigt att belysa.

Med lite distans, som jag tidigare skrev, har jag funderat över väldigt mycket, vissa saker har jag ägnat mer tankar åt än andra. Men något jag t.ex. kommit fram till och på olika sätt förändrat, är att:

- Ta bättre hand om mig själv och säga nej till saker som känns för ansträngande.

- Jag har ”gjort slut” med personer som haft negativ påverkan på mig (har t.ex. blockat vissa på Facebook och faktiskt också varit ärlig mot vissa genom att säga att de enbart utstrålar negativism och påverkar mig dåligt och att jag inte accepterar sådant i mitt liv, varken nu och framöver). Jag har dessutom tagit bort massvis med ”vänner” på Facebook och bara behållit dem som på olika sätt gör mig glad eller finns tillhands när jag/eller de så önskar.

- Jag har varit fullkomligt ärlig med mina känslor, inte bara mot mig själv utan även till mina närmsta vänner och familj, (och naturligtvis mot min underbara fru, som även fast hon inte har samma erfarenhet, stöttar till 100 %).

- Jag har också valt att få psykologisk hjälp eftersom jag insåg att jag aldrig skulle kunna ”rida ur den här stormen” själv (jag anser för övrigt att alla någon gång skulle behöva gå och få ur sig sina tankar och känslor till någon professionellt utbildad som kan hjärnan och orsaker kring varför man agerar/reagerar som man gör). Jag var själv emot sådant tidigare eftersom jag tyckte att jag ”hade förmågan att ta hand om mig själv”. OJ vad fel jag hade!! 

- Gällande jobbet så har jag i dagarna sagt upp mig och istället tackat ja till en annan tjänst som inte alls är lika betungande. Känns riktigt bra och jag kommer att jobba med att vara ansvarig för att utveckla en pedagogisk skapandeverksamhet för mindre barn, istället för att som idag, jobba som pedagog åt tonåringar, med allt vad det innebär. Jobbet på mellan- och högstadium är fantastiskt stundtals och något jag älskat i mer än 15 års tid, men det jag tycker mindre bra om är alla dagliga situationer som av olika anledningar varje vecka/månad innebär oräkneliga timmars extra arbete i form av dokumentation, konflikthantering, samtal, "ältande" upprepande möten som inte leder den pedagogiska verksamheten framåt etc (mycket av det här görs utöver min undervisningstid och övriga arbetstid…). Vad gäller mitt nya jobb och som dessutom är än mer positivt för kropp och själ, är att jag får 5 minuters cykelväg, istället för de 12 mil t&r som jag har nu och haft under många år :-) 

- Just det, jag och min fru har ju köpt en katt! En helt underbar liten varelse som genom att bara finnas gör att kroppens glädjesubstanser frigörs! :-D 

 Detta är bara några av de förändringar jag valt att göra, men det känns skönt och befriande att faktiskt tagit tag i dessa saker. Saknaden efter mamma är konstant, men jag känner också att jag måste försöka leva så gott som möjligt med mina nära och kära, mamma hade inte velat något annat. 

Jag ser med tillförsikt fram emot den första Julen utan mamma, och i nuläget vet jag inte riktigt hur jag kommer att reagera eftersom känslor har en tendens att poppa upp i olika skepnader när man minst anar det. Men något jag vet är i alla fall att även om mamma inte längre finns hos oss, så vet jag att hon inte heller lider eller plågas något mera. Det är liten tröst i sig...

En God Jul önskas till alla cancerkompisar (och alla andra också såklart. Även fast jag tyvärr är alltför medveten om att det för många inte alls blir en särskilt god eller stämningsfull Jul! :-(

Kramar och extra styrkekramar till dem som behöver det mest <3

/Mattias

#Fuckcancer

Imorgon är det på dagen två månader sedan mamma slutade att andas. Efter 21 år blev hon fri ifrån cancern och allt det fruktansvärda den gjort med henne.

Att kvällen hon gick bort känna att energin i rummet försvinner i samma ögonblick hon inte är med oss längre och där rummet plötsligt känns som ett tomt skal, helt främmande trots att det är mitt barndomshem och det rum mamma bott i under nästan ett års tid med palliativ vård, ja det var en mycket märklig känsla som infann sig och som bäst förklaras med att det kändes "ojordiskt" över det hela och att mammas själ vandrade vidare.

