Sista tiden

Skrev här senast i somras men det har liksom inte vart tillfälle att skriva innan. Jag har rannsakat mig själv och kommit till insikt att det räcker nu. Har tatt hjälp av psykolog men nu känner jag att nu vill jag inte gräva mer i detta, det räcker nu. Hur mycket jag analyserar hit och dit får inte mamma tillbaka. Hon är död, hon kommer aldrig tillbaka mer. Hon lever bara brevid oss och hjälper oss i livets val, det är jag övertygad om.

Jag har hittat min medicin i livet. Jag har insett vad jag kan få och att livet är för kort för att inte våga satsa. Vi alla drömmer om att göra nåt för oss och vår familj, så även jag. Men jag tänker försöka förverkliga mina drömmar. Det gör jag genom att jobba som MaryKay tjej. Många tror kanske det är en sekt och pyramidspel, men då hade jag inte vart med. Det är en personlig utveckling och man får träffa nya människor. Både som ambassadör för Cancerkompisar och MaryKay. Man kan ha en dålig dag, men när man ska göra nåt annat skall man lämna det vid dörren och bara vara posetiv.

Jag lider med alla som sörjer, jag önskar att ni slapp gå igenom det och att cancer inte fanns. Men nu gör det det. Och sörj, ni gör inget fel. Ni kommer komma dit där jag är med nångång. Jag har mina dar när jag är ledsen men inte lika mycket mer. Mamma är med mig i alla mina val. Och jag vill ge min dotter och min man det min mamma kämpade hela tiden för att ge mig. Det är hon som är med mig och visar att jag går rätt väg även om jag vissa dar undrar vad det är jag håller på med.

Älskar dig för alltid mamma, och jag är glad att du inte lider. Det är tomt, kommer alltid vara. Men du fnns djupt i våra hjärtan hela våra liv och vi kommer att ses i framtiden. Men jag hoppas det dröjer. Nu har jag och min familj haft vår skit för detta livet ett bra tag framåt. Det behövs inte mer.

Idag är det min födelsedag. Men den kan kvitta känner jag. Även om jag är uppvuxen med att man alltid firar födelsedagar så känner jag inte riktigt för det. Förra året var första födelsedagen utan mamma, i år är det en födelsedag då ingen av mina föräldrar är med. Pappa har istället valt att åka utomlands just idag..unnar honom det men det gör ont i hela mig att ingen av mina föräldrar som satt mig på denna jord finns här idag. Den ena är lite svår, hon finns i hjärtat bara. Jag kanske är barnslig men..

Aldrig att jag kommer åka när nån av mina närmsta fyller år, aldrig. Gör allt för att undvika det.

Saknade efter mamma är hemsk idag, det kommer va meddelanden och samtal, men ett nummer kommer aldrig ringa mer denna dagen. Den som gav mig mitt liv..fy vad jag hatar cancern. Jag hoppas den får cancer själv och utrotas, för ingen skall behöva gå igenom detta.

Gråta på sin födelsedag känns sådär, och känner mig patetisk. Men kan inte hjälpa det.

Så grattis till mig själv

Kom på mig själv igår att inse att mamma inte vart i mina tankar på ett tag nu. Inte på det sättet. Men det är väl som alla säger som gått igenom detta. Att det kommer i omgångar.

Saknaden kommer alltid finnas efter min mamma, hennes kärlek och hennes sätt. Men för att hitta det igen behöver jag inte leta så mycket. Är jag bara mig själv så är jag som min mamma, hon lever vidare i mig på ett skrämmande sätt. Men det är väl ett bevis på att hon lyckats uppfostra mig efter sig själv. Och jag hoppas att göra henne stolt genom att ge min dotter samma chans. Bara så fruktansvärt orättvist att hon inte fick vara mer mormor än hon var. Min dotter skall aldrig kalla nån annan mormor än min mamma, hur än situationen ser ut. Och min dotter på 2 år vet att hon har mormor i himlen, hon vinkar till hennes kort och säger hej hej mormor. Mitt hjärta svider till när hon gör det, men jag vet att en ängel uppe i himlen blir glad.

Bara för jag skriver detta kommer tårarna. men det är för att min dotter aldrig får lära känna min underbara mamma, mina brorsbarn kommer ha minnen från sin farmor medans min dotter inte kommer ha nåt mer än kort och det jag berättar.

Har några i min bekanskap som tyvärr går igenom samma helvete som mig, då deras mödrar också kämpar mot en obotlig cancer och bara väntar på slutet. Jag hoppas innerligt att det inte går så fort som för min mamma och att dom tar vara på den tiden som är, man ångrar så mycket när väl mamma är borta. Man är tyvärr inte ensam om att drabbas av denna skiten, fattar inte att kroppen kan göra så mot sig själv...

Min mamma förtjänade inte att dö, ingen så genomgod människa gör det. Varför kan inte äckel som pedofiler, våltäcksmän, mördare få lida igenom sån skit som straff och andra vanliga människor få leva?

Mycket svammel från mig, men min dotters och min födelsedag närmar sig. Det är inte samma och fira mer men traditioner är nåt som min mamma hade mycket för, så det bryter jag aldrig. Även om andra gör det..

nä nu ska jag ta tag i måndagen, ha det bra där ute och va rädda om er

Idag så är det middag hemma hos pappa. Vi har försökt få till det ett bra tag nu men det kommer alltid massa annat. Mamma var noga med att ses minst 1 gång i veckan på nåt sätt. Men idag är det dags, dock trodde jag det skulle vara en chans för vår familj att komma ikapp. Istället är pappas nya kvinna med och hon i sin tur har bjudit in hela sin familj. Och jag vill inte vara någon bromskloss. Men det är jag. Det gör så ont..så förbannat ont i mitt hjärta. Jag vill träffa min familj som vi gjorde utan en massa andra skall vara i mitt barndoms hem. Mitt barndomshem är tillräckligt låst som det är. Jag vill inte ha en massa främmande människor som skall försöka ta över..jag klarar inte det. Jag har inte sörjt mamma färdigt, även om man aldrig gör det, men det kan bli lättare om det inte hade gått så fort.

Behöver prata med min pappa, men får aldrig rätt tillfälle. Och när han frågar om allt är bra så säger jag alltid ja för jag vill inte göra han orolig eller ledsen. Är så rädd han skall bli utnyttjad. Hans nya kvinna är trevlig och funkar i mitt huvud, men i mitt hjärta kommer hon inte in. Där e bara mamma..och pappa

Vet inte vad jag ska göra, min psykolog säger jag skall prata med pappa om allt. Han måste få veta. Men är så rädd att göra han arg och ledsen.Och att det jag vill säga han kommer komma ut fel.

Varje gång jag e hemma, så gråter jag. För den riktiga själen i det huset är inte där längre. Det är inte samma värme mer.

Känner mig elak och så anti allt nytt, men jag kan inte rusa in i saker. Jag vill inte det. Det får ta tid. Bara att andra har svårt att acceptera det och bara skäller på mig. Och jag e helt förstörd för jag inte kan vara miig själv. Och sönderstressad.

Blindtarmen blev väl inflammerad p.g.a stressen jag känner. Snart är det väl magsår och annat...allt blir ett ont omen. Jag försöker göra sånt jag tycker är kul, men det kommer ständigt ikapp mig.

Och man får inte visa sig svag, då vill ingen veta av en.

..

Så är det midsommar afton. Och ännu en högtid du inte är med. Även om vi på senare år inte firat denna ihop så har man minnen från barndomen som poppar upp. Nu är det min tur att ge min dotter samma som du gett mig. Att du är borta är hemskt, men tänker föra dig vidare på det sättet att vi gör som vi alltid gjort. Firar med min bror ikväll, så du vet att vi är ihop alla barnen.

Pappa bryter er senaste tradition och är hemma, plus att min moster känner inte att det är samma när en ny person skall vara med.

Skall sätta mig ner och prata med min pappa, har inte gjort det ordentligt sen mamma gått bort. Finns en del man vill reda ut. Innan det går för långt.

Jag vet att du sitter där uppe och tittar på oss, du har säkert gjort nån god jordgubbspaj, du älskade paj. Och bjudit dom du känner där uppe till dig.

Fick en bok av pappa som dina arbetskamrater skrivit i som ett minne. Bara posetiva saker, och mycket att din stol på jobbet för alltid står tom. Plus att dom saknar din energi och glada personlighet. Dom är inte ensamma...älskade mamma. Vad jag önskar varje dag att våra sagor som du och jag älskade kunde bli verklighet och man fick önska allt ogjort. Men det förblir alltid sagor, tills den dagen vi möts på andra sidan igen. Då kan vi leva ut våra sagor och fantasier tror jag.

Glad midsommar mamma, älskar dig så!

För ett år sen så var denna dagen vädigt tuff. Vi hade precis sagt hej då till dig på din begravning. Vi hade firat annorlunda om du levt. Du hade sett till att vi gjorde det genom att bjuda hem oss på middag. Det var viktigt för dig.

Jag känner själv att det är viktigt att vi ses oftare vi som är kvar. Men det känns som jag är den enda som vill det. Pappa har sagt det skall bli ändring men det blir det inte. Så jag får väl ta tag i det. Jag tycker det är ditt sätt att leva vidare. Jag vill ge min dotter traditioner som du gett mig. Så därför skall här bli ändring.

Jag saknar dig idag, men jag vet att du sitter där uppe med mormor och dricker kaffe änglavis och tittar på oss. Med ditt friska hjärta leder du oss i livet ändå, jag är glad att du slipper den förbannade cancern, även om det innebär att du är där du är tyvärr.

Har mycket framför mig känner jag och du stöttar mig.

Samtidigt känne jag en oro och gillar den inte. Det är förändringar, barndomshemmet är inte lika öppet mer då det kommit in en annan kvinna, visst hon gör pappa glad men jag är på min vakt.Ditt kort är borta i vardagsrummet plus en ängel dina barnbarn gav dig och det gjorde ont. Sen kommer min födelsedag inte firas för första gången på 33 år, vi har alltid gjort nåt då. Men i år blir det inte så.Och det gör ont..

Nä, dags och göra nåt med denna dag. Älskar dig mamma

Livet går verkligen vidare. Det var som att allt lämnade mig på 1 års dagen, alla mörka tankar och tårarna med. I alla fall varje dag som det har varit.

Det är som att mamma sagt till mig att nä Malin, nu räcker det. Jag kommer alltid finnas i ditt hjärta men aldrig med dig kroppsligt mer. Och det är väl vad jag börjar inse mer och mer. Man tänker inte så mycket på förra året, för vid denna tiden var det bara tråkigt. Begravning var väl runt denna tiden. men det är inget jag tänker på.

Jag tänker på att skydda mig och min familj, ingen ingen ingen skall få utnyttja oss eller tro att vi accepterar vad som helst nu. Jag kan spela en roll men inom mig är jag ständigt på vakt och jag har fler med mig i detta. Ingen mer än jag och min familj har rätt till arvet som är kvar efter mamma, och jag vaktar det med järnhand. Elakt kanske men jag är realistisk. Ingen skall få utnyttja någon mer. Jag vänder sorgen till en aktsamhet för att mamma ville vi alla skulle må bra, och det är vad jag tänker se till att vi gör.

Har gått till psykolog för att verkligen landa och bygga upp mig själv mer, det behöver jag. JAG behöver det. Mamma var den som gjorde det förr,nu får någon mer inriktad på detta göra det.

Livet går vidare, men jag glömmer aldrig. Och jag hjälper gärna andra som vill ha stöttning och hjälp. Lyssnar och säger min åsikt, för det är bara någon som gått igenom allt som vet hur det känns att vara den som står brevid när någon man älskar oändligt är dödligt sjuk och rycks bort alldeles för tidigt.

Ja, så är årsdagen över och ja känner som om nåt har lämnat mig. Nån konstig känsla som man inte kan beskriva. Typ som att nu har det värsta året varit när man kommer ihåg allt med sjukdomen, tiden efter när mamma gick bort minns man inte så mycket mer än allt inför hennes begravning. Det är som om kroppen säger till mig, att nu ska du minnas mamma som den friska kvinna hon var, inte den sista tiden som var med inget hår på huvudet eller att hon inte kunde prata. Du måste minnas hennes röst, fast den glömmer jag aldrig. Den har man ju hört sen man låg i magen och har man den i huvudet känner i alla fall jag mig trygg för stunden.

Satt igår och läste tillbaka i mina inlägg här på bloggen, man märker hur uppgivet det var och svårt att få ut orden ändå. Även om jag alltid har haft lättare att skriva än att prata, det sa alltid mamma. Men jag börjar ta för mig mer och prata.

Har en kompis som går igenom samma helvete som mig, hennes mamma är sjuk i levercancer och man kan bara bromsa den. Hon frågade om det är värt och vara med i Cancerkompisar,, och det tycker jag allt. Sen vet jag att man inte vill prata om allt. För man kanske trycker ner en annan som matchas ihop med. Men jag är glad jag har min cancerkompis Therese. Vi vet precis hur allt känns, man kan säga allt. Synd bara med avståndet mellan oss men d går och ses ändå nångång. Våra mammor var lika, och dom dog med 3 dars mellanrum...helt sjukt egentligen.

Nu är det tiden att skapa nya minnen med min lilla dotter, minnen jag har som med min mamma, som gjorde allt för mig. Det ska jag med göra, tråkiga är att Tilde aldrig får uppleva sin mormor mer än minnen, men jag vet att mamma är med oss. Och hade hon levt hade hon gjort allt för Tilde, hon älska sina barnbarn. Pappa gör allt för henne istället.

Life goes on, bara försöka göra det bästa och bli mer positiv till det. För ett år sen ville jag bara lämna det, men nu känner jag att det är värt att vara kvar. Det är så mycket kvar och leva för.

19:45 idag så är det exakt ett år sen som mamma somnade in. Jag minns den dagen som igår. Vid denna tiden så var jag hemma och umgicks med min familj, efter att ha sovit hos pappa och mamma och hört hennes andetag hela tiden. Värst var dagen när hon fick d sk uppsvinget och pratade helt osammanhängande och ville ha saker att äta/dricka hon inte kunde få. Och se rädslan i hennes ögon, 30 år i vården så vet hon nog vad som hände.

Saknaden är hemsk. Veta att hon aldrig mer finns är hemskt att veta.

Men måste gå vidare, jag fokuserar på det som gör mig glad. Vet mamma hade stöttat mig.

Ta vara på tiden vi har på jorden. den kan ändras snabbare än man tror.

Har verkligen gått in i väggen med min sorg. Jag får sån panikångest och det är svårt att andas. Tårarna forsar och det är svårt att komma till ro igen. Och det går ut över fel personer som inte förtjänar min aggressivitet.

Har tatt kontakt med vården både på jobbet och vårdcentralen jag är listad på. Och har även denna veckan tatt mig hem och unnar mig det som gör jag mår bättre, men samtidigt så blir det en massa måsten. Finns ingen ro nånstans. >Jag vet snart inte vad jag ska göra. Det är nåt som slåss inom mig, och är rädd för när kroppen bryter ihop totalt...

Hoppas det inte går så långt. Ta hand om er lika mycket som andra, annars kommer det tillbaka och biter en som det gjort på mig nu.

Tiden bara springer fram. Om några veckor är det 1 år sen mamma somnade in hemma. Man tänker ofta på att vid denna tiden så var hon snart hemma och hur hon kämpade den sista tiden för att verkligen vara kvar hos oss. Även om hon sov mest, värsta var väl uppsvinget som alla talade om, när hon blev lite som vanligt men pratade helt osammanhängande. Tror även att mamma visste då att nu är det slutet, för jag såg i hennes ögon hennes rädsla av att behöva lämna oss. Hon ville inte, därför hon väntade tills jag och min bror inte var där utan bara pappa. Så vi slapp se henne sluta andas, även om vi båda fick se hennes tomma skal och hur kall man blir som människa när man är död. Och klä på en död människa kläder är inte lätt, men jag glömmer det aldrig, det sitter på min näthinna för alltid.

