Caroline och cancern

Är sinnesjukt glad idag. 

Har inte varit säker på att jag kommer ihåg pappas röst på ett bra tag.
Men drömde om honom, inte gjort det på ett par år nu. Såg honom som han såg ut när han var frisk. Vi skämtade och skrattade, hörde till och med hans röst. 
Det var helt sjukt men herregud vad glad jag var när jag vaknade. 
Vet jag brukade bli ledsen när jag vaknade efter att ha drömt om honom eftersom han inte längre finns kvar hos oss.
Allt var så verkligt. Knäppt att säga såhär, men kändes på något sätt som att jag fick "träffa honom" igen. 

En anhörig är någon som hade en nära/relativt nära relation till den (i detta fall) bortgångne i cancer. En anhörig är den som är förälder, barn, barnbarn, släkting, sambo, särbo, granne, etc... Anhörig är alltså du som kortsagt har/hade en relation till personen i fråga. 

Anhörig kan låta så kallt. Men det ordet sammanfattar är oss som förlorat någon vi hade nära. 

När jag blev anhörig första gången, var jag nio år gammal. Jag har stött på många som tycker jag var såpass liten och att det på något sätt ska vara lättare att komma över det pga vad min ålder var... Att förlora en förälder är att förlora en förälder. Oavsett ålder så slår det hårt emot en. Det kvittar hur föräldern gick bort, det är något som i ens ögon (som dotter/son till den bortgångne) inte ska hända. 

Jag har tagit mig igenom det med hjälp av speciellt min moder. Men även mormor, morfar och morbror var/är såklart ett fint stöd och pratade gärna om hur pappa var som person och påminnde mig om minnen som bringar mig en otroligt stor del lycka. Vilket är otroligt viktigt, att komma ihåg de vi förlorat och inte glömma av. 

Sen hade jag en otrolig tur som hade de finaste lärarna någonsin under tiden på fritids när jag var mindre. De fanns där på sitt egna sätt enda från att pappa blev sjuk till att han gick bort. Otroligt fina människor som alltid sa precis det man behövde höra. En helt sjukt go blandning av stöd men även humor och skämt om allt möjligt. Så Andreas & Åke, tack som f*n för erat stöd. 

Så vad jag försöker säga är, ta vara på de som försöker prata med er när ni är ledsna. Det kan vara vem som helst, allt från en nära familjemedlem till någon på din skola. Det kan komma att hjälpa er mer i framtiden att ha såna minnen än vad man först kan tro. 

Hur tomt och ensamt det än känns, så finns det alltid någon som kan stötta dig på det finaste sättet du kan tänka dig. 

Det är ett privilgeium att känna saknad
Smärtsamt förstås och tungt

Med det berättar om en närhet som fanns
Om värme, ljus och skratt

Att sakna är den andra sidan av att ha fått

Att inte känna saknad är som att aldrig ha älskat 

- Bente Bratlund Maeland

Jag har inte skrivit något här på ett bra tag nu. Har alltid haft problem med att berätta hur jag känner, alltid valt att hellre hålla det inom mig. 
Det är lätt att le och svara på frågorna om hur det är med ett "Det är bara bra!" Det är så vi fungerar. Många av oss väljer att hålla inne saker för man tror det löser sig om man bara tänker bort tankarna, låta de "försvinna" 
Dock har det hänt så mycket nu den senaste tiden att jag antagligen bara skulle må sämre av att fortsätta hålla saker inne. 
Hoppas innerligt att ni som läser detta också tänker på det. Oavsett vad det är ni berättar för någon, så är det viktigt att berätta. Så det är vad jag ska göra nu. Tänker inte sitta och skriva ut allt som hänt, men behöver lätta på lite saker. 

Som ni kan läsa under andra inlägg här så förlorade jag min pappa när jag var 9 till cancer. En person som alla oavsett relation till sina föräldrar, behöver känna finns där. En förälder. Förlorade även min morfar, som betytt en hel del för mig genom åren. 

Nu förlorade jag även min mormor. Hon var en väldigt egen person, men hon var min mormor. Hon fanns där när jag behövde veta dumma saker som hur man lagade till den där speciella måltiden eller bara för att titta på tv tillsammans med. Hon var en av de man aldrig kan se framför sig att förlora, precis som morfar, precis som pappa. Oavsett ålder eller sjukdomar så ska de finnas där. Det är ju så det fungerar... Man vägrar inse att man faktiskt kan förlora de. De är för betydelsefulla. 
Jag är glad jag insåg det, innan de försvann. 

Jag älskar er, ni kommer föralltid tillhöra större delen av mitt hjärta. 

Quick info:

Nu finns lite broshyrer på bla (Uddevalla sjukhus), för dig som är intresserad utav att veta mer. 

Cancerkompisar LIVE hände alltså i söndags, fick inte tummen ur att ta så mycket bilder jag hade velat, dock finns det en hel del på cancerkompisars facebook sida (för er som vill se!) https://www.facebook.com/Cancerkompisar

Här fick alltså de som mejlat/smsat/etc varandra äntligen träffas, vilket betyder att jag fick träffa min cancerkompis! Stor kram till dig! 