Sorgen efter mamma har tagit och tar varje dag flera olika vägar, bland annat där känslan av maktlöshet, ångest och ilska över situationen kommer krypande när du minst anar det, och där tankar och reflektioner blandas med en oerhörd saknad samtidigt som ett "lugn" lägger sig och där jag förnimmer att mamma är med mig ibland. I dessa stunder kommer jag på mig själv att skratta och små-le över alla underbara stunder vi fått tillsammans och alla tokigheter vi varit med om och att det är klart att mamma finns med oss och ser till att vi har det bra, något hon alltid har gjort :-)

Nu har det gått två månader sedan mamma lämnade jordelivet och hur ska jag förklara för mig själv (och andra i min närhet) att jag, som är väldigt rationell och vetenskapligt tänkande i normala fall, känner och har känt mammas doft vid flera tillfällen samt också varit med andra upplevelser jag inte kan förklara på ett naturligt sätt?

Hur ska jag kunna förklara att jag, helt utan förvarning och med alla fönster och dörrar stängda, känt en kyla/energi som är så påtaglig runt bara mig men där min fru säger att det är precis lika varmt som det varit hela tiden. Detta har bland annat inträffat när jag pratat i telefon med min syster och vi nästintill samtidigt uttryckt något i stil med: "Men shit! Det är något runt mig! Mammas doft är här!!" och som hållit i sig en stund.

Det finns säkerligen flera vetenskapliga och psykologiska förklaringar som kan förklara dessa förnimmelser, men inte följande...

Samma dag som begravningen var satt jag och lekte med mitt fantastiska lilla syskonbarn på 1 1/2 år och vi klappade familjens gosiga hund. När vi gör det är vi själva i mammas rum och helt plötsligt vänder sig båda två åt exakt samma håll precis samtidigt och verkligen stirrar på något. De gör det en bra stund och slutligen säger mitt syskonbarn "mommo" (mormor), pekar med fingret och skrattar...

När jag några dagar senare hjälpte pappa att städa huset och mammas rum kände jag en närvaro och en mycket tung andning som lät precis som mamma, när hon var så trött och bara sov under hennes sista år. Andningen upprepades kontinuerligt och väldigt tydligt, jag ropade på pappa och undrade om han var ute i hallen och om det var han som andades. Jag ropade lite högre en gång till, då svarade han att han var uppe på övervåningen i rummet längst bort och städade.

Samma natt låg jag vaken med tusentals tankar och hade svårt att sova. Jag gick upp och skulle dricka lite vatten (kl. 02.30 ca) när jag hör flera tydliga fotsteg som går fram och tillbaka nere i mammas rum. Jag ropar lite försiktigt på pappa eftersom jag tror att han också är vaken, men pappa sover i sitt rum, då funderar jag på att om det är min syster och hennes sambo som är på nedervåningen. Men de ligger också och sover djupt. Jag känner då en mycket märklig känsla och ropar "hallå!", och efter några sekunder slutar fotstegen...

Jag har alltså flera gånger känt mammas närvaro men också varit med om att en fin rosa tygpåse som mamma tyckte så mycket om från att ha stått lutad mot ett bord trillat åt det andra hållet utan att någon varit i rummet alls.

Förutom mina upplevelser är vi flera i familjen som upplevt rörelser mot t.ex. ryggen och min fru och svägerska har även de känt tydliga dofter av mammas närvaro.

Detta är kanske fel forum att skriva om dessa upplevelser och som jag skrev innan så är jag mer vetenskapligt lagd och försöker hitta rationella förklaringar till mina upplevelser. Men flera av händelserna tror jag inte kan förklaras på ett naturligt sätt, jag får helt enkelt gå på min egen känsla och faktiskt inse att oavsett vad vetenskapen säger så finns det numera ingen som kan övertyga mig om att jag har inbillat mig! Jag vet vad jag har varit med om och det gör mig trygg i sorgen att veta att mamma finns med oss och att vi någon gång, i en annan tid, kommer att ses igen...