Jag försöker att gå vidare, det är fullt upp hela tiden och en väldigt massa stress. Tror att allt kommer ikapp mig med mamma, jag har fått vara den starka. Jag tog på mig den rollen direkt, samma kväll mamma dog så blev jag den som fick ta tag i allt. Ringa alla och så. Mitt i all sorg glömde jag av mig själv. Det var sån mamma var med. Men nu börjar det komma ikapp. Jag har ingen ork till nåt, jag sover dåligt. Känner att jag vill ha en förändring men vet inte hur man ska göra. Och det känns som mina "vänner" bara vänder mig ryggen och kan inte hjälpa mig. Vet snart inte vad jag ska ta mig till..men det ska väl ordna upp sig det med,ensam är stark heter det ju.

Har även träffat pappas nya. Tyckte som sagt att det gick lite väl fort. Och jag var väldigt anti till att träffa henne. Är väl för jag är rädd för förändringar. Hon är jättetrevlig på alla sätt och inget mot henne.Lätt att prata med och hon kunde även prata om mamma, hon tycker det är viktigt att man ska kunna prata om det.  Det viktiga är att pappa är lycklig, det behöver han. Saknaden efter mamma kommer alltid finnas där hur mycket han försöker förtränga det, så kommer det ikapp honom en vacker dag. Dom kommer ses igen, men jag hoppas det dröjer några år nu. För nu räcker det med sorg i livet.

Det tråkiga är bara att varken min bror eller min pappa har nån tid att ses mer, det är som vi är fiender ibland känns det som. Viktigare med sitt än att ta vara på oss. Vi behöver hålla ihop men dom kanske inte vill det för det väcker för mycket minnen. Mamma var den som såg till att vi sågs 1 gång i veckan över middag eller fika...det görs inte mer. Och det gör mig ledsen.

Jag försöker hålla mig vid liv genom att ge mig ut på nya resor och kämpar med mitt MaryKay, mer posetiv anda finns inte som det gör bland alla dom tjejerna. Bara resten av livet man ska ha på samma sätt med.

Igår så kom frågan jag har väntat på. Pappa ville ändå fråga och det är klart att han ska det. Och han sa att det är en känslig fråga jag vet men jag måste. Han frågade om jag och min familj ville komma och fika så han kunde presentera kvinnan han börjat träffa. Om jag vågade. Jag vet att det krävdes mod av min pappa och fråga detta, han vet hur jag mår.

Vågar gör jag, men vet inte alls hur jag skulle reagera. Och jag sörjer min mamma nåt fruktansvärt ännu, att inte kunna ringa henne om saker gör så ont i mig varje dag. Nu åker tårarna igen nerför kinden...Jag försöker att vara posetiv hela tiden på dagarna, kanske är ett sätt för mig att slå bort sorgen, men det är nog inte bra att försöka vara nåt man inte är 100%.

I alla fall så sa jag att jag vågar, men jag är inte redo. Det känns inte rätt mot henne heller, det är inte hon som gör nåt fel utan det är jag som ska vara redo. Och jag vill inte göra nåt mitt hjärta säger till mig att det klarar du inte. Jag tror jag bara skulle vara oärlig mot mig själv och även mot min pappa. Min bror säger att jag måste förstå att pappa går vidare och att vi ska göra det med. Men jag är inte som dom två. Min och mammas relation går inte ens beskriva. Jag, hennes första barn och enda dottern, får ju ett speciellt band som bara vi kan förstå.

När jag la på och sagt att jag inte klarar detta kände jag mig så elak, och så dum. Vill ju se min pappa glad, och det känns som jag bara drar ner det när han försöker gå vidare. Men jag kan ju inte göra nåt jag inte känner mig bekväm i. Det är en svår situation, vet inte alls hur ja ska tackla detta. Vet inte vad jag klarar. Och min pappa vill inte jag ska må dåligt. Men det kommer jag göra, för det har alltid varit mina föräldrar, men det blir det aldrig mer. Inte förrän bägge är på andra sidan, och mamma kan acceptera att han gick vidare när hon inte fanns mer...

Mamma kommer aldrig tillbaka jag vet,och livet blir aldrig mer som förr. Det märks redan nu. Allt är ändrat. Bara en sån sak som at vi ses så sällan redan gör ont i mig..även om jag försöker så är det en massa annat som kommer i vägen och det finns inte tid känns det som...är så ensam i denna lilla värld utan min mamma.

Ja, det här med att gå vidare. Det är en process som tar väldigt lång tid för vissa och snabbt för andra. Jag som har lite svårare känner ibland, är det fel på mig som inte kan släppa som andra och gå vidare?

Men det är ju så vi människor är, vi är alla olika och det är väl tur det för skulle alla vara likadana hade nog inte känslor funnits i vår värld.

Vi var ute och firade min farfar förra helgen. Då berättade pappa att han har börjat träffa en annan kvinna. Han ville inte smyga med det mer, och jag vet att det var tufft för han och berätta det. Alla blev glada för hans skull medans jag själv fick tårar i ögonen av nån anledning. Och jag kunde inte ens säga att jag var glad för hans skull. Hela den natten efter det beskedet så låg jag och grät efter mamma.

Ändå vet jag att pappa aldrig aldrig aldrig glömmer min mamma, han älskar henne vem som än kommer in i hans liv. Men jag har just nu svårt att ta in detta, då det är en jobbig period för jag återupplever förra året igen med alla sjukhus besök med mamma.Jag kan inte ta det att se pappa med någon annan just nu, det går inte. Och jag tror inte att jag klarar att utsätta mig för det heller. Pappa berätta lite om henne, och jag sa att jag är glad innerst inne för hans skull. Men det är tufft nu, han får låta mig ta den tid det tar. Självklart vill jag inte att min pappa ska sitta och må dåligt hemma. Han e bara 57, han har många år kvar i livet. Men jag kan inte ställa om mig över en natt, jag funkar inte så. Det har varit dom två i 32 år. Att se nån annan med han går inte in hos mig, men det måste jag försöka göra. Men på mitt sätt och när jag klarar det.

Pappa sa det att han försöker vara där som mamma, men inte ens han kan ta hennes plats och ingen ska någonsin ens försöka göra det heller för det kommer inte gå hos någon av oss. Och jag vet det.

Men vet inte om det är för jag är rädd att hon ska glömmas eller varför jag reagerar som jag gör, helt kallt. Det är nog förändring i livet som gör det. Man kan inte lära gamla hundar sitta säger dom. Men i det här fallet kanske man måste ta till hårdare tag för det ska ske. Livet är helt annorlunda nu, vi ses inte lika ofta. Man pratar inte på samma sätt och det känns som det är en vägg typ nånstans som gör det svårare för oss.

Känner mig så egoisktisk, men jag måste ju må bra själv för att jag ska orka ta hand om andra. Jag har alltid satt andra före mig själv, precis som min mamma....men min familj är mitt allt för mig. Jag vill göra mer med dom, men när inte dom vill göra saker då vet jag inte.

Alla säger det blir lättare..jag hoppas det. Mamma får jag aldrig tillbaka, det är inte vad jag hoppas på heller. Men sätta ord på vad jag känner är svårt.

Blev lite konstigt inlägg detta men fått ut lite i alla fall.

Nu när jag är hemma så kommer alla tankarna igen. Återupplever hela förra året vid denna tiden. Hur vi åkte fram och tillbaka till Sahlgrenska för att hålla mamma sällskap. Hur vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. När man såg hur mamma vissa dagar var helt slut och vit i ansiktet för att sen chocka oss och vara precis som vanligt. Det var en tuff tid då men jag skulle vilja vrida tillbaka tiden och få vara med mamma igen. Kanske hade man gjort saker annorlunda och man hade absolut frågasatt sjukvården mer. Hade inte tillåtit att mamma skulle ta tabletter utan fått allt intravenöst istället i slangen hon fick inopererad i slutet. Det skulle gjorts direkt. Men det är lätt att vara efterklok, vi som vanliga människor litar ju på att sjukvården gör rätt men det gjorde dom inte i mammas fall, inte om man inte ens lyssnar på patienten i sängen som själv har 30 års erfarenhet av sjukvårdsyrket.

Livet går vidare, börjar samtidigt som jag minns förra året kunna skratta åt minnen jag har med mamma. Som när det kommer Abba låtar på radion. Då ser jag henne dansa framför mig, och man tyckte hon var så pinsam. Men musik var allt för min mamma precis som för mig. Kan inte vara utan musik en hel dag ens.

Det gör dock ont att min dotter på 1,5 år som inte har en aning om vad som har hänt, kanske likabra det, tittar på kort på mamma som jag har på väggen och vid vår säng och säger "mommo"

Det gör ont att veta att hon inte kommer få uppleva sin mormor, hur underbar hon var mot sina barnbarn. Min brorson hade mamma som sin stora inspiration och lyssnade alltid på henne. Hon släppte allt och bara var med barnbarnen. Min dotter fick hon vara riktig mormor till i ett halvår sen orkade hon inte mer och sen kunde hon ju inte stå heller. Hon hade inte ens ork att hålla henne. Det gör ont att min dotter bara ska få en uppfattning av min mamma av minnen som jag berättar om henne. inte sina egna minnen...men jag vet att min mamma är här och skyddar både min dotter och min brors barn. Inget ont ska få komma åt dom, det vet jag att hon kommer se till vart hon nu än är. Hur jag vet detta? Jo för jag blir mer och mer lik min mamma till sättet och jag hör hennes tankar i mitt huvud. Det är som om hon tar plats i min hjärna och utför mitt liv så som hon levde. Och det får hon gärna göra. Nån bättre skyddsängel kan jag aldrig få!

Igår opererade jag mig för carpaltunnel syndrom. Ont gjorde det och nervös var jag. Och kände mig liten. Mamma har alltid varit med mig när jag ska göra ingrepp. vare sig d är med mig lr telefon.

När hon inte var d igår kom tårarna, hon är borta och jag ska bli vuxen och klara sånt själv. När man har ont e mamma ändå mamma hur gammal man än är. Men jag har ingen...

Nu kommer alla tankarna kring att för ett år sen så föll du ihop och kom aldrig mer upp på dina ben även om du så gärna ville. Å andra sidan var det bara en gång du fick försöka och sen blev du liggandes.

Livet har sin gång, det är jobbigt utan dig. Men hade aldrig klarat av att du skulle lida mer än du behövde. Aldrig, inte min goa härliga mamma. Många kanske tycker jag borde släppa mamma och gå vidare mer, men jag kan verkligen inte bara vända blad. Det får ta sin lilla tid.

Har dock fått mammas oro som hon alltid hade, jag vill bara min familj det bästa. Vill inte att nån av oss blir sjuk nu eller mår dåligt.

livet har sin gång, även om jag gärna vill vrida tillbaka och ställa allt till rätta innan det blev försent.

Idag fyller du 60. Ja jag firar min mamma även om hon är död. Det tänker inte jag sluta med i a f. Att andra gör det fine men inte jag. Min mamma är alltid min mamma. Ingne kan nånsin få mig och släppa henne mer än jag gjort. Och ingen är välkommen att försöka ta hennes plats heller.

Jag saknar henne så hemskt mycket. Och jag känner mig ensam att sakna henne. Men det är väl för att jag är mer öppen med min sorg än andra. Och samtidigt som jag sörjer har jag en ilska i mig jag inte gillar, är rädd att när den kommer ut kommer det att bli fel...

Att det kan bli en sån tomhet av en människa, men det är inte konstigt. Hon var min första och enda stora kärlek i livet. Från att man bara var några sekunder gammal.

Grattis på födelsedagen mamma! Jag kommer till dig sen och tänder massa ljus. Din syster och min bror med.

Älskar dig!

Nästa helg skulle mamma fylla 60. Men hon ligger i jorden istället. Det är så orättvist, och graven ser så kall ut. Hon som var en sån varm människa.

Hade hon levt än utan den förbannade sjukdomen hade vi med största sannorlikhet varit i USA nu. Det var hennes dröm resemål. Och vi hade firat med god mat och bara vart vi i familjen. Nu blir det ingenting. Pappa är i Thailand på välbehövlig semester, min bror vet jag inte vad han gör nästa helg. Känns som jag är den enda som lever i det förflutna, men det är svårt att släppa taget om mamma. Jag vill inte släppa taget. Lite har jag väl gjort det för jag gråter inte lika ofta längre, och dom glada minnerna snurrar förbi i huvet nu istället. har tatt ledig från jobbet för att bara få vara på fredan och lördan.

Får se om det blir att vi går ut och äter bara för att hedra henne eller vad vi ska göra. Nåt känner jag för att göra i alla fall.

Hatar förändringen i livet. Inget är som förr. Har en oro i kroppen med som jag inte gillar. En oro över min pappa, att han gör saker för att han inte vill vara ensam. Och det ska han inte vara, men jag hoppas han inte slänger bort 32 år på nåt som kommer bli galet. Jag accepterar det inte. Det hade aldrig hänt om mamma inte gått bort..aldrig. Och när han har spöke hemma med så hade jag tänkt till lite på vad jag gör...men det är sån jag är..

Längtar till våren och alla fina blommor. Ska ta tag i det ordentligt i år..mamma älskade blommor, och mitt intresse för det har växt mer nu när mamma är borta

Mamma, jag hoppas du inte är orolig eller ledsen vart du nu är. Jag tänker på dig, jag pratar med dig, jag försöker. Vad dom andra gör vet jag inte, och vågar inte säga ifrån heller...vill inte såra nån. Men vårt liv skulle inte se ut såhär, vi skulle leva glada och länge med dig. Men ödet eller nån annan ville annorlunda..och det är det jag hatar mest i livet.

Pratade med pappa nu på morgonen. Han har aldrig varit sån som tror på andeväsen och sånt, det har inte nån i vår familj gjort. I alla fall så berättade han att han hade suttit och tittat på fotboll på nedevåningen hemma. Plötsligt hör han nåt från våningen ovanför, att det är nåt som dras över golvet. Han tänker vad sjutton var det. Men kollar ändå klart på fotbollen. I halvlek så går han upp på övervåningen och tittar in i mitt gamla rum som är precis brevid trappan. I hörnet precis när man kommer in har strykbrädan stått sen jag flyttat hemifrån. Men nu när han tittar in så står det mitt i rummet med mattan ihoprullad under precis som om någon har dratt brädan dit.

Det vad bara pappa i huset. Och sen har han ju sett en skugga i en del av deras sovrum där ljus inte når, på mammas sida av sängen.

Vet inte vad man ska tro mer, men jag ryser hela jag av detta. Och att pappa blir så skärrad och kall sa han att han blev med. Men tror inte att det är nån elak varelse, jag tror att det är mamma. Skulle inte vara så konstigt då det var där som hon ville vara hela tiden under sin sjukdom, hon ville hem så fort hon kunde. Och det var där hon var trygg och där hon somnade in i ro. Men hon kan inte släppa taget, hon har alltid satt familjen först och det kanske är det hon gör nu med?

Pappa sa nämligen till mig i telefon igår att han skulle försöka gå på dom hala vägarna till graven för att tända ljus. Men så blev det inte. kanske var någon som ville säga att han hade glömt det?

Snart är det värsta året i mitt liv över. man minns inte mycket mer av det känns det som utom att det har varit en bubbla hela första delen av året. Mycket fram och tillbaka på sjukhus och en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Alla år framöver kan bara bli bättre än detta. Har fallit långt ner i avgrunden och håller långsamt hitta upp till ytan igen och bli mig själv. Fast helt hel kommer jag aldrig att bli. Men kommer försöka. Ska försöka se små ljusglimtar varje dag, det gör jag mycket i min lilla dotter. Hade jag inte haft henne detta året vet jag inte hur jag hade klarat detta.

Kort summering, men känns som att man behöver gå vidare lite och få det bättre. Men helt i hjärtat blir det aldrig, kommer alltid vara inristat 2014 i det.

Nu är julen över för detta året. Det gick bra ändå, men man kände ändå att mamma fattades. Den värmen som hon alltid gav var borta i huset. Men jag vet att hon var där. Om inte annat så börjar jag undra om det verkligen inte finns liv efter detta, att man är på jorden men som ett spöke.