En liten del utav alla cancerkompisar som tog sig ned till Lund(!)

(Bild från cancerkompisars facebook sida)

(Lägger till från tidigare blogg, så ni har ett hum om min anhörigrelation:)

Jag heter Caroline och är för tillfället 17 år. Jag har förlorat både min far och min morfar till sjukdomen, cancer. Min historia med cancer börjar när jag är 8 år gammal...
Jag har precis vaknat upp och är på väg ut till det vardagsrummet för att säga hej till pappa. Han sitter vid bordet och kollar ut över trädgården där det står en älg och stoltserar. Han håller sig med fingrarna intryckta i huvudet. Han har huvudvärk igen. Jag hoppar upp på stolen och frågar honom hur det är, samtidigt som jag bläddrar lite i dagstidningen för att verka vuxen. Han vänder sig mot mig och försöker le, han frågar mig vad jag vill ha till frukost. 
Det är mitt första minne av när jag började märka av pappas sjukdom. 

Senare samma år, några månader innan min pappa skulle gå bort. Ringde min mamma till fritidset jag var på en morgon. Mina lärare ropade först mitt namn men hejdade sig sedan och lyssnade på vad mamma hade att säga. Jag stod och tittade på de och försökte med stora öron höra vad de pratade om. De tittade på mig med de där ledsamma och medlidande ögonen... Jag förstod att det handlade om pappa. Jag hade lärt mig hur lärarna på skolan betedde sig när det kom till pappa, de kunde inte hantera det faktum att de visste vad som skulle hända. Medans jag vägrade att inse det. 
Pappa hade ramlat hemma i huset, istället för att trycka på knappen som kopplar honom direkt till ambulansen hade han ringt mamma. Hon hade själv fått ringa upp sjukhuset. Pappa var nu återigen på sjukhuset. 

När det bara är några dagar kvar av pappas tid på jorden, åker vi upp efter skolan till det ställe han var på. Det var en blandning mellan sjukhus och ett hem. Jag sätter mig ned brevid honom och läser mitt brev jag skrivit tidigare i skolan, för honom. Han sover, men jag visste att han hörde mig. När jag reser mig upp för att gå ut till mamma vänder jag mig en sista gång om och tar tag i pappas hand. Jag säger att jag älskar honom. När jag släpper hans hand och tårarna försiktigt börjar rinna ned för min kind, öppnar han ögonen. Han försöker ta tag i min hand. Han ler. Min pappa, så sjuk, log mot mig. Det är något jag alltid kommer bära med mig, det finaste ögonblicket, i en sån fruktansvärd sjukdom.

Sorg, cigaretter, döden, sjukdom, rökning, familj, sol, tumör, cellgifter, hjärna, död, dödlig, sorglig, sjukhus, oro, ilska, hjälplöshet, tomhet, depression, hopp

Jag bad några vänner berätta om vilka ord som dyker upp när de hör ordet "cancer." Detta är ord som dyker upp hos de flesta. Eftersom cancer, är något vi inte har kontroll över. Vi känner hjälplösheten eftersom vi inte kan styra över detta på ett sätt vi är vana vid. 

Många av oss relaterar till sorg och oro, då våra erfarenheter med cancer slutat på ett sätt ingen av oss vill att det ska sluta: Döden. 
Bara ordet skapar ofta en otroligt mörk bild framför våra ögon. Det handlar om rädsla, oro, ilska, skräck för det vi inte har kontroll över. 

Något som jag endast hörde en gång, var hopp. För det är något vi gärna glömmer, eller hur? Vi är medvetna om att cancer är en hemsk och elak sjukdom som tar många. Det vi då glömmer bort bland allt mörker är dock de som faktiskt överlever. 
Kämpare. Styrka. Livet. 

Visste du att..? 

1/3 svenskar insjuknar i cancer. Dock botas mycket mer än hälften med hjälp utav cellgifter/övrig behandling.

Om vi tar dessa 1/3 svenskar som blir diagnostiserade med cancer och delar i 3. Är endast 1 person under 65 år. Detta innebär även att ju friskare du håller din kropp, desto friskare respons får du utav den. 

Cancer är endast ärftlig från 5-10 %

Minst 8/10 fall där personen drabbats av lungcancer är med rökning som bakgrund. Detta innebär att om du är orolig för lungcancer, kan du minska risken radikalt genom att lägga ned cigaretten. 



Hopp är ingenting vi bör överge. Hopp finns överallt. 

Ta hand om dig själv, både fysiskt och psykiskt. Att det kan kännas som att varenda person blir sjuk i cancer har till stor del att göra med att du oroar dig. Eller att du faktiskt varit nära cancer under en lång tid. Så hur fruktansvärd och orättvis sjukdomen än är, glöm inte hur många det är som faktiskt slår tillbaks mot cancern. 

Caroline.