Jag tycker att dessa saker är svåra att prata med andra om men någon här inne kanske har upplevt samma saker/förnimmelser men kanske inte vågat prata om det? I mitt fall känner jag att beroende på vem i min närhet (privat och/eller jobb) finns ju alltid risken att bli sedd som lite, tja mer udda, och en person som håller på att tappa verklighetsuppfattningen, något jag verkligen inte håller på med... :-)

Någon som känner igen sig?

Att måla upp en fasad och vara stark åt andra, men inte åt sig själv, är det någon som känner igen sig? 

När jag påbörjar detta inlägg är klockan 04.30. Jag ligger (återigen) vaken med tankar som rör omkring i hjärnan utan att jag kan göra så mycket åt det för tillfället. Tankar som oavbrutet handlar om mamma och hennes mer än 21 års kämpande med cancer. Jag tänker även på allt som har hänt under årens lopp med flera nära och kära som inte heller längre finns kvar i livet. I min närhet finns det också dem som dagligen kämpar för att ens komma upp ur sängen efter sviterna av cancern och alla vi som lever ”vid sidan om”.

Jag har nu ett bra tag försökt att blunda och hoppats på att jag skulle somna om, jag har försökt att läsa och lyssna på musik. Jag har också försökt att titta på tv, men ingenting av dessa åtgärder har hjälpt mig med sömnen när väl tankarna satt igång. Min vackra fru ligger bredvid mig och sover så sött och hon förtjänar verkligen att jag inte väcker henne, även fast hon så många gånger sagt att jag måste göra det om jag inte kan sova. Jag vill inte väcka henne just för att varje vaken stund finns hon där för mig och hjälper mig helt osjälviskt med vad jag än är i behov av. Även att jag dagligen säger och visar hur mycket hon betyder för mig, tror jag ändå inte att hon verkligen förstår hur mycket. Jag tycker därför att hon förtjänar alla de timmars sömn och chans till återhämtning hon kan få, som bara är möjligt. 

Vi har båda varit med om livets baksidor och det är kanske därför vi (från allra första stund) förstår varandra så bra och som gör att vi aldrig tar något för givet. Vi lever i tacksamhet för vad vi har, här och nu och vi är inte besvikna eller bittra för något vi inte har…

I mitt yrke som pedagog och musiklärare (årskurs 4-9) har jag även förmånen att få arbeta med elevhälsofrågor (alltså inte "kuratorsprat") utan mer en roll att vara en trygg vuxen person som rör sig i klasserna i korridorerna, i skolcaféet etc. och inte alltför sällan den som elever (och även vissa kollegor) pratar med om förtroliga saker, som att t.ex. få råd om hur man kan hantera vardagen när den är som jobbigast. Jag tror och hoppas att jag är ganska duktig på att få andra människors fortsatta förtroende och jag kan med stolthet säga att jag har ärvt mammas sätt att vara mot andra och vara den som hjälper men som inte kräver något tillbaka.

Men myntet har en baksida!!

Att vara stark åt andra men inte åt sig själv, det är en mycket ambivalent känsla. Å ena sidan helt underbart fantastisk när jag får ta del av att jag hjälpt andra människor att må bättre och när de (ofta) med gråten i ögonen talar om det för mig, genom kramar, blickar, skratt etc. Å andra sidan ligger jag ju själv vaken väldigt ofta och försöker klura ut hur jag på bästa sätt kan hjälpa mig att hantera vardagen när den är som jobbigast... 

Jag har under åren lärt mig oerhört mycket om mig själv och om olika terapeutiska metoder för att finna balans i vad jag gör. Men hur kommer det sig att jag trots detta, med jämna mellanrum, återkommer till det levnadsmönster som gör att jag ligger vaken och känner stress över att inte kunna sova?

Denna känsla är tuff och ohållbar i ”normala” fall. Men i mitt fall, där jag precis förlorat min mamma, känns det som att så mycket kommer tillbaka från förr, som ett slags minne som direkt triggar igång hjärnans alla synapser och nervceller och sätter dem på inte-kunna-sova-läge. Jag vet ju helt och hållet vad orsakerna beror på och jag är ganska påläst och rationellt tänkande vad gäller sådana här psykologiska aspekter, men ändå… Jaja, jag skulle kunna skriva mycket mera om det här, men nu har klockan blivit så pass mycket att det är dags att ”gå upp” och förbereda sig för jobbet, och återigen hjälpa andra… :-)

Jag vet att saker och tid måste få ta tid och så småningom kommer jag nog att hitta en balans i sorgen efter mamma och i mina tankar, men till dess får jag nog försöka göra vad jag kan och lyssna på dem som står mig närmast och som vill mig väl. Vad vore jag utan dem?