För varje gång min brors dotter är hos min pappa så säger hon att det är ett spöke i hallen, vare sig det är ljust eller mörkt så säger hon alltid att hon ser ett spöke. Inte så att hon är rädd men nåt är där. Och sen så såg pappa en skugga i sitt sovrum dan innan julafton. Ljus från parkeringen når inte in där längre. han hade lagt sig och precis då så såg han en skugga brevid sängen, vid mammas plats. Och en vecka efter att mamma hade gått bort hade pappa hittat gamla kort på mamma och satt i 2 ramar på en skänk nere i vardagsrummet, ungefär där mammas säng stod när hon hade vård hemma. Pappa gick upp och fixade lite och när han kommer ner igen och sätter sig i soffan så ser han att korten har ramlat. Inte bakåt som dom brukar göra när stöden på ramar är kassa, utan platt neråt så korten inte syns. Är helt övertygad om att det var mamma som var där och la ner dom för hon tyckte inte om korten som pappa hade valt.

Även hemma hos min bror verkar det spöka. Han kan lägga sig och så är det helt tyst. Då hör han att nån går i hans hall..

Mamma vill inte lämna oss tror jag, och jag e nyfiken. har aldrig trott på livet på andra sidan innan men nu när såna här saker händer vet man inte vad man ska tro eller om det är hjärnan som spelar en ett spratt för man vill inte släppa taget.

En gammal barndomskompis till mig som miste sin mamma i hjärntumör tog kontakt med ett medium i sitt sorgearbete. Hon fick veta att hennes mamma alltid följt henne vid hennes sida och att hon mår bra.

har försökt själv att få kontakt med detta medium men inte fått nåt svar. Får väl försöka igen.

Man vet inte vad man ska tro? Börjar man bli knäpp eller vad är det frågan om?

Min bror är sån som lyssnar igenom alla grupper han gillar och deras album. Då hittade han denna...sök på youtube, finns även på spotify. Men på youtube ser man texten.

Sök på Stiftelsen- Lilla mamma, eller klicka på bilden nedan

Texten säger allt och lämnar inget av mina två ögon torra..

Julen kommer för alltid vara förändrad. Hur mycket man än försöker att inte tänka på det så kommer det alltid att vara dukat för en stol mindre än det alltid har varit. Man har alltid räknat att vi är 10, men nu är vi 9. Första julen på 32 år utan mamma och det känns helkonstigt att inte kunna ringa henne nu idag på morgonen och önska grattis på namnsdagen.

Pappa har haft ångest inför idag det vet jag, han har ringt mig flera gånger för att stämma av med att det inte behövs så mycket mat o.s.v även med julklapparna till barnen, klapparna till julklappsspelet fick jag lösa.

Hade jag fått välja så hade vi kunnat åkt utomlands över denna helgen istället, men det är ju så fruktansvärt dyrt. Plus att min lilla dotter på 1½år ska inte få nån annan jul än den som jag är uppvuxen med. Hon ska också få sina traditioner. Mamma hade varit stenhård med det. Det är väl en del i sorgearbetet, att man inte ändrar på för mycket i livet utan försöker så gott man kan och gå vidare med allt.

Jag vill i alla fall önska alla en god jul! Ta hand om era nära och kära som är vid liv, man vet aldrig när det vänder.

Händer mycket på ett år men jag minns lucia förra året så väl. Var fredag den 13:e med. Och det kommer alltid finnas i mitt huvud.

Man satt och väntade på ett besked från mamma, men det kom aldrig nåt samtal. Istället ringde det på dörren och in kom mamma och pappa. Och mamma sa direkt att det är ingen rolig sak vi kommer med. Då berättade hon att det var en elak tumör som inte går att operera. Bara bromsa. Sen började helvetet långsamt till det värsta året i mitt liv. Kommer alltid hata detta året som gått. Det kan bara bli bättre nu, även om det är utan mamma.

Första julen utan mamma med kommer bli fruktansvärt konstigt. Men vill inte bryta traditionerna. Nästa år hoppas jag kunna ha julen här hemma istället med alla familjerna.

Men det kommer alltid att fattas en, för alltid.

Varje dag, oftast på morgonen, så kommer tårarna. Det är verkligen inte en hemsk mardröm. Det är sanning att livet ska fortsätta utan mamma. Och det är jobbigt nu när det är hennes högtid, jul. 1 års dagen då vi fick beskedet att mamma skulle tas ifrån oss tidigare än vi trodde. Då ska jag inte vara hemma utan ut med dom som får mig tänka på annat. Dränka sina synder heter det, blir väl dränka sina sorger typ. Eller glömma för en kväll så lucia kan vara en glad dag igen, men det tror jag aldrig att det blir igen.

Jag hatar hatar hatar att mamma är borta. Gillar inte förändringen som blit i livet. Mamma skulle ju vara mormor nu, den bästa mormor man kan få. Istället får min lilla dotter bara uppleva min mamma genom minnen vi berättar om och dom få korten som finns på henne. Livet är så förbannat orättvist!!

Var förbi mammas grav idag igen. Det såg så trevligt ut, inte kallt och trist som resten av världen är just nu i denna årstiden. Hon har det så fint och det är lugnt och skönt där.

Blir inte så mycket skrivit i denna bloggen numera. Man vet inte vad man vill få ut mer. Livet är ju totalt förändrat nu när mamma inte är här mer. Det är väl det som gör en så rädd för allt nytt. Känns som livet aldrig kommer bli bra igen, men det blir det väl men inte helt ut kanske. Hade velat haft min mamma här nu, man kan fråga många om olika saker men mamma är alltid mamma med dom bästa svaren som man alltid lyssnar på. Det är skrämmande att man inte har henne mer.

Denna helgen när jag åkte ner till Ullared så slog det mig, att det var ungefär nu som mamma fick reda på att hon hade en tumör i magen. Men dom visste inte om den var god eller ond. Sen en lång väntan. Mamma var på julmarknad med sina systrar och sen satte hon sig på akuten för att få en ordentlig genomsökning.

Det är mycket sånt som kommer nu, att förra året vid denna tiden hände detta och detta..det är jobbigt att det blir så. Men dom säger ju att första året är tufft just på grund av att man tänker så.

Saknar dig otroligt mamma, livet är läskigt när du inte är här!

Man har alltid haft sin mamma när man har varit dålig eller nåt är galet i kroppen. Men nu när mamma inte finns vet jag inte vad jag ska göra. Det är väl helt enkelt dags och bli vuxen och klara sina sjukdomar och plågor på egen hand. Mamma hade alltid dom bästa svaren i och med att hon jobbade själv inom sjukvården. Det var lätt för henne och säga vänd dig dit, gå dit, ring dit och gör det. Nu känner man att man har börjat lite i fel ände med det som har hänt mig och min handled i och med mitt jobb, men ska nog överleva det ändå. Är ju inte döende. Det är så jag tänker hela tiden, det jag har dör jag inte av. Så länge man inte har den domen över sig så går allt att lösa.

Liten utan sin mamma? Ja, verkligen. Spelar nog ingen roll om du är 3 eller om du är 50. Mamma vet alltid bäst för hon har alltid vart den som tatt hand om en när man varit dålig. Nu är det dags att man själv tar hand om sig själv..vart börjar man?

Ja, livet utan mamma är helkonstigt. Inget är som vanligt längre. Livet har bytts ut mot nåt annat. Känner mig inte alls bekväm i det som är. Man är ju van att ha det på ett visst sätt men nu känns det helt utbytt hela livet. Och man känner sig så vilsen.

Vilket ben ska man stå på? Hur ska man göra i den situationen? Hur gör man med alla traditioner? hur blir julen? Vem ska jag fråga med saker som händer mig? Frågorna är många som man försöker beta av, och jag försöker verkligen och hålla kvar vid mammas traditioner för att hon ska leva vidare på så sätt.

Tomheten efter henne kommer ingen någonsin att fylla igen. jag sitter ännu och väntar på att min telefon ska plinga till och det står Mamma i displayen och får höra hennes stämma som frågar om det har hänt nåt, om jag inte har nåt annat och säga. Men det kommer aldrig att hända i detta livet igen i alla fall. Vet inte varför jag sitter och väntar på det ännu när jag vet att mamma är död.

Men helt borta är hon inte, hon spökar eller vad man ska kalla det. Hos min bror så hör han någon som går i hallen när han har lagt sig, som att mamma har varit med han under kvällen när han är hemma för att gå därifrån när han lägger sig i sängen. Hos pappa är hon med, när pappa hade uppe kort på mamma så gick han upp på övervåningen. När han kom ner så hade dessa två kort vänts neråt så korten inte syntes. Vanligvis brukar kort i ram falla bakåt eller hur man ska säga det.

Hos mig är hon inte på det sättet vad jag har märkt, vet att hon ger ett lugn här hemma. Och när jag var på graven sist, så drog det in stora mörka moln. Men när jag satte mig på huk vid mammas grav så sken solen igenom precis och ner på mig där jag satt vid graven. Det är ett tecken om inget att mamma är med mi och vakar över mig med. Men hon ser väl att jag klarar mycket själv och hjälper mig så gott hon kan vart hon än är.

Min lilla mamma, jag är så glad att jag fick just dig som mamma. Önska bara att vi inte blev straffade så genom att du togs ifrån oss redan.

Imorgon är det en jobbig dag som väntar. Mammas kläder och annat ska börja plockas ihop och ges bort eller så ska jag använda en del av det. Det kommer riva upp mycket imorgon, hennes doft sitter i mycket av kläderna och det kommer vara svårt. Räckte att jag var i ett av rummen där hemma och såg nattlinnet mamma dog i...det bara hängde där. Som att ingen använt den, men det har en tråkig historia bakom sig. Det är en av sakerna som jag inte kommer spara. Att mamma är död och bilden av henne utan hennes lugna andetag som var när hon hade somnat in kommer alltid finnas på min näthinna. Glömmer det aldrig. Och glömmer gör jag aldrig.

Vi sörjer alla på olika sätt, jag vill prata om min mamma. Det vill inte många längre, det är så man går vidare för andra kanske. Men jag vill kunna prata om mamma utan att man försöker byta ämne..vet inte varför det är så.

Mamma, vad jag saknar din röst och skratt...att aldrig få höra det mer gör att mitt hjärta skriker av smärta. Vad jag önskar att få vrida tillbaka tiden, till den sommaren när dom hittade din malignt melanom. Hade det följts upp mer hade det kanske blitt annorlunda. man vet aldrig. Det får vi ändå aldrig veta.

Då är man igång på jobbet igen. Det är full rulle. Och det har varit skönt och komma igång. Men samtidigt har jag dåligt samvete att mamma inte är i mina tankar på dagarna. Fast samtidigt är det väl så det kommer vara nu. Att man minns henne när man minst anar det. Men nu när det är helg så saknar jag henne så in i helvete rent ut sagt. Jag hatar att hon är borta för alltid, att jag aldrig mer kommer få höra min mammas lugnande röst eller vara i hennes tröstande famn när man mår skit. Jag är lämnad ensam på denna jorden, känner mi så utan mamma i alla fall. Alla andra har sina mammor och umgås med och prata med, men det har inte jag. Livet blir aldrig desamma igen. Hur mycket jag än försöker och hålla mammas traditioner i liv så känns det som att jag kämpar för dom i en evig uppförsbacke.

Är inga födelsedagar på gång i mina familj nu mer detta året. Men den största traditionen av dom alla närmar sig snabbare än man tror, och även mammas favorit. Julen. hon kunde redan nu nästan börja lyssna på julmusik, så mycket tyckte hon om den. Men i år kommer det kännas så konstigt. Fruktansvärt konstigt. Förra året firade vi i alla fall trots att mamma fick sitt besked som hon fick så gjorde hon det bästa hon kunde. Min älskade kämpande mamma, så fruktansvärt stark. Tänker föra det vidare till min dotter så gott jag kan, som ett minne av sin mormor som hon inte kommer minnas på nåt annat sätt.

Tårarna rinner och hjärtat skriker efter min mamma, men ingen kommer nånsin kunna lugna mig, för den som kan det finns inte mer...inte mer än som ett minne i mitt huvud och hjärta.

Vardagen börjar kännas lättare och lättare. Kanske är för det är dags för mig att börja jobba igen efter mer än ett års mammaledighet. Nu finns det liksom inte chans och sitta hemma och tänka så mycket som jag gör när man är ensam hemma. Mamma finns alltid och kommer alltid finnas med mig väldigt starkt.

Det är svårt och hålla tårarna borta när man besöker mammas grav. Varje gång jag kommer dit så säger jag att du ska inte ligga här, du ska vara med oss och njuta av livet som du alltid gjort. Istället ligger hon i en vit urna i mörka jorden. Fast det är bara hennes storft som sagt. Hennes själ och ande vandrar mellan mig, pappa och min bror. Det är jag helt övertygad om och håller all negativitet borta så gott hon kan. Jag är mer och mer lik min mamma. Det känner jag verkligen. Det är så mycket annat som är viktigare i livet nu än vad det har varit innan. Folk kan sitta med sitt skitsnack om andra, intiger och bla bla, jag har inte tid med sånt. Jag ägnar mig hundra gånger hellre med sånt som betyder nåt. Och jag har ett mål, ett mål jag tänker hålla för mig själv. Eller jag delar det med mamma i mina tankar och drömmar.

Önska bara att jag fick höra hennes röst nån gång i månaden eller fick besöka henne en gång i månaden där hon är. Men önskningar går bara i uppfyllelse i sagor.

 Ja, i söndags så var det dags för den första Cancerkompisar LIVE! någonsin. Gick upp tidigt som attans, kändes som jag var den enda som var vaken i Göteborg, även på vägen ner. Men det var skönt och åka ner ensam med och kunna lyssna på hög musik och bara vara. Hade fått låna en bil från SunFleet som sponsrade Cancerkompisar just denna dagen. Bekväm och skön bil. Tänkte ofta när jag åkte ner att jag skulle aldrig åka ner till Lund om det inte var för min mamma, och ofta jag tänkte att jag önska samtidigt att jag aldrig behövt hitta sidan men nu är jag glad att jag gjort det.

Var framme lite innan 8, var den första som skrev in mig. På parkeringen utanför så såg jag direkt Inga-Lill och Alexandra, det kändes så rätt med en gång.  Åt frukost och sen ramlade in lite fler ambassadörer. Sen satte mötet igång med ambassadörerna och vi fick information om vad våran roll innebär. Och jag är redan taggad att få åka ut och lämna och sätta upp våran information på olika ställen här i Göteborg. Vi måste visa att vi finns och att man inte är ensam i denna hemska sjukdoms framfart.

Vid 11 började alla "vanliga" cancerkompisar trilla in. Var så mycket ansikten och så mycket historier att ta in. Usch vad det är hemskt med denna sjukdom.

Var intressant workshop jag gick på under denna dagen som handlade om att våra tankar styr våra känslor. Och det stämmer nog väldigt bra. Jag hoppas kunna vara med på en riktig sån klass och få lära mig mer, kanske blir det lättare att gå vidare.

Och under denna dagen träffade jag min cancerkompis Therese för första gången, det är riktigt kul och fått ett ansikte på henne. Även om jag önska vi båda haft våra mammor kvar istället för att vi hade träffats, men man behöver nån som går igenom samma sak. Förhoppningsvis blir det lättare för oss båda snart.

Vid 16 åkte jag hem, genom ur och skur. Tankarna på mamma fanns där hela tiden. Och jag hoppas att jag inte gjorde henne besviken på vad jag engagerat mig i. Jag saknar henne nåt otroligt.

Nu när jag börjat skola in min dotter på dagis hade jag velat ringa mamma och berättat hur det går, men det går inte...kommer aldrig gå mer. Och det är så jobbigt. KOmmer aldrig ta bort hennes nr, jag kan inte med även om ingen kommer använda det. Älskar dig mamma, vet du är med oss hela tiden. Och ser till att vi har det så bra vi kan. Jag känner lugnet när du är med. Vägrar tro att din vänliga själ bara har försvunnit. Önska så bara att cancern aldrig hittat dig, men önskningar slår ju aldrig in.

Får ni möjlighet och chansen och gå på en sånhär träff igen så ta chansen. man känner sig så upplyft även om det är mycket känslor i rummen man är i. Du är inte ensam och tillsammans ska vi klara oss igenom detta.

Skrev ett ganska långt inlägg om helgens träff, men blev tydligen nåt fel i helgen eller nåt. Så nu testar jag och ser om detta kommer upp så får jag se om jag orkar skriva det långa sen med.

Denna veckan har det kännts lite lättare, gråten har varit borta mer än den funnits där om man säger så. Men så igår så var det ju dagen jag alltid kommer hata, söndagar. Söndag var den dag mamma gick bort, 19:48. Precis innan mästarnas mästare skulle börja. Ett program hon gillade att titta på, men hon fick aldrig veta vem som vann..utan istället lämna denna jord och försvinna bort till nånstans vi inte har en aning om vart det är. 

Men att hon är med oss vet jag, det är hon som får mig och börja tänka både en och två gånger vad det är jag sysslar med. Och det är hon som ser till att jag har ett lugn över mig när jag ska träffa andra så jag inte bara sitter tyst. För jag vill egentligen bara sluta mig och vara för mig själv med, men det skulle inte hjälpa mig direkt. 

Det är dags och ta tag i sitt liv. Mamma hade varit vansinnig på mig om jag hade träffat henne nu. Hon hade sagt till mig att sluta med allt onyttigt jag stoppar i mig, att jag skulle ge mig ut och röra mig mer. Och träffa folk mer. Men allt det finns i mitt huvud, ändå gör jag inte nåt åt det. Men nu räcker det. Jag vill kunna vara en någorlunda normal Malin även när mamma inte finns, jag vill göra henne stolt. 

Bara det som gnager mig i huvudet hela tiden och kommer säkert göra ett bra tag, vad var det mamma ville få sagt den sista tiden? För jag vet det var nåt som hon ville säga men kunde inte p g a svampen i halsen och sen att hon var så hög av morfinet. Vad??

Många i min närhet verkar gå vidare med, gör saker för att slippa tänka. Det är inte och glömma mamma som man gör det, men man måste klara att gå vidare. Jag vet att min bror och pappa saknar mamma precis lika mycket som mig, men dom visar det inte på samma sätt som jag. Jag är ju tjej med och killar visar inte mycket sånt utåt. 

Men borde jag jobba mer på att gå vidare? Bara att jag vet inte hur. 

Är begravning för min mans farfar i slutet av månaden, men den kommer jag inte gå på. Dels för att jag tror inte jag klarar det, och sen är det inskolning av dottern på dagis. 

Livet är så orättvis. Jag vill ha min mamma i vårt liv, men det kommer aldrig ske hur mycket jag än önskar det. Aldrig. Tiden för mamma var inne, men det tycker verkligen inte nån annan här än den, det hen som bestämmer vår tid på jorden..

Jag vet inte varför det har blitt såhär men nu dom senaste dagarna har tårarna bara runnit nerför mina kinder och det verkar inte finnas något stopp på det. Kanske det kan bero på att det är mamma och pappas bröllopsdag imorgon. Alla såna dagar märker jag att det är jobbigare, samma med födelsedagar. 

Att man saknar henne kan man inte säga nog gånger, för det är otroligt jobbigt utan henne. jag känner mig så ensam och svag. Alla säger jag är starkare än jag vet själv och att jag klarar mycket. Men det finns ett stopp för alla människor, även för mig. 

Att inte få höra mammas röst nån mer gång i livet, inte få ett samtal på min mobil med hennes nummer blinkandes, att aldrig mer få detta river i mitt hjärta. 

Älskade mamma, varför skulle du få denna skiten. Du skulle få fortsätta ditt liv, det är så jäkla orättvist. Känns som andra förväntar sig att man bara ska gå vidare i livet, men jag kan inte, och jag vill nog inte riktigt för jag kan inte. Min sorg efter min älskade mamma är otroligt djup, det går inte ens att beskriva. Det är olika för alla människor. Och ibland känns det förbjudet att prata om mamma, men jag behöver det med. Även om det gör ont med. 

Tårarna rinner från mina ögon nerför kinderna. Min dotter på 1 år klappar mig över kinderna och försöker trösta sin mamma, det hjälper en liten del och se hennes små ögon titta på mig att hon verkar förstå. Men det gör samtidigt så ont och se in i hennes ögon och veta att denna lilla tjej inte kommer ha nåt minne av sin mormor alls, även om hon kommer klara sig ändå. Men mamma var väldens bästa mormor den lilla tid hon fick vara det, bara synd hon inte fick vara det längre och mer..

Mamma, skulle göra allt för att få träffa dig och prata med dig bara för en dag. Men sagor blir aldrig verklighet. 

Det kommer alltid vara en konstig känsla med allt som man gör enligt traditionerna, för det kommer fattas en viktigt sten i allt varje gång. Mamma, mamma kommer alltid att fattas. Jag vet att hon är med oss som många skriver. Men att inte ha med henne fysiskt mer det gör så ont och det är så tomt. Ingen kan någonsin fylla det tomrummet, och jag hoppas verkligen inte att någon försöker göra det heller. 

Idag är det min dotters första födelsedag i livet, första av många hoppas jag. Och jag minns hur orolig mamma var för ett år sen när vi inte ringde på hela dagen under vår igångsättning. Men när vi ringde tidigt på morgonen så blev hon så glad så. Dom kom och hälsade på nästan direkt samma dag. Tyvärr har jag inga kort på mamma med min dotter, och det gör ont. Vet inte om min pappa har några. Det ångrar jag så, att det inte finns nåt kort på dom två ihop. 

Mamma älskade och fira födelsedagar, även om det bara var en vanlig fika så älskade hon att vi samlades familjen och bara var. Inget avancerat. 

Jag hatar att du ska ligga i den mörka jorden mamma istället för att vara med oss som den friska och krya människa du var innan cancern hittade dig. Men samtidigt så är jag lättad på ett sätt att du aldrig mer behöver lida av cancerns framfart i din kropp. Det är inget som kommer åt dig mer. Jag hoppas du är med oss hela dagen idag och ser att vi saknar dig så. Älskar dig för alltid min underbara mamma, glömmer aldrig aldrig aldrig dig, inte förräns jag e gammal och dement eller nåt i alla fall.

Har fullt upp denna veckan och fixa med dotterns första födelsedag. Visst hon kommer inte komma ihåg det själv men har bara en första födelsedag, därför går jag all in. 

Samtidigt som jag håller på så hör jag en röst i mitt huvud som säger: "Ska du verkligen göra allt det där, tror du att hon kommer ihåg det?" och även: "Vad du är duktig"

Jag vet att mamma hade varit stolt över mig med allt fixande, och jag vet att hon hade tyckt det var jättekul att få fira min lilla dotter. Men nu får hon inte det, och det gör så ont i mitt hjärta. Jag vet att hon är med oss och har koll på oss, det är hon som lugnar min dotter när hon e helt hysterisk av trötthet och inte får ro och somna. Jag vill i alla fall tro att det är så. 

I och med att jag har grejat så har tårarna inte varit lika mycket, men för det så har jag inte glömt henne, det gör ja aldrig. man får lite dåligt samvete att man inte tänker på henne, i alla fall jag får det. Men mamma är i mitt huvud hela tiden. Och tårarna kommer när man slappnar av. Och idag har det varit en sån dag, tårarna har bara runnit. Jag saknar henne nåt så otroligt. Det är ingen som förstår detta. om man inte själv varit där. Därför är det skönt och vara på en Community som cancerkompisar, för man vet att man inte är ensam. 

En del av mig känner inte för att fira mer för mamma inte är med, men samtidigt var det väldigt viktigt för mamma när hon var med oss. Så därför anser jag att det är bättre att fortsätta med traditionerna. 



Mamma, jag älskar dig för alltid. Och jag hoppas jag inte gör dig besviken på nåt sätt även om du inte är här. 

Det har gått 2 månader sen mamma lämnade oss. Tiden går så fort, vet jag skriver det jämt men det gör den verkligen. Och det är jobbigt som sjutton utan mamma här. Hennes nummer kan jag inte med och ta bort i telefonen, även om ingen någonsin mer kommer svara på det numret.

Har en dotter som snart fyller 1 år. Trodde aldrig att hennes första födelsedag skulle firas utan hennes mormor. Inte heller att man skulle få fira sin egna födelsedag utan mamma med. Kommer kännas konstigt. Det gör det med allt vi gör som familj nu, det är jätteroligt att vi gör saker ihop. Men det är alltid någon som kommer saknas känner jag. Och det gör så ont.

Livet utan mamma kommer alltid vara konstigt. Speciellt när det blev så att hon lämnade oss alldeles för tidigt. Man hade ju hoppats på att man skulle få uppleva att hon blev gammal och fått sett sina barnbarn växa upp. Gör så ont att min lilla dotter inte kommer ha några egna minnen av min mamma, då dom inte kom till det stadiet att kunna leka ihop och att Tilde minns saker. Enda sättet hon kommer lära känna min mamma och sin mormor är genom att vi berättar om henne, och genom bilder. Men inte mer än så, och det är synd. För mamma gjorde allt för oss barn och för sina barnbarn. Hon ville så gärna vara mormor. Det fick hon vara, men inte så som hon ville för det orkade hon inte.

Mamma, jag saknar dig varje dag. Ditt skratt och ditt engagemang för oss i familjen. Man behövde inte göra nåt speciellt, bara vara där så kände man sig trygg hos dig. Nu känner man sig vilsen och vet inte vart man ska börja för att börja leva igen. Kanske är lättare när jag börjar jobba igen efter mammaledigheten. Men man har lärt sig och prioritera om här i livet. Livet är alldeles för skört för att hänga upp sig på saker som är mindre viktiga, viktigaste är familjen i alla lägen. Pengar hjälper en på vägen men det gör en aldrig lycklig. Vi drömde alltid om att vinna drömvinsten, visst det gör man ännu. Men min högsta dröm och önskan är att detta aldrig skulle hänt oss, att livet hade gått vidare som det var utan att cancern hittade våran familj.

8 veckor har gått sen mamma lämnade oss alldeles för tidigt. 8 veckor som livet har varit helt overkligt. 8 veckor av ständigt rinnande tårar till och från nerför kinderna.

Livet kommer aldrig att bli detsamma igen nu när mamma inte är med och tar del av det. Försöker se framåt till saker men det är verkligen inte roligt just nu. Inget känns roande. Men det är väl så sorgen yttrar sig i mig.

Många som tycker jag borde gå och prata med någon, men vad skulle det göra bättre? Skulle det bli lättare och sörja om man pratade med en helt främmande människa? Nä, jag tror inte det. Ångesten i kroppen kommer sitta kvar mer eller mindre. Sen hur man beter sig är upp till en själv. Men varje dag är en ständig kamp till att få mer energi och orka med livet. För det går verkligen framåt även om man inte vill det, utan vill bara vrida tillbaka tiden till när mamma först började känna av att hon hade ont i magen och trodde det var magkatar..man kan inte låta bli att tänka tänk om...

Tänk om det hade upptäckts tidigare? hade mamma varit kvar längre hos oss då? Hade

Nu har mamma fått sin plats. 1½ månad efter att hon gått bort. Kändes inget kul och veta att det är det enda som är kvar av denna varma människa, att hon verkligen är borta. Var där lite innan 11. Pappa fick bära urnan till mammas plats. Sen så förklarade han som höll i vår begravning med hur det går till med det hela efter att man haft begravningen. Att det är väldigt noga med rutiner efteråt och att det inte blandas ihop en massa. Det enda som är kvar och lägga i urnan är vår benstomme, allt annat förbränns. Sen e den plomberad och en speciell bricka för just min mamma t.ex. Så det är mammas stoft som ligger där i..i en sluten urna. Där inga äckliga maskar eller nåt kan komma åt henne. Ingen cancer heller, även om den brann upp med benen när den satt mellan kotorna, men det är rätt åt den. 

Boupptäckningen gick snabbt idag, så nu hoppas jag det går fort dit det skickas så pappa kan börja ta tag i saker även om det är semestertider. För jag vill inte att han har en massa hängandes över sig. 

Saknar min mamma obeskrivligt mycket. Det är bara om man går igenom samma som man kan säga hur det känns. Men jag är helt övertygad om att hennes ande är här hos oss på olika sätt trots att vi är delade så, jag och pappa nära varandra men min bror är 20 min bort bara. Varje gång jag tänkt ringa pappa så ringer min telefon och det är pappa som ringer och tvärtom. Sen vet jag att mamma är med och lugnar min dotter när jag är på ställen som jag behöver få koncentrera mig på. Fick tips av en barndomskompis om två tjejer i GBG som har förmågan att få kontakt med andar på andra sidan. Hon hade provat det i alla fall i sin sorg efter sin mamma, och det kan kanske vara en idé. Få lite svar kanske på vad det var mamma ville säga det sista innan hon somnade in. Vi får se, har skickat iväg ett mail så får väl se om dom hör av sig eller ej. jag har aldrig upplevt att det "spökar" men jag vägrar tro att vi bara lämnar denna jorden. Även om det blir trångt med alla andar på jorden så tror jag ändå dom finns där. 

Lilla mamma, vad jag hade velat vrida tillbaka tiden, sluppit ha denna bloggen på ett sätt och aldrig kommit i kontakt med denna hemska sjukdom. Men ödet ville annat. Man har dock lärt sig prioritera annat än innan. Och sen vill jag även andra ska veta att man är inte så ensam som man känner sig. Det finns Cancerkompisar som stöttar och bara är där. Man blir inte dömd för man är ledsen eller nåt, för alla är i samma situation ungefär. Och nu ska man även bli ambassadör för dom, visa att dom finns och annat. Ska bli spännande, första utbildningen i Lund i slutet av Augusti. Får se om jag åker tidigt på morgonen eller om jag tar en paus från allt och sover över en natt. 

Men jag önskar så att det är en dröm detta som varat så förbannat länge...men samtidigt vaknar jag aldrig upp från den. Så det är verklighet och det är såhär livet är nu. En berg-och dalbana varje dag med alla känslor som finns. 

Jag vet att många kommer säga till mig nu att du är inte ensam. Men jo det är jag. Jag har inte min mamma, min största stöttepelare i allt. Och kommer aldrig mer ha henne hos mig heller. Det är helt sjukt att det enda som är kvar av min mamma är minnen och stoft i en urna. Ingen varm människa man alltid kunde prata med, ingen varm famn man alltid fick tröst i. Sorgen är ett helvete. Jag önskar varje dag den där jävla sjukdomen aldrig hade hittat dig, och varför just du. Du som var så glad och verkligen njöt av ditt liv, så skulle det sluta såhär.

Jag är så ensam, känns som att jag blir mer ensam för att jag är just ledsen. Och vet inte hur jag ska hitta tillbaka så småningom. Det kommer inte ske inom nåt dygn, det kommer aldrig ske men det kommer bli lättare i livet hoppas jag. Även om tomheten efter dig alltid kommer leva med mig resten av livet. Jag vet att jag har min pappa och min bror, men mamma är alltid mamma.

Att tårarna rinner varje dag börjar man bli van vid, men vill inte ha det så heller. Å andra sidan så är inte mamma i jorden ännu, det sker först på torsdag så man äntligen har en plats och gå till. Även om det inte kommer nåt svar på nåt så kan man gå dit och tro att man pratar med dig.

Och att man utnyttjar mig nu under denna tiden är det värsta man kan göra. Inser mer och mer att det är så från vissa. Och det gör mig så arg och ledsen. Men samtidigt orkar jag inte engagera mig i att försöka heller. Jag är snäll, sårbar och bara jag just nu. Och kan man inte stötta mig i denna tid så kan man dra åt helvete rent ut sagt.

Mamma, vet du inte kommer se detta, men skriver ändå på ett sätt som om du skulle läsa det. För det vet jag att du gillade och göra, annars så fick du inte reda på nåt om vad som händer i mitt liv. Så svår var jag mot dig till och från. Och du frågade alltid när du ringde om det inte var nåt du ville säga till din mamma, Sa alltid nej inget speciellt. Men nu skulle jag kunna säga hur mycket strunt som helst, bara jag hade fått prata med dig. Jag sa att jag alltid kommer älska dig det sista jag sa innan jag åkte hem, timman innan du somnade in för gott. Och det är jag glad att jag sa, men hade så velat höra din röst tillbaka. Men du bara sov och kämpade med din andning..jag saknar din röst så och ditt härliga leende. Fast samtidigt är det bara och se mig själv i spegeln så ser jag ditt leende, och din röst finns alltid i mitt huvud.

Är det sorgarbete när man inte orkar nånting? Har ingen energi. Jag vet inte vart jag ska hitta den heller. Är så mycket man vill få gjort, men tiden räcker liksom inte till. Och sen är jag helt slut efter bara några minuters arbete gjort. Vet inte hur det blir sen när man börjar jobba. man har väl inget val bara och då kanske man bara gör det. 