Slutligen vill jag avsluta inlägget med några väldigt betydelsefulla rader jag skrev från oss syskon till mammas begravning.

Till Mamma

Din kärlek har alltid lyst så klart, så klart, det kändes att kärleken var gränslös redan från livets start. 

När vi barn under åren haft det tufft och svårt, är det du mamma som tröstat oss så att det inte känts så hårt. 

Genom livet du genom dina vackra ögon sett oss vandra, och samtidigt lärt oss att man måste vara snäll mot andra. 

Dina visdomsord har hela tiden ekat i våra tankar och du har också visat att det är för oss ditt hjärta bankar. 

Om vi gjorde något dumt lärde du oss att alltid säga förlåt, även om det ibland hos oss krävdes en hel del gråt. 

Du lärde oss att se det positiva i allt, även fast det ibland kändes mörkt och kallt. 

Din aura var alltid så lysande och varm, och var du än kom så hänfördes alla av din charm. 

Som barn kunde vi aldrig någonsin bett om en bättre mamma, det var du som lärde oss att obegränsad kärlek anamma. 

Vi skulle kunna skriva oändligt många kärleksfulla rader till för dig lilla mamma, och vi vet att alla som någonsin känt dig tycker detsamma. 

Men som ett avslut på dessa kärleksfulla små rader, vill vi uttrycka oss genom att helt enkelt säga …

… Vi älskar dig mamma, nu och i evigheten … <3 

Det har nu gått lite mer än 7 veckor sedan mamma tog sitt sista andetag. Känner en tomhet som bara hänger över mig i allt jag gör. Jag försöker att med tillförsikt ta mig fram en dag i taget, men känslan är att kroppen känns slut rent mentalt och att jag, som normalt sett är ganska handlingskraftig, numera går omkring i ett vakuum och försöker ta in allt som hänt och bearbeta det bit för bit. Samtidigt så måste förhållandet med min fru, relationer med vännerna, jobbet etc. också fungera rent känslomässigt och praktiskt. Att försöka hantera vardagen så att den blir i balans, det är svårt ska jag erkänna och ibland ett rent känslomässigt helvete där känslan är att hjärnan håller på att brista och jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen eller göra.

I slutet på september 2015, efter ca 7 1/2 år tillsammans, gifte jag mig med världens finaste kvinna. Jag friade till henne på nyårsafton 2014 och hon hade inte anat någonting. Jag hade planerat massvis med romantiska saker och gjort frieriet till något som bestod av många inslag från vår tid tillsammans och något som var typiskt för oss båda. Hon blev chockad just för att hon inte haft minsta aning och förstod inte heller när jag hade haft tid med att planera allt detta. Hon sa tack och lov självklart JA :-) och hela 2015 ägnades åt att planera bröllopet med allt vad det innebar.

Helgen då bröllopet skulle gå av stapeln hade vi familjefest med våra föräldrar, syskon, syskonbarn samt allas respektive. Vi hade en superhärlig fest med mycket god mat och dryck. På lördagen var det dags för giftermålet i en oerhört vacker miljö med superfina höstfärger som förstärktes av strålande solsken som lyste upp den vackra träkyrkan från 1600-talet. Detta kändes som vår bästa stund i livet och där det var vi mot världen. Vi kände att det var VÅR tur att äntligen få leva i sus och dus efter år av sorgliga upplevelser hos nära och kära där dödsfall, svåra sjukdomar och andra tragiska upplevelser gett oss käftsmällar, gång på gång. 

När vi kom hem från vår fantastiska bröllopshelg, fick vi en dags "vila" och återhämtning och försökte smälta alla intryck av världens bästa stund tillsammans med dem vi älskar mest av allt.

Denna känsla var obeskrivligt underbar, min fru och jag gick till jobbet på tisdagen och vi levde i ett slags eufori tills det där samtalet från pappa kom på min lunchrast, där han med gråten i halsen berättade att mamma måste strålas akut i en veckas tid, med dubbel dos mot hjärnan. Läkarna hade upptäckt 4-5 hjärntumörer varav den största var på ca 5 cm.