Vet min mamma hade blitt orolig för mig om hon levt och vetat att man mått såhär. men samtidigt hade jag inte mått såhär om mamma hade varit vid liv. Det är en jävla berg och dal bana detta.

Känner mig bara tjatig. Känns som folk förväntar sig att man inte ska ha sorg 6 veckor efter en sån här grej. Att man ska ha klarat att gå vidare nu. Men det är verkligen inte lätt. Skitjobbigt är det. Visst jag kan ha kul och träffa folk, men energin är inte mycket just nu. Många som frågar hur jag mår, men säger ja sanningen så känns det som att folk flyr ifrån mig. Jag är glada omtänksamma Malin,bara att mitt hjärta värker efter min mamma. Hennes röst, hennes skratt bara hennes närvaro. Men det kommer aldrig finnas där mer, det kommer bara finnas i mitt minne. 

Pappa säger jag gjort alldeles för mycket kring mammas död, men det är vad jag har velat göra. Jag vet att jag har gjort mer än jag behöver men det är sån jag är. Vet att min mamma hade varit stolt över mig hur jag tar hand om min lilla familj och försöker plocka upp oss. Men samtidigt känner jag att jag inte gör tillräckligt. Men jag är bara människa, jag måste få vara mig med. Tiden går ju så skrämmande fort, och glömmer jag av mig själv och vårt liv så missar jag väldigt mycket. Det hade min mamma aldrig accepterat att jag gör. 

Jag försöker, men det kanske är det jag ska sluta med. Utan bara hänga med och se vart livet för mig. Nångång blir man väl sig själv lite mer, men sorg kommer jag ha resten av mitt liv. Bara att det inte kommer yttra sig lika mycket som det gör nu. 6 veckor idag. Snart dags för urnsättning. Veckan efter midsommar. Då kommer man äntligen ha en plats och gå till och veta att mamma är där. I alla fall hennes stoft. Hennes ande vet jag är med oss, och att hon hjälper oss när hon ser att det blir alltför mycket kaos med livet. 

Men önskade att sagor och annat kunde vara verklighet. Att man kunde leta ihjäl sig efter en magisk lampa. Min första önskan kan ni ju gissa vad den skulle vara, det är inte så svårt och lista ut. 

Man har varit på helspänn i flera månader. Humöret har man försökt hålla uppe för mammas skull. Men nu kommer allt ikapp en känner jag. 

Humöret är inte på topp, jag är grinig och trött jämt. Försöker vara posetiv men känns som allt går emot en. Kroppen börjar säga ifrån med. Huvudvärk är ständigt nåt som är hos mig, vet inte om det är för jag dricker dåligt med vatten eller om jag går och spänner mig för något ännu. Magen håller på och rasa samman med, får krampaktiga känningar till och från. Så det är väl magkatarr dags, är dock rädd för att gå och kolla det för det var så det började för mamma. Att hon trodde det var magkatarr. Men risken att jag skulle ha samma hoppas jag är små. Fast jag ska gå och kolla det om det inte ger med sig, måste bara lugna ner mig mer. Det är lättare sagt än gjort. 

Kallsvettig varje natt och morgon. Det är nog stress som gör allt detta. Och det är inte bra och känna såhär när man bara är 32 år. Man ska leva några år till liksom. Läkarvården har jag inte mycket för bara, och drar mig för att gå dit. Tillslut så måste jag väl. Men med tanke på svaret jag fick sist när jag var på vårdcentralen att vänner är det som hjälper bäst för att komma vidare. Inte jämt. 

Nä, får se om jag ska lista om mig på en annan vårdcentral eller vad man ska göra. 

Tårarna kommer varje dag och jag bara ropar efter dig. Men aldrig kommer det komma nåt svar mamma, aldrig kommer jag få se dig igen eller få höra din röst. jag fick 32 år med dig, hade hoppats på minst 20-25 till. Tills du blev gammal och gnällig och man fick sätta dig på ett hem, men det vet jag att du hade vägrat precis som min mormor. 

Saknade efter dig är så stark så livet är ibland inte ens roligt och leva längre. Men jag måste, jag måste för min familj som är kvar, för min man och för min lilla dotter som jag vet att du var så glad att vi äntligen skulle få. Önska bara att du fick vara mormor mer och passat henne mer plus att Tilde skulle fått minne av dig. Men ödet ville nåt helt annat. 

26:e är det urnsättning för dig, då kommer man i alla fall ha en plats att gå till, bara vara och tänka. Gråta ja vad man vill. 

Men vad jag saknar dig, är så mycket i mitt huvud jag aldrig kommer få ur mig för det är bara sånt jag kan säga till dig, personligen öga mot öga. Men jag hoppas att jag får göra det när vi ses på andra sidan, vilket jag hoppas är på flera år. Du finns alltid med oss i våra tankar och våra hjärtan, men fy vad du är saknad. Det är fruktansvärt detta. Jag hoppas aldrig nån i min närhet behöver gå igenom detta. aldrig

Idag är det en månad sen vi satt hemma hos er och bara väntade på vad som skulle hända. Vi hörde ditt kämpande med andningen. Du vaknade inte mer utan var i stort sett medvetslös och så drogad av morfinet. Men tur var väl det för vi ville inte du skulle lida alls. Vi sa till dig flera gånger att du behöver inte kämpa mer, du får bara ta det lugnt. Men även om man sa det till dig så gjorde det lika ont när du väl hade slutat att kämpa. Även om man var beredd på att det var det som det skulle sluta i. Att du inte skulle vakna och bli piggare igen utan det var bara en utväg som väntade dig ändå. Du såg så rofylld ut när ditt skal bara låg där. Kall, och då visste man att du hade lämnat oss för du var alltid varm av dig. Den varmaste människa jag nånsin kommer ha känt. 

Livet går långsamt vidare, alla frågar hur man mår och hur det går. Det går väl bra, sorgen i sitt hjärta kommer man alltid ha i sig. Och saknade efter dig är enorm. Det går inte en dag utan att jag gråter efter dig. Inte en dag jag vill ringa till dig när man ser ditt nummer i telefonen men det finns ingen som kommer svara, man kan tyvärr inte ringa till himlen. Man har såna önskningar i sig, önskningar vi vet aldrig kommer bli av. Visst vi har alltid drömt om att få mycket pengar i vår familj, men nu finns det en större önskan om det skulle bli som i världarna då älskade. En värld där man kunde få önskningar uppfyllda om man hittade en viss skatt eller träffade nåt sagoväsen som skulle kunna föra dig tillbaka till oss. Men det kommer för alltid vara en fantasi, det sker ju inte i verkligheten. 

Det är så tomt så tomt. Jag pratar med pappa varje dag, så mycket pratade inte du och jag. Men det är så det har blivit efter denna resan. Pappa sitter ju ensam hemma, jag och min bror har ju våra barn. Medans pappa bara är hemma ensam i erat lilla radhus. Man känner sig dum som bara låter han sitta där, men det är ju så livet är nu. Att man bara är där tror jag räcker nu, mer kan man inte göra för han. 

Och dom som inte förstår att man är ledsen tycker jag inte har med mig och göra mer. Vill man vända mig ryggen och inte prata med mig mer, gör det då. Då klarar jag mig ensam bättre. Jag vill inte vara ensam, men hellre det än att folk inte förstår vad som händer i mitt liv nu. Det tar tid och komma över detta. Det kommer man göra på ett sätt men man kommer alltid ha sorg i livet. Fast det kommer visa sig mindre och mindre i livet. 

Älskade mamma, vad du är saknad. Vad jag önska att du kunde fått sagt det du ville innan du lämnade oss, att det inte satt sig på benen så du kunde fått vara hemma mer istället för på det hemska sjukhuset i en månad. Då hade vi kanske fått en roligare avslut för vi hade gjort det du velat. Men det blir aldrig så, men vi ska försöka och göra saker vi vet du älskade och på så sätt lever du för alltid med oss precis som om du var med. 

Känns som livet inte går vidare, ändå springer bara tiden fram. Det är så fruktansvärt tomt. Helt overkligt tomt. Man känner verkligen att det är någon som fattas, någon som varit där i 32 år jämt och ständigt vad det än gäller. Och det är först nu när man inser att man aldrig mer kommer ha det som man haft det igen, som man uppskattar det som varit. Och samtidigt känner man att varför var jag inte mer pratglad med mamma i telefon, varför gjorde vi inte mer saker? Men det är väl så vi är som personer. Mamma hatade med och prata i telefon men det är ju det sättet som finns. 

Det är så tomt på helgerna utan våra små luncher över kaffe och fralla som vi alltid haft nu på sistone, ännu mer när vi flyttade närmare föräldrarna med. Nu blir det inte på samma sätt. 

Var hemma och lämnade mammas nycklar som jag fick med mig från begravningen, såg att pappa inte orkar hålla ordning riktigt hemma. Men jag förstår honom. Det orkar inte jag heller, men jag måste göra det för jag har en liten som stoppar allt i munnen. Inte för att det är jättestökigt men. Men vet han gör ordning om det behövs. 

Slängde alla hennes fina blommor från begravningen idag med som vi har lagt där hon skulle ligga. Många hade hållt sig rätt länge ändå. Jag hoppas att hon såg alla fina blommor vart hon nu än må vara. Hon älskade blommor min lilla mamma. 

Hade verkligen behövt henne nu, vet inte vad man ska göra, vilket ben man ska stå på eller nånting. Men allt löser sig var hennes filosofi, då får jag väl försöka ha den med. Men jag har en klump i magen, samma som mamma hade en stor del av slutet av livet och det vill jag inte ha. Det gör mig rädd...

Jag hatar och stå och prata inför folk, det värsta jag visste var och hålla föredrag i skolan. Men detta kände jag att jag bara ville göra. Och så blev det. Detta var vad jag sa:

Hela mitt liv så har jag fått höra att jag är så lik min mamma, men nu ska jag göra nåt som gör att jag skiljer mig från det, jag ska hålla tal. Det hade mamma aldrig gjort. jag hade aldrig i min vildaste fantasi tro att vi skulle samlas här redan allihopa för att ta farväl av mamma. och vi kommer aldrig få svar på varför just hon. 

Att mamma var omtyckt märks på alla som är här idag. Hon var aldrig ovän med nån och gav sig aldrig in i konflikter. 

Djur höll hon sig alltid nära, det märkte vi ofta under vår uppväxt. Inte minst genom alla tokiga hundar vi haft som skulle åka pulka och ruschkana. 

Vi är lika på många sätt jag och mamma. Det har jag hört hela livet. När jag fick frågan när jag var liten vems tös jag var sa jag snabbt : Jag är mammas tös. 

Vi har lika lätt till skrattet bägge två och vi skrattar på samma sätt. Båda älskar att sitta och leta nya maträtter på nätet. Mamma gjorde mest pajer och desserter, jag e mer för bakverk. Musik kan jag inte vara utan, men dansa med strykjärnet och dammsugarn gör jag bara inte. 

Mamma var snabb i motrepliker om det behövdes. Men inte på ett elakt sätt. Ofta fick hon pikar om sin ålder och sitt tjatande, fick namnet rugguggla bland annat. Och med åldern kunde det låta:

När blir du 50`?

Samma år som du blir 60 sen var det slut på den diskussionen. 

Alla säger att ens mamma är den bästa, så även våran. Även om hon var en riktig hönsmamma så ville hon bara oss vårt bästa. Och hade alltid koll på oss. Jag minns främst när vi fick flyga för första gången i livet, till Köpenhamn, då gick mamma och pappa in och handlade i taxfree och kom ut med 2 röda kepsar. på dessa stog det Marlboro. Dom skulle vi ha på oss hela tiden, tog vi av dom skällde hon på oss. Och vi syntes, folk tittade konstigt på oss när vi gick ner längst ströget. men hon såg ju oss. 

Otroligt barnkär och gjorde allt för oss barn och barnbarn. Kunde släppa allt för oss. 

Mamma gjorde aldrig några tokigheter, det fick vi andra göra i familjen. hon var den lugna av oss. jaja det löser sig var hennes filosofi. 

Hon är min stora idol och förebild. det sa jag till henne när hon låg där i sin säng hemma när hon var som sämst. Hon bara skakade på huvudet, jag är ju bara jag.Och eftersom jag återigen får höra att jag är så lik mamma så ska jag göra allt för att hon ska leva vidare genom mig till mina brorsbarn och inte minst till min dotter som absolut inte kommer minnas nåt av sin mormor. 

Det är en oerhörd saknad efter dig mamma, hålet i hjärtat kommer bara bli helt först när vi ses i en cancer-  och bekymmersfri värld. och där kommer vi ta vid där vi slutade. Som Mattis sa i Ronja Rövardotter när Skallepär hade dött: Du fattas så det skär i bröstet. Sknar och älskar dig så mamma! Sov gott!

Ja, då är det över med begravningen. Var bara en lång väntan på att få åka till kapellet. Och man hade sån ånger så det går inte ens och beskriva. Pappa blev lite irreterad över att vi skulle vara där en timma innan och sen se att det var en begravning innan oss. Så vi fick stå och vänta i en halvtimma och under den tiden så bröt han ihop. Och jag fick gå in och hjälpa till med musiken. Var så fint inne i kapellet. Massa fina blommor, mamma hade tyckt det vart så vackert, hon älskade blommor. Det var en jobbig stund, men det är ju alla begravningar. Men jag orkade med att hålla mitt tal, det trodde jag inte. Musiken var mäktig, och jag kunde se hur mamma låg där i kistan och njöt av musiken vi valt till hennes avsked. 

Många arbetskamrater och andra man inte trodde skulle vara där. Men det var otroligt uppskattat. Mamma var verkligen omtyckt och älskad av alla. Och det är därför hon är så saknad med. 

Är det nu man ska gå vidare i livet? Vart ska man börja? Kommer man få en svallvåg av tårar hela livet? ja, man får helt enkelt se hur livet blir, en sak e säkert att det kommer bli så tomt utan henne, livet blir aldrig desamma igen. 

Har flyttat alla blommor som dom la bakom kapellet till hennes plats här i Torslanda så det syns att någon ska ligga där. Får bara kolla så det inte vissnar för fort, får man ju rensa bort det med. Synd bara att vå kistbukett inte var med, men den följde nog med kistan till det sista stoppet. Nu e mamma bara stoft, tror jag i alla fall. Helt sjukt att en sån livsglad människa bara kan damm..men hennes själ och ande lever vidare och är med oss överallt. Brukar inte tro på sånt men jag är helt övertygad om det. Som min bror sa, det var hon som höll dom två barnbarnen som var med, bl.a min dotter på 10 mån, det var hon som höll dom lugna och såg till att dom uppförde sig så bra. 

Lilla mamma, kommer aldrig fatta riktigt att du verkligen är borta. Älskade mamma!

Jag hade hoppats på att få vakna från denna hemska mardröm just idag och inse att det verkligen inte ska ske. Men det ska det. Mamma ska verkligen få sin begravning idag. Och jag vill verkligen inte alls. Det känns helt overkligt. 

Men det är väl ingen som ser fram emot en begravning, den som gör det är ju sjuk i huvudet. 

Hoppas på ett fint avsked, det är jag helt övertygad om att det kommer att bli. Jag är mest rädd för hur min pappa kommer reagera. Jag är rädd att han kommer svimma eller nåt. Och jag vill inte vara med om det igen, det räckte när dom sa till han hur mamma mådde den sista tiden, då bara försvann han i blicken och ramlade ihop. Men vi är många som fångar honom om det händer. Han behöver detta för att klara gå vidare på nåt sätt. Det behöver vi alla. Jag vill bara ha bort bilden i huvudet av mamma så utmärglad och blek som jag har i huvudet. Den är där hela tiden även om man omger sig med bilder på henne innan allt hände när hon var min glada och goa och omtänksamma mamma...

Vet att jag har tyvärr flera vänner på facebook som har gått igenom samma sak som jag gör nu, och även via cancerkompisar. Jag vet att jag inte är ensam i denna värld om detta och det är inte nåt som jag försöker leva efter heller. Men man känner sig som en osäker liten tös som inte vet alls vilket ben man ska stå på mer. Mamma var ju den som guidade en i livet. Hur ska det gå nu? Vem ska guida mig vidare? Eller e det så att jag kan inte bli mer guidad i livet utan det är min tur att visa min dotter sin väg, samma väg som min mamma visade mig. 

Ja, så är det mors dag. Hur mycket till mors dag blir det då? Visst ja är själv mamma men jag vill ha MIN mamma med och fira. Men inte ens en grav har jag att gå till och sätta blommor på. Och det gör så ont. Denna helgen har jag bara gråtit och gråtit. 

Det som är kvar av min familj var här igår. Fick en ask av pappa med mammas smycken, då brast det totalt för mig. Ville ta på mig dom men kan inte. Är rädd att dom kommer gå sönder eller bli förstörda på annat sätt. Plus att dom luktar mammas parfym, och vill inte att den doften försvinner..även om d e jobbigt och känna den med. 

Hade mamma varit vid liv så hade vi varit hemma hos dom i eftermiddag och ätit mat, eller om vi hade gjort det igår då mamma och pappa oftast var med farmor och farfar på såna här dagar. Nu får pappa åka till sin mamma själv. 

Mamma grät mycket när han var här igår med, och det är jobbigt att se. Samtidigt som vi får gråta, men det tar verkligen aldrig slut. 

Imorgon är det dags för dagen jag bävar för, mammas begravning. Det kommer vara halv stång på Mölndal- och Sahlgrenska sjukhus. Det kommer komma ganska mycket folk från området vi är uppvuxna i. För mamma var omtyckt. Det vet jag. Men jag vill inte säga hej då, planen var ju att vi skulle ha minst 25 år till ihop, men så kom den där jävla cancern och förstörde allt. 59 år är ingen ålder, inte ens pensionär fick hon bli. Hade hon fått bli det hade hon nog skaffat sig en hund igen. För det älskade hon. 

Har sovit jättedåligt, och kommer inte sova bättre natten till imorgon heller. För jag vill verkligen inte att det blir måndag, men samtidigt behöver vi det för att kunna gå vidare något så när. 

Idag är en sån dag då jag tänker på min mamma, och jag bara gråter. Även om klockan inte är mycket så känns det jobbigt. har ju knappt vaknat och redan är tårarna igång i ögonen.

Jag saknar henne så förbannat. Det gör så ont. Så ont att aldrig mer få höra hennes röst, aldrig mer få se henne, aldrig mer få höra hennes skratt. Varför skulle just min mamma gå bort redan. Jag vill inte va med på det här livet, men jag måste. Och på måndag är det dags för begravning.

Jag ser inte fram emot det på nåt sätt alls. Men skulle ångra mig så om jag inte var med. Det är ändå min mamma som vi ska ta avsked av. Även om jag och min familj redan gjort det så får man göra det minst 2 gånger till. Vid begravningen och urnsättningen. Urnsättningen är inte ett avsked så utan mer ett sätt och ge mamma en plats för sin vila, eller för hennes stoft för hennes själ är nån annanstans det vet jag. 

jag kommer aldrig glömma när vi fick beskedet att mamma hade elaka tumörer i kroppen och hur jag grät och blev rädd för mamma skulle gå bort. Men mamma sa lilla gumman, vi ska ge det här en match. Och hon försökte i alla fall, men den vann. Och det gör så ont i mig. Mamma var en fighter, jag tror jag hade inte klarat samma som henne. Men det vet man väl först om man själv skulle drabbas av nåt sånt. Vilket jag aldrig hoppas. 

Det är så tomt, otroligt tomt. Saknas det livliga i familjen, det blir aldrig desamma. 

Gud vad tårarna rinner..är ju ingen idé och sminka sig känns det som. Måste hitta kläder med tills på måndag, men jag känner inte för det heller. Men har fått lära mig av mamma och se välvårdad ut, och det ska jag försöka göra. 

Pappa hade fått massa gåvobrev igår från Världsnaturfonden. och det är väl en posetiv sak med detta, att det går till djuren som behöver hjälp. Men jag hade hellre haft min mamma här, det är min största önskan om jag hade hittat en magisk lampa och fått tre önskningar. 

1. Att få tillbaka mamma

2. Att min familj och jag för alltid skulle få vara friska utan nån sjukdom som tar våra liv utan bara av ålderdom. 

3. Pengar

Man sitter här och det är rena sommarvärmen ute. I morses så tänkte jag på hur vi hade det förr och,  även nu när vi har egna familjer jag och min bror. Att vi alltid under sommaren gick upp tidigt. Mamma gjorde matsäck och fyllde våran rosa kylbag med grejer. Sen åkte vi ut till öarna här i Göteborgs skärgård. Vi var väl där ute till 8-9 i alla fall. Inte så varmt då men vi fick bra platser. Nu när det har hänt det som hänt så känner man, hur ska man orka att åka dit ut nu när mamma inte är med?

Men samtidigt vill jag föra dom badplatserna vidare till min egna dotter, det finns inte så bra badplatser numera. Visst det är mycket folk där och populärt men det har ändå sin charm. Solen tar bra där ute, det är långgrunt, bra strand och klippor när barnen är så pass stora. jag är glad att mamma har visat oss barn dessa platserna som hon i sin tur har varit mycket på när hon var ung. 

Saknaden är nåt fruktansvärt, och tårarna rinner varje dag. Varför skulle vi drabbas av detta, varför? Och jag vet att mamma ville säga nåt det sista när hon vaknade till igen efter att ha varit medvetslös ett dygn. Ville ge henne sin surfplatta i handen så hon kunde tryckt fram det, men hon var ju så förvirrad och påverkad av morfinet så det hade aldrig gått. Och vi kommer aldrig få veta vad det var hon ville säga. 

Kanske ville hon säga att det var dags för henne nu och att hon älskade oss? Det är vad jag hoppas hon ville säga och inte att hon led av nånting. Saknar hennes samtal om ingenting, vet att jag är precis som henne och gillar inte prata i telefon, hellre chatta och sms:a. Nu rinner tårarna igen. Och orken tryter till att vilja göra nånting. Har flera kort på henne här hemma för att påminna mig hur hon verkligen såg ut istället för den utmarglade sjuka mamma som ändå är det som var sist. 

Jag vill ha min mamma!!! Kom tillbaka!! Det är så tomt utan dig, klarar mig inte utan dig. Älskade mamma!

Jag struntar i om personer tycker jag är tjatig. Har man inte upplevt samma sak så tycker jag att man har inte nån rätt och tycka nånting om hur jag är just nu. jag behöver få sörja och få ur mig saker. Visst alla vill jag ska gå prata med någon, men tid för det finns inte när man har en liten prinsessa att ta hand om. Det är därför jag hellre skriver än går till en kurator. och trampar man någon på tårna så gör man. 

Mamma läste ofta min andra blogg, och när jag skrev att jag var nere eller ledsen så ringde hon alltid och frågade vad det var. Nu är det ingen som gör det mer, ingen som kan ta hennes plats i alla fall. 

Det är en vecka kvar till dagen jag bävar för, mammas begravning. Visst det är ett slags avslut på denna perioden med sjukdomen men den kommer alltid finnas där. Det rivs hela tiden upp för denna parasit sjukdom tar fler och fler ifrån oss. Förstår inte vad som händer, tror aldrig att vi människor kommer hitta nåt sätt och bli kvitt cancern, aldrig. 

Därför vi inte vill att folk hedrar mamma genom att skänka pengar till cancerfonden som många andra gör. Här blir det att man hellre får skänka till Världsnaturfonden, för mamma brann för alla djur. Till minsta lilla myra, inget skadade hon i onödan. Och blev så arg när hon såg orättvisan i världen vi människor skapar för våra djur. Så då var valet ganska lätt. Hoppas att vi kan hjälpa till ganska bra. 

Jag saknar min mamma nåt otroligt. Livet är inte sig likt, det är roligt med min dotter i det. Men det är inte kul att min dotter aldrig kommer ha en mormor...

Idag är det min lillebrors födelsedag. Min mamma hade älskat och samlat vår lilla familj och bjudit på middag. Det hade nog blivit grillat och sen avslutat med nån av hennes alla goa pajer. Eller enkelt köpt en King glasstårta för det älskade hon. Mamma var noga med att vi barn skulle bli firade även nu när vi är utflugna och vuxna.

På ett sätt är jag glad att hon inte är med, hon hade inte mått bra och inte orkat det om det hade fortsatt med hennes sjukdom utan lunginflammationen. Hon hade ju bara fått ligga i sin säng eller i fåtöljen. Och ändå inte fått njutit av god mat. Men jag hade gjort vad som helst ändå för att få henne och vara med. På ett sätt så är hon väl det, det kommer hon alltid vara. Jag känner hela tiden att hon vakar över oss och guidar oss igenom detta. Men saknaden är nåt ingen kommer förstå om dom inte själva får gå igenom detta. 

Och jag har ingen att ringa att få kraft ifrån när jag är nere och inte orkar med alla motgångar. Men det kanske gör mig starkare i det hela. 

Älskade mamma, vad jag önskar du fick vara med oss. hade bara velat att jag fick ett samtal där du sa att du bara varit på semester eller att läkarna gjort fel, du dog aldrig. Men såna saker händer inte i denna värld, det är bara fantasier och andra världar, världar du älskade och leva i genom filmer och böcker..älskar dig så!

Man lever verkligen i en bubbla. Försöker hitta motivation till saker men det är väldigt svårt. Försöker hela tiden tänka på hur mamma hade gjort och agerat i dom olika situationerna. man ska inte glömma tänka själv men det är ett sätt och komma vidare i allt. 

Man är helt färdig på kvällarna för det är en berg- och dalbana. Känslor är en jobbig sak. 

Mycket som börjar falla på plats för begravningen. det är mer än man tror. Och betalt kan dom ta. Det är dyrt att födas, gifta sig och sen sist av allt dö. Helt sjukt. 

Jag saknar henne så..vill så gärna höra hennes röst. Knappt så man kommer ihåg hur den låter för man har bara den hesa rösten i huvudet mest nu. Men ändå finns den för alltid i hjärtat. Många gånger jag har velat ringa till hennes mobil men det är aldrig nån mer som kommer svara på andra sidan. 

Mamma, min stora idol. Om du bara visste vad tomt det är utan dig, även om du är med oss på ett sätt, men hade hellre haft 20-25 år till med dig som levande person och inte ett minne. 

Imorgon onsdag kommer annonsen in i GP. 

Är så mycket som ska fixas kring en begravning. Det är mycket när man föds, gifter sig och dör. Och det är samma saker som dom kan ta betalt för med. Helt sjukt sicka priser det är. 

Vi ska inte ha nån efteråt heller, för det är svårt och säga vilka som är nära och vilka som inte är det. Och vi vill inte neka nån direkt heller. Så det hoppar vi över. 

Blommor eller vad man nu ska lämna vid avskedet får man med fixa själv. Det är så det brukar vara sa han på begravningsbyrån. hade jag inte en aning om då jag alltid fått det till mig dom gånger jag varit på begravning. Plus att det var oftast mamma som skötte allt sånt från oss. 

Det känns så overkligt att vi ska säga hej då till mamma återigen...och sen ge henne hennes plats för sista vilan. Den valde vi ut igår. 

Denna veckan har varit full fokus på min lilla dotter som varit sjuk i magsjuka. Och vill inte ge mamma nån sån skit. 

Nu när det är över så känns det hemskt att jag inte har varit hos mamma och pappa. Men det ska jag ändra på nu denna veckan. Känner mig ensam igen och det är en hemsk känsla. 

Antibiotikan är borttagen från mammas medicinering då proverna sist visade att hon inte har nån infektion i kroppen längre. Och jag hoppas hon slipper det nu med. När hon satte in sin slang i axeln nu så såg dom även på röntgen som dom gjorde efteråt att mammas stent i magmunnen håller på och åka ner i magsäcken. Så imorgon ska dom rätta till den med ännu en gastroskopi, är väl mammas 5-6e nu. Stackarn får aldrig bara vara. Hoppas dom kan se vad det är som gör att hon är så hes och om svampen är kvar i halsen. Så det inte är nån annan skit som sitter där. Man vet ju aldrig med all otur som vi har. 

Det är först när stenten är mer på plats mamma ska få prova och dricka lite igen. Hoppas hon ska kunna få i sig mat igen utan att det blir en massa slem och att hon får svårt att andas igen. 

Vill mamma ska kunna njuta av tiden hon har kvar, inte bara ligga i sin säng och titta på tv. Det gör så ont i mig att man själv grillar, grejar i trädgården som hon älskar att göra, dricker vin och kan vara ute. Mamma kan inte göra nåt av detta. Då känner inte jag heller för att göra det inners inne. Mamma har ju inte ens nån rullstol kvar hemma så hon kommer ju inte ut. Hoppas att den snart kommer tillbaka så hon kan få komma ut en liten sväng i alla fall. 

Jag vill inte tänka på vad som är sen när mamma är borta, för det känns så overkligt att en dag kommer mamma inte finnas där alls, inte kunna hälsa på henne alls förutom vid en grav eller hur hon nu vill ha det. Ingen ska behöva begrava sin mamma såhär tidigt. 

För ett halvår sen var hon hyfsat pigg och kunde i alla fall göra saker..att det kan vända så fort är skrämmande. Och jag vet inte hur vi ska klara oss utan henne..vill inte göra det, vill hon är med oss..

Har fått höra att jag är stark som orkar med allt som vi går igenom. Men jag känner mig inte sån själv. Det är väl hur andra uppfattar en. jag försöker ha mitt leende till hands hela tiden trots att mitt hjärta inom mig är fullt av tårar istället för blod. Tårarna tar verkligen aldrig slut, och jag vet inte ens om jag vill att dom ska göra det. Man måste få gråta, det är OK har min pappa sagt. Men jag har alltid kännt att när man gråter är då man visar sin själ och det är då man är som svagast. 

Fast skulle man hålla gråten inom sig så skulle man inte ha några känslor alls som människa. Det är mycket man ska gå igenom i livet med känslornas berg och dalbana. Men jag hade hoppats på att slippa detta, det är det värsta som jag någonsin kommer gå igenom i livet. Att mista sin mamma såhär tidigt i livet är inte vad någon vill, man vill aldrig mista sin förälder. Men när ens mamma är gammal och gaggig tror jag att det är mer accepterat, för då vet man att det kommer en dag då hon inte finns mer för det är den vägen vi alla kommer gå. 

Mamma kämpar på där hemma trots sitt tunga besked om att det inte finns mer att göra. Hon har fått en slang inopererad som ska göra det lättare att kunna ge henne medicin, tjockare dropp och annat. Det är sköt att hon är så enveten och inte bara ger upp. Jag själv hade nog gett upp för längesen. Eller i alla fall gråtit över situationen, men det gör inte min mamma. Hon visar inget och säger inget om hur hon verkligen mår. Och det gör hon nog inte för att skydda oss som familj. Men vill inte att hon ska må dåligt och ha alla sina tankar i sitt huvud. Men det kanske är hennes sätt att förbereda sig på att lämna oss, att lämna oss på ett sätt utan att vi ska veta hur hon egentligen mår. Vi är väl lite lika på det sättet med jag och mamma. Vi säger inte rätt ut hur vi mår, man samlar på sig allt och sen kommer det som en käftsmäll till den som minst förjänar allt som strömmar ut. 

Vet att jag inte är ensam om att vilja ha kvar min kära mamma, det är tyvärr alldeles för många som har mist nån familjemedlem i detta land. Kommer alltid älska min underbara mamma, minnas alla saker vi gjort, även om det med tiden kommer bli minnen som sitter långt in. Men jag ska minnas för att kunna berätta för min dotter vilken underbar mormor hon har, en mormor som tyvärr aldrig får vara just det. Utan bara vara sjuk..Hon är min stora förebild och jag hoppas jag blir nästan lika bra mamma som hon har varit till mig. Även om man som alla andra barn bara tyckt att mamma är jobbig då och då. 

Jag ska försöka vara stark mamma, vill att du ska vara stolt över mig. men helst av allt önskar jag att detta aldrig hade hänt. Att tiden gick och vrida tillbaka så vi fick börja om. Men det du lärt mig ska jag ta med mig till min dotter, ska lära min dotter att vara precis lika stark som dig..älskade mamma!