I samma ögonblick som jag fick detta fruktansvärda besked (bor ca 40 mil ifrån mina föräldrar), försvann ALL den underbara glädjeyra jag kände som hade med bröllopet att göra. Dessa känslostormar som upplevdes då har jag svårt att förklara i ord, men känslan över mammas besked var mer än fruktansvärd samtidigt som luften helt gick ur mig och där all glädjekänsla från bröllopet bara försvann. Jag förstod inte vad som hände och jag kände dessutom otroligt dåligt samvete för att jag tänkte på mig själv och min och min frus lycka, samtidigt som det fruktansvärda beskedet om min mammas tumörer kom. Jag kan bara förklara det som att det kändes som att gå från himmel till helvete på bara en sekund och att jag var så arg på hur livet kunde vara så grymt mot oss och vad vi hade gjort för att förtjäna detta.

Samtidigt som mamma kämpade med allt detta, med pappa vid sin sida, så fortsatte jobbandet, resorna till och från mina föräldrar så ofta som jag bara hade möjlighet, jag och min fru flyttade till en större lägenhet nära city samtidigt som vi hade en tvåveckors bröllopsresa att se fram emot över jul och nyår. Min spontana känsla var att jag överhuvudtaget inte alls kände för att åka iväg när mamma var så dålig, samtidigt som jag innerst inne inte ville göra annat då både jag och min fru verkligen förtjänade detta och hade jobbat hårt för att kunna resa dit. Bröllopsresan gick till Maldiverna men jag kände att jag inte helt kunde koppla av eftersom jag visste hur mycket mamma kämpade med allt sitt. Jag gjorde i alla fall vad jag kunde för att jag och min fru verkligen skulle känna att vi var där för våran skull, i nuet. Dessutom sa både mamma och pappa till oss att oavsett vad som hände så ville de inget annat hellre än att vi skulle få uppleva detta som vi så länge önskat och förtjänat. I två veckors tid var vi i paradiset och där vi varje morgon väcktes av vågskvalp, fåglar och där en känsla av lugn till slut infann sig.  

I början på januari 2016 (samma dag som vi kom hem till Arlanda och stod och väntade på sista väskan), fick vi beskedet att mammas kamp snart skulle vara över då läkarna sa att de inte kunde göra mera. En palliativ läkare sa att mamma hade max en vecka kvar att leva. Jag fylldes återigen av samma fruktansvärda känsla som jag fick precis efter bröllopshelgen då beskedet om mammas hjärntumörer kom. Jag och min fru hade som sagt precis landat och varit vakna i mer än 36 timmar. Att där och då få höra att mamma skulle dö, var så obeskrivligt hemskt. Jag fylldes återigen (förutom helvetes kval över beskedet) av dåligt samvete för att jag inte ville annat än att åka hem till mamma, pappa och mina syskon som var på plats. Samtidigt så hade vi haft en lång resa med flera flyg och väntetid och där vi båda var helt slut efter att ha varit vakna så länge och inte annat än ville hem till vårt hem, och bokstavligt talat sova i en vecka eller så… De samvetskval som då sköljde över mig går inte att sätta ord på, det var en fruktansvärd känsla där jag trodde att hela jag skulle gå sönder.

Jag fick en dags sömn hemma innan jag satte mig i bilen och körde till mina föräldrar. Vi i familjen försökte att vara starka för varandra men framför allt för mammas skull så att hon skulle känna hur älskad hon var. Och mamma kämpade på och överraskade oss alla genom att klara sig lite till. Detta ”lite till” blev inte en vecka som den palliativa läkaren sagt. Månaderna gick och hoppet tändes gång på gång när mamma blev ”lite piggare”. Följande månader fick dock mamma även proppar i lungorna, blödningar i hjärnan och därefter diabetes. Som om det inte räckte med den förbannade cancern!!! Vi fick våren och sommaren tillsammans där vi tog tillvara på utflykter, mycket skratt och tokigheter, pratade gamla minnen mm., mm. Men den 19:e augusti orkade inte mammas kropp längre. Hon somnade stilla in, i närvaro av pappa, vi barn, barnbarn och respektive <3