Igår såg man alla bilder på när folk umgicks med nära och kära och åt god mat. jag unnar verkligen folk det men det är samtidigt jobbigt och se för jag vill med få göra det med min familj. Känns som det aldrig kommer ske igen, i alla fall inte med mamma. Men jag vill innerst inne tro att mamma kommer få vara kvar ett bra tag till och kunna komma igång med att våga äta igen och även vara uppe mer. Förhoppningsvis i en rullstol med så hon kan få komma ut i friska luften igen. För hon är just nu verkligen en fånge i sitt egna hus. Men det är väl så det blir, och mamma vägrar att åka tillbaka till sjukhuset. Men skulle hon bli riktigt dålig, peppar peppar, så har hon inte mycket till val direkt. 

Man är inte motiverad till att göra nånting mer, men samtidigt när man väl sätter igång med nåt så skingrar man tankarna. Tårarna kommer hela tiden till och från hos oss. Värst är det när man är hemma hos mamma och pappa och bara är där och se pappa gå ut i köket och bara sitter och gråter. Känns som han verkligen har tatt ut allt i förskott, det behöver inte innebära att mamma går bort snart, det är vad som väntar oss men det behöver inte ske nu. Kan mamma bara få ordning på sin röst att den inte är så hes och att det gör ont när hon pratar så kommer det vara lättare för då kan han prata med henne i alla fall. Han har en massa hängande över sig säger han, både med huset och alla pappers jobb som är. Säger till han att vi kan hjälpa han men då blir han bara stressad. 

Det är otroligt svårt detta, att bara stå vid sidan av och inte kan göra nåt. Det är mamma som får göra allt kämpande. Hade jag kunnat underlätta på nåt sätt för henne så hade jag lätt tatt en del av vad hon går igenom, hade det hjälpt med och donera nån bit av mina organ hade jag med gjort det, även om det innebär en risk för sig själv. Men jag är villig och göra allt för min mamma för att hon ska få vara kvar ett tag till. 

Håller alla mina tummar att hon är stark in till slutet, och jag hoppas jag har ärvt samma instinkt. och hoppas kunna föra det vidare till min egna dotter. Det är så jobbigt och vara i detta väntrum, väntrummet hos döden...

Livet är förbannat orättvist. Varför ska snälla, omtänksamma, älskade människor drabbas av denna förbannade sjukdom? Varför? Varför kan inte mördare, pedofiler, våldtäktsmän eller andra idioter som ändå inte uppskattar livet på rätt sätt få gå igenom sånt här som ett straff för vad dom gör. Varför kan inte dom få lida av denna förbannade sjukdom som är hemsk? Och låta dom som är älskade av många vara kvar. Idioter kommer alltid undan!

Jag var hos mamma hela dagen igår då min pappa skulle åka och operera sitt knä. Under tiden som jag var där så kom Asih och skulle sätta en ny nål för mamma. Men det gick inget bra, mamma är jätte svår stucken nu. När medicinerna för morgonen var lagda i mamma så kom även läkaren. Han hade inget bra besked med sig, men det är ändå ett besked vi alla var lite beredda på men vi hade ju hoppats in i slutet. Vissa av tumörerna har minskat. Men i levern så har dom blivit större och även några fler. Och dom i ryggen sitter kvar. 

Läkaren på onkologen hade sagt att det finns ingen mer behandling som skulle gynna mamma på nåt sätt. Skulle man utsätta hennes kropp för mer cellgifter och bromsmediciner så skulle det göra mer skada än nytta och med stor sannorlikhet ta mamma ifrån oss mycket snabbare. Mamma är stark, hon blev ledsen men hon visar inget. Inte inför mig i alla fall. Hon gråter inte nånting över det hon drabbas över, och säger inget om sina tankar i huvudet. Hon måste få ut det, hon måste. Så därför kommer jag att skicka dig kuratorn. Mamma måste få lugn tiden som är kvar. Men enda oron hon har det är över oss barn och min pappa. Alla andra än sig själv. Det är så typiskt min älskade mamma. Jag frågade om dom vet hur lång tid det kommer att ta. Och det är det ingen som vet säger dom. Jag ska ta och ringa till läkaren på onkologen efter nästa vecka då han e på semester, vill veta om mamma kommer få nån mer röntgen för och se hur det ser ut nu och om det blir nåt regelbundet. 

Mamma har sin infektion kvar i kroppen. Svampen med, och är väldigt hes när hon ska prata. Men jag tyckte att det var bättre med hesheten igår jämfört med i förrgår, hon har fått en medicin till mot svampen som jag hoppas ska hjälpa. Hon kan inte äta, eller kan kan hon men det gör ont och mamma är rädd då det har kommit upp med allt slem som bildas. Därför väntar vi på att få komma till Östra så att en narkos läkare kan sätta en större nål vid axeln på henne så att hon ska kunna få i sig mer näringsdropp, nu är det mest bara vätska. 

Så hoppet just nu är att infektionen och svampen försvinner så mamma kan få äta och prata så hon kan träffa folk tiden som är kvar. Mer kan vi inte göra. Jag tar vara på varje sekund med min mamma, vill vara där så mycket jag bara kan. 

Idag ska vi på kalas, jag känner inte för det. Jag vill inte fira födelsedagar känner jag för det är inte nåt kul alls längre. Födelsedagar har alltid inneburit att vi ätit gott med familjen och bara varit, nu är dom dagarna borta. Känns så fel, men samtidigt så går livet vidare hur man än vill att den stannar eller att man ska kunna vrida den tillbaka. 

Livet är ett helvete nu, tårarna rinner hela tiden. Men hoppet finns för att det ska ta tid innan mamma får sova för gott. En dag i taget, och försöka att inte tänka på livet efteråt än. Det gäller att leva här och nu. 

Jag sitter här och försöker och inte tänka på min mamma. Men mina tankar är där hela tiden. Borde fokusera på min lilla dotter, det gör jag ändå. Men det känns som jag kan inte njuta av denna lilla tid som man har med dom små som alla andra kan göra. Men jag är glad att hon finns för hon förstår inte att mamma är ledsen eller att mormor är sjuk. Få hennes leende är medicin för stunden men sen kommer tankarna igen när hon sover. 

Var hemma hos mamma och pappa igår igen och lämnade en hurts jag köpt för att pappa skulle få undan lite grejer som står på vardagsrums bordet just nu. Och kunna samla allt på ett och samma ställe så man slipper springa runt överallt. 

Mamma var helt slut. Bara låg och sov, hon reagera inte ens att jag var på övervåningen och byggde ihop denna hurts. Pappa med. Sa till han och gå ut och gå runt huset så han fick lite luft. Han ville vila med men 15 min senare när han sa det så kom han upp ändå. Han blev väl stressad av att jag var där för han ville att mamma skulle vila. För han tyckte jag skulle hem till min familj istället för att vara där. Men jag vill inte det. Jag vill göra båda saker. 

Jag är livrädd för att mamma kommer försvinna innan påskhelgen. Det är tyvärr en känsla jag har. Jag hoppas att jag har fruktansvärt fel. Jag vill inte hon går bort. Det är för tidigt. Vi har inte gett det en match ännu, vi är mitt uppe i kampen och har inte fått våran paus än. Men den kanske inte kommer heller. Jag tycker att mamma borde åka till Sahlgrenska igen och vara under intensiv uppsikt, men det finns inte plats säger dom. Då får man ringa 112 så får dom lösa en plats till mamma för hon är fruktansvärt dålig. Mat får hon inte ner, inte heller vätska så det är bara dropp. Och på dropp kan man inte leva, blir ju ingen energi alls. Det är så hemskt och se en mamma som älskar mat inte kunna få i sig nyponsoppa ens eller vanligt vatten. Det är hemskt att se mamma som för några månader kunde gå och röra sig hemma i alla fall bara ligga där hemma och sova. 

Jag tror tyvärr att slutet är alldeles för nära, och det känns som man har massa och säga till mamma. Men inte ens att kunna prata med henne för att säga att man älskar henne går. Vill inte säga farväl till henne...men tyvärr så tror jag att det snart är dags. Jag hoppas att jag har fel!

Igår så var en jobbig dag. Jag kände att jag inte kunde sitta hemma när mamma är några kilometer bort. Behöver inte prata med varann jag vill bara vara där. 

Mamma kan ändå inte prata, hennes röst är borta på grund av lunginflammationen och svampen i halsen. Hon har otroligt svårt att få ner mat och vätska. Hon bara ligger i sängen och blundar, säger ingenting, rör sig knappt. 

När pappa gav henne medicinen så halvlåg hon ner och tog den. Det skulle hon inte gjort. 

Hon fick upp allt vatten, sen fick hon otroligt svårt att andas. Och jag tänkte att nu är det slut, nu kommer jag få använda mig av mina kunskaper jag lärt mig nyss i första hjälpen. Det bara rosslar och hon får inte upp slemmet. Hosta kan hon inte för det gör så ont i hennes bröst. Sen samtidigt som allt detta så får hon ångest. Pappa satt bredvid henne och höll en kudde på magen som motstånd. Mer kunde han inte göra. Och jag kunde absolut inte göra nånting, jag bara satt i soffan och spände mig och var livrädd. Kände mig otroligt liten. 

Fick ringa ASIH så dom fick komma och ge mamma en spruta mot slemmet i halsen. Och även koppla in dropp då mamma inte får ner nån vätska alls. Tiden tills dom kom kändes som en timma eller nåt men så är det alltid när man är rädd och orolig och bara vill ha hjälp. Sen lugnade det sig. 

Jag vet inte varför men jag har inte velat gråta inför mamma för mamma är sån, och kommer vara hur dålig hon än är, att hon blir orolig för oss andra när vi mår dåligt. Och det är väl därför jag inte vill visa att jag mår dåligt och är ledsen över detta. Men igår gick det inte att hålla undan. Pappa sa att man får vara ledsen, men jag vill inte vara det inför mamma för hon ska inte behöva oroa sig över mig. Men det kommer hon göra så länge hon är vid liv. Mamma instinkten sitter alltid där. Och igår var första gången jag fick se henne utan sin hätta och hur hon ser ut utan sitt hår. Och det gjorde att man verkligen såg att hon är sjuk. 

Det är väl som en skrev på Cancerkompisars sida en gång, att det är allt efter cellgifterna som kommer ta mammas liv. Lunginflammationen har ju inget med cancern att göra. Men det förstör så mycket och vet inte om mamma kommer klara sig igenom detta. Hon har inte varit hemma en vecka än så man får inte sluta hoppas. Men jag har ändå tanken i bakhuvudet att mamma inte kommer finnas kvar så länge till tyvärr. Därför jag ändå åker dit och bara är där, för skulle jag bara sitta hemma och inte vara nära min mamma och hon skulle gå bort skulle jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte försökte i alla fall. Lite egoistiskt kanske men mamma behöver ha sin familj nära med för att känna sig trygg och kanske mer lugn. 

Bara få min pappa och lugna ner sig med, men vet inte hur det ska gå till då han är så envis. Jag kan säga till min moster, farmor och andra och hjälpa mig att tjata på pappa men han kommer aldrig fatta att han måste lugna ner sig för mammas skull. Är han stressad kommer även mamma stressa upp sig mer och då blir det bara pannkaka av det hela. Och även att han måste äta annars kommer han aldrig klara av detta utan energi. Han ska göra en titthåls operation på torsdag i sitt knä, han kommer vara på helspänd hela den dagen. jag ska vara hos mamma hela dagen, får bara se om jag kan lösa så min dotter inte behöver vara med. Annars får vi lösa det så gott det går. 

Jag gör allt för min mamma nu, det är det minsta jag kan göra för henne när hon gjort allt för mig under dessa 32 år. Min mamma, min stöttepelare. Mitt liv. 

Ja, jag vet att mina inlägg blir lite tjatiga men det är mitt sätt och bearbeta allt. Jag känner mig så hjälplös, jag vill ställa upp mer för min mamma och även avlasta pappa. Men jag vet inte vad jag ska göra eller får göra. Pappa säger, du har ju den lilla och tänka på med. Ja jag vet att jag har min lilla plutta och tänka på men hon får även klara sig lite själv, bara bra träning för henne. 

Mamma har det jättejobbigt hemma. Hon har massa slem i lungorna och dom tror även hon har vätska i lungorna så nu får hon gå på vätskedrivande. Jag är så rädd att det ska bli så svårt för henne att andas så det är slutet. Lunginflammation är inte och leka med, inte ens för oss som inte är cancersjuka. 

Sen har hon även svårt att äta när hon har svamp i munnen med. Det känns som allt bara kommer hela tiden, nya grejer när en sak lagt sig. Varför kan hon inte bara få vara nu när hon är hemma utan att behöva kämpa mot en massa infektioner och annat skit? 

Jag vet snart inte mer vad jag ska göra. Är så rädd att det ska vara försent varje dag. Att allt bara ska sluta snart. Får ofta höra va posetiv Malin, för mammas skull. Men det är så svårt när man inte kan träffa henne så mycket man vill nu eller prata med henne. Hon är trött, energi för besök har hon knappt. Men samtidigt kanske det bara räcker att vara där. 

Jag är trött jag med, men jag måste försöka orka. Vill avlasta min pappa, han kommer stressa ihjäl sig över detta. Och jag vill inte att pappa blir mer förstörd än vad han redan är. känner mig så hjälplös och ensam i denna kamp. Men ensam är ju stark heter det. Finns ingen som kan hjälpa till känns det som för jag vet inte vad det är för hjälp som behövs. Önska jag med kunde ha ett vanligt liv som alla andra utan denna jävla skiten som hänger över oss. Det är inget jag önskar någon i denna värld att gå igenom. Så ni som går och ha agg och hat mot era föräldrar, lägg ner det. Det finns vi som får kämpa för att ha kvar våra och skulle ge allt för att få slippa lida av cancerns framfart. 

Igår så fick mamma äntligen komma hem. jag hade tänkt och inte hälsa på henne så att hon fick landat lite mer. Men när jag skulle på en av mina dagliga promenader så ringde pappa mig och villa jag skulle gå förbi apoteket och köpa lite grejer så mamma kunde göra sig ren. 

Så det blev och hälsa på henne ändå. hon såg ändå rätt pigg ut, sen om det är ett spel vet jag inte. 
Men pappa hade lagat mat till henne, kryddat ytterst lite för det klarar inte mammas mage alls. Men korven som var i var nog lite för kryddad, den är jättegod annars, så allt mamma fick och äta kom upp igen, stackarn. Och pappa blev helt förtvivlad att han hade gjort fel. Men han kan ju inte göra mer än försöka. 

Får se om det blitt bättre idag, ska ringa om en liten stund. Tror inte att det blir besök där idag, vet inte. Vill inte undvika henne heller men hon har ändå lunginflammation så hon är hes och kan knappt prata. Men vill ta vara på varje dag vi har med henne. mer kan man inte göra. 

Resten av livet orkar eller vet jag inte vad jag ska göra med..jag orkar inte mer, ger upp mer eller mindre. Men men det är en annan historia. 

Det är som om nån, vet inte vem, verkligen inte vill att mamma ska komma hem. Nu har hon drabbats av lunginflammation. Det är inte så konstigt, hon ligger ju mest ner och har mycket slem i lungorna som inte riktigt kommer upp när hon hostar eftersom hon ligger ner mycket. Förstår henne med att hon gör det för sjukhus är inte en rolig miljö och sitta upp och glo på. Men hon måste försöka. 

Hon vill bara hem, och om hon orkar så kommer hon att få det med imorgon. Läkarna säger att hon kan få samma vård mot lunginflammationen hemma som hon får på sjukhuset. Och då hoppas jag att hon är mer motiverad att sitta upp mer än på sjukhuset. Hon kommer ha en fåtölj som hon kan sitta mer i utöver sin rullstol. Men det har varit lite lojt på Högsbo att få mamma och sitta upp mer och vara uppe. Samtidigt vill dom väl inte vara för påstridiga och tvinga mamma när hon inte vill. Att hon inte orkar är nog mycket för att hon är trött på sjukhus miljön. Jag hoppas att hon är mer villig när hon har kommit hem. 

Funderar på att vara med när dom ska till onkologen nästa vecka. Jag vill också veta vad läkarna säger. Vet inte vad mamma och pappa säger om det men jag vill inte att pappa ska ta all information heller och behöva berätta för min släkt hela tiden. Pappa får ju aldrig bara vara, men det är ju så när mamma inte vill prata i telefon med någon. Vill lasta av pappa all tung vikt av denna sjukdom han har på sina axlar. Får prata med dom när mamma kommit hem om detta. Ingen som kan hindra mig direkt heller. Jag är barn och lika mycket anhörig jag som pappa. och jag kanske får fram frågor som pappa och mamma inte frågar..kanske inte det roligaste läkar besöket men jag vill ändå. 

Jag kanske är fel som tänker som jag gör nu när jag har ett eget barn. Mamma fick vänta ett tag på att bli mormor, och samma år som hon blev det fick hon sitt cancerbesked. Så glädjen blev snabbt bytt till att hon fick börja kämpa för sitt liv. 

mina brorsbarn kommer minnas min mamma. Men min dotter är jag rädd att hon inte kommer minnas henne. Visst det kan ta ett tag till innan mamma går bort vilket vi alla hoppas. Men min dotter kommer i så fall minnas mormor som en sjuk kvinna som sitter i rullstol. Men jag tycker det är bättre än ingenting. Men jag har själv inget minne av min morfar, visst det är tråkigt och inte fått veta vem det var men jag har inte mått dåligt för det. Men sin mormor är ändå nåt som är nära. 

Bilden visar hur min mamma är, hon ger allt för sina barnbarn. Struntar i att laga mat utan bara leker istället. 

Mer omtänksam människa får man leta efter, även nu från sjukhus sängen så är det bara frågor om hur vi mår, inget om att hon är dålig. Bara om att vi ska göra nåt när mamma kommer hem, att vi ska ta vara på varje sekund. Och det ska jag göra  med. När mamma kommer hem på onsdag, peppar peppar hoppas inget händer nu igen, så kommer jag vara där varje dag som sagt. mamma ska inte vara ensam även om hemtjänsten kommer men det är inte samma sak. Visst jag ska inte glömma av mig själv i det men jag tänker i alla fall ta vara på varje sekund med henne. Vad andra tycker och gör skiter jag i, ni kan ju komma igen när ni vet hur det är själv och ha nån som är obotligt sjuk i denna jävla parasit sjukdom. Dom som är mina vänner är dom jag fokuserar på och dom som jag lyssnar på, alla andra är inget för mig mer. Finns betydligt viktigare saker i livet och lägga den energin på än att bli av med en massa. 

Igår så ringde jag pappa för att kolla så allt hade kommit inför att mamma skulle komma hem. Istället fick ja ett besked jag inte ville ha. Mamma har svårt och få fram orden, eller dom kommer fram men meningarna är helt osammanhängande. Hon förväxlar ord och vissa ord är svårare än andra och få fram.

Alla är vi rädda att det ska vara mer tumörer nu, och att det ska ha satt sig i hjärnan. Men det kan samtidigt vara nåt kärl som har svullnat upp och därför ska dom prova med kortison. Idag så blir det även röntgen. Så mamma får inte komma hem idag, dom satsar på måndag istället.

Hon kan prata om hon tar det lugnt, och hon har ingen anledning och prata fort. Jag e livrädd att slutet närmar sig mer och mer. Inte nu, inte nu när hon äntligen ska få komma hem. Och när hon har klarat all annan skit så vill vi inte ha mer nu.

Idag ska jag gå till läkaren för jag har mer och mer stresssymptom och jag har varit dålig med feber och kass mage. Och yr och svimfärdig. Så min kropp säger ifrån att det räcker nu. Även jag behöver hjälp för att klara av detta.

Igår så var det en riktigt skön vårdag här nere i Göteborg. 

Vi gjorde det vi skulle här hemma på morgonen och sen begav vi oss mot sjukhuset mamma ligger på. Pappa ringde mig när vi hade kommit en bit och sa att vi inte behöver komma in på avdelningen. För pappa hade tatt på mamma massa filtar och tröja och satt sig ute i solen med henne. 

Var kul och se mamma. Men samtidigt jobbigt och se henne så smal och så trött och inte så rörlig. Det är inte den mamman jag är uppvuxen med, men ändå så finns hon där långt inne. Hon struntar i hur hon mår, hon bryr sig med om hur vi andra har det. Sån har hon alltid varit. Man märker på henne att hon bara vill hem. Och nu hoppas jag att det blir så i veckan. Pappa är dock orolig över att dom inte ska kunna koppla in larmet mamma ska ha hemma och allt annat, eller att det inte ska vara gjort tills mamma ska hem. Men samtidigt har dom 2 dar på sig att göra detta. Och krävs det att nån ska vara hemma så är det inga problem för mig att ta mig dit och sitta där. 

Ska hjälpa till och röja i trädgården för mamma, mamma älskar ju blommor och påta med det. Men nu kommer hon inte kunna göra det. mamma är en av få som älskar att rensa ogräs och annat i trädgården. Det är ett sätt och skingra tankarna har jag märkt, så jag kan kanske lära mig och gilla det med.

Ska bli skönt att få hem henne och kunna gå in till henne varje dag. För det kommer jag göra, även om jag har mina grejer och göra med. Men jag tänker ta vara på varje sekund jag har med min mamma, och att hon ska få uppleva vår dotters framfart så mycket hon kan.

Önska bara att mamma kunde få kunna använda sina ben igen, men det kommer inte ske. 15:e april ska mamma få svar på röntgen, så det blir och vänta på den dagen igen. Eviga väntan på besked. Tycker det är lång tid, nästan en månad efter röntgen är gjord. Men samtidigt om dom hade sett att det inte minskat så borde dom sagt det..vill i alla fall tro att det är så. Vill att mamma ska få njuta av sommaren nu. Och att vi ska få chans och hitta tillbaka till varandra som en hel familj igen. Vet inte varför det har blitt som det blitt men får försöka göra det bättre. 

Även om mamma som det ser ut nu kommer att komma hem på onsdag så känns det så overkligt. Varför just mamma, en levnadsglad människa som har hur mycket som helst kvar att uppleva. Varför? Och varför nu när hon nyligen fått ett barnbarn till som hon vill se växa upp. Men nu kommer hon inte få det tyvärr. Visst det kan ta sin tid ändå men tyvärr så finns det inte tid nog för oss för att minnerna ska kunna bli av. 

Det är ett helt annat liv som väntar tiden som är kvar. Huset kommer behövas byggas om för att mamma ska kunna få ett så drägligt liv i rullstol ändå. 

Det är inte min mamma som kommer hem på ett sätt men ändå är det så. Jag saknar min mamma nåt fruktansvärt, har inte träffat henne på över en månad nu. Och pratar inte ofta med henne, vilket jag ska ändra på. För jag vill prata med henne, men samtidigt händer inte mycket som man kan prata med henne om. 

Tårarna rinner nu igen när jag tänker på att det kommer en tid då ingen kommer svara på andra sidan, när numret till mamma glöms bort och inte finns mer. Det gör så ont i mig. Min lilla mamma. Alla säger man ska ta vara på tiden, jag ska försöka så gott jag kan. Samtidigt kan jag förstå att mamma bara vill vara lite när hon kommer hem. Men jag tänker hjälpa dom så gott jag kan. Livet blir annorlunda. Är rädd för att hon ska istället för att vara en fånge i en sjukhus säng så blir hon en fånge i sitt egna hem. Känns ju inte som att hon kan komma att ta sig till ställen 

Jag saknar dig mamma, hur fan ska detta gå när du inte finns mer...jag vill inte tänka så men det är nåt som kommer till mig till och från varje dag. 

Var ute och gick förut och det är då tankarna kommer. 

Det känns som att allt liksom bara står stilla. Man väntar och väntar men ingenting händer. Känns som att man typ glömt av vad som har hänt, och det känns fel att man gjort det. Mamma ligger på sjukhus och jag är hemma och beter mig som om ingenting hänt. Gör jag fel då?

Men sen kommer tankarna tillbaka till mig att mamma kommer gå bort av den förbannade sjukdomen, hon kommer inte bli bra. Bara att det kanske blir en bromsning av det hela nu så hon får vara kvar ett tag till. Och så fort dessa tankarna hittar mig igen så kommer tårarna och går knappt att få stopp på. Det kommer en dag när jag verkligen inte kommer kunna höra hennes röst som jag gjorde idag, det kommer en dag då det bara går att besöka henne genom att gå till en kyrkogård. Har inte träffat mamma på snart 1 månad efter allt som hände efter sista behandlingen. Jag hoppas kunna få se henne i helgen, bara hon orkar. Man är rädd att åka dit med för jag vill inte ta för mycket energi ifrån henne heller, energi som hon behöver för att orka med en dag i taget, en dag i taget av den sista tiden som är kvar.

Vågar man slappna av eller ska man gå spänd mer än vad man gör för att vara beredd på att det kommer en skit nyhet om mammas tillstånd nu när man liksom har en paus från allt?

Jag vet inte vad man vågar göra. Hela familjen och släkten går och väntar på resultatet från röntgen. Pappa tror att läkarna döljer nåt för att man inte fått nåt svar vad som händer. Men jag vill inte tro att det är så. Är det så ,så kommer det ta hus i helvete kan jag säga. 

Mamma vill bara hem, hon är så trött på sjukhuset nu. Arbetsteraputen har ju varit hemma och kollat hur det ser ut hemma hos mamma och pappa. Men man kan inte bara skicka hem mamma heller. Det är mycket som ska fixas ändå. Att hon får en smalare rullstol är en grej. Att hon kommer få sova på nedervåningen är en annan sak. Men sen är det med och sköta sin hygien. Visst hon kommer ju inte röra sig så pass så hon blir svettig men man vill ju ändå känna sig fräsch. Tvättas i sängen är inte nåt som pappa accepterar, inte heller att åka iväg till ett äldreboende och få hjälp att tvätta sig. Då ska det ske på en viss tid, det ska hämtas, det ska finnas personal som kan hjälpa henne. Och om mamma känner sig ofräsch en dag så kanske hon får vänta 2-3 dar innan hon får komma och duscha. Det är inte vettigt. Visst det går ett tag men inte en längre tid. Så det blir och kolla om dom ska sätta in en trapphiss och även en annan duschkabin hemma hos dom. Sen altandörren måste breddas för där e jättesmalt, så hon kan komma ut.

Vi vill alla att hon ska komma hem nu. Men är rädd att när allt väl är gjort hemma hos dom så mamma kan komma hem att hon ska bli dålig igen. Försöker inte tänka så men det finns i bakhuvudet. Visst är det skönt att inte ha en tid som dom tror att hon går bort, men samtidigt är det jobbigt och leva i ovissheten. 

Allt är en vanesak. Innebär allt jobb i deras hus att mamma får komma hem och njuta av den sista tiden vi har ihop är det värt att kämpa för allt. 

Dom har dock inte provat om mammas ben bär henne, vet inte varför. Man måste ju prova. Det enda som händer är att hon säger att det inte går så får man lägga henne igen. Visst det blir en påfrestning på henne men man ska ju inte behandla henne som att hon e dömd och sitta i stolen, man måste ju öva. Får även där se vad som händer under tiden. hade hon kunnat gå med hjälp av en rullator hade det vart drömmen just nu, men först ska hon hem!

Än har vi inte fått nåt besked från röntgen som gjordes. Det är ju inte bara och ge ett besked det ska ju analyseras och jämföras med. 

Det är bara en lång väntan hela tiden. Men det har varit ett planeringsmöte med vad som ska hända framöver typ, inte med behandling utan hur dom ska göra för att mamma ska kunna komma hem. 

Igår så var en arbetsterapeut hemma hos mamma och pappa och kollade hur det ser ut för mamma att kunna ta sig fram med en rullstol hemma och hur det får ändras. Men allt kunde pappa inte ha i huvudet utan han ska gå runt i hela huset och skriva upp vad som behövs. En säng på nedervåningen blir det, rullstol som är smalare med. Sen med dusch och sånt skulle dom kolla för den är på övervåningen och det är inte aktuellt och ha det i toaletten på nedervåningen, den är nyss omgjord och finns ingen möjlighet och duscha där. 

Sen måste ombyggnadspapper lämnas in och det tar väl sin tid innan allt är på gång. Mamma vill inte ligga på sjukhus mer och det förstår jag. Hon saknar sin familj precis lika mycket som vi saknar henne. Sen så blir det rehab i hemmet istället. 

Det känns bara som att hon kommer bli fången i sitt egna hem istället. Vilket jag inte hoppas. Jag är glad att jag är mammaledig fortfarande så jag kan gå dit och hälsa på när hon väl kommit hem, men det tar ju sin tid innan hon är hemma. det kan ju vända både en eller två gånger till. Eller så går det fort. 

Men även om mamma kommer hem så blir det inte samma som innan, det blir det aldrig igen. hade önskat så att hennes ben skulle bära henne och komma igång igen, men det tror ju inte läkarna så det är väl inte aktuellt. Men jag önskar för det. Det är väl en vanesak som med allt annat. Hon är min mamma ännu, bara att hon kommer sitta i en rullstol och förhoppningsvis vara kvar ett tag till så vi hinner umgås och få fler sista minnen med henne.

Älskade mamma!

Idag ska mamma göra röntgen för att se vad som har hänt med henne inombords. Det kommer vara en lång väntan, för jag antar att man inte får besked av den röntgen direkt ändå. Det ska ju analyseras och sånt. Men man kommer gå och vänta för det. Kan inte säga det för få gånger men nu får det bli en paus i allt negativt.

Jag ska väl inte klaga, jag har min mamma kvar här på jorden än så länge. Läser om personer som mist sina nära ganska nyligen och det känns så overkligt att man själv ska gå igenom en sån sak så småninom. Att mamma inte kommer finnas här alls. Just nu så finns hon inte heller, eller hon finns men inte på det sättet som jag vill. All kontakt med mamma sker via pappa just nu. Hon orkar inte prata i telefon för hon är så hostig och besöka henne vågar jag inte ännu förräns hon slutat med antibiotikan typ. Inget mer ska få drabba henne nu på ett tag och då får det vara såhär hur ont det än gör. För saknar henne det gör jag. 

Hon har sagt att hon vill komma upp varje dag, i alla fall försöka och sitta upp och äta i dagrummet. Hon är trött på att vara på sjukhus nu. Och det förstår jag med. Men bara det inte går för fort fram så hon tröttar ut sig.

Det är ju inte bara och skicka hem henne heller. Hade väl varit en annan sak om hennes ben hade klarat av och fungera och bära henne, men nu måste dom ju planera om för att mamma ska kunna ta sig runt hemma med en rullstol..och det är inte gjort i en handvändning. Lilla mamma, önska dina ben ville fungera igen, men läkarna tror ju inte dom kommer göra det tyvärr. Så innebär det att du får sluta i en rullstol( du som alltid undvikit och sätta dig i en sån för du har hört skrönor att sätter man sig i en sån som frisk så hamnar man där tillslut) så får det bli så. I alla fall om det även innebär att du får vara kvar hos oss en tid till. 

Tiden är vår största fiende, samtidigt som man vill tiden går snabbare så hon får komma hem vill man att den går långsamt så man får ta vara på den tiden som är kvar med mamma. 

Vågar man hoppas på att pausen i allt kommer eller ska man gå och vara rädd för det där bakslaget som alltid kommer när man tror att det ska funka ett bra tag nu? man är livrädd att fotfästet ska ryckas undan från en när man precis har kommit till rätta efter allt. 

Förr eller senare kommer allt att ändras i detta livet. Mamma kommer lämna oss. Men vi alla hoppas att det ar några år till, det måste man hoppas på. Många som säger att det är en klysha men det stämmer verkligen, hoppet är det sista som överger en. 

man måste stå stark i detta. Inte ensam. Och jag kämpar varje dag för att få mina familjemedlemmar på ett bra humör. det är oerhört svårt. Jag glömmer säkert mig själv i allt detta, det är lätt och göra. Men jag kan alltid ta hand om mig själv på nåt sätt. Jag gör det genom att hjälpa min familj just nu. Det är så jag fungerar. Bara andra i min familj hade varit så, inte vart så förbannade ego. 

man blir förbannad när man kämpar och andra bara vänder sig från alla problem, gräver ner sig på sitt håll. För att sen när allt går åt pipan förvänta sig att man är där och drar upp personen. Nu orkar jag inte, inte min pappa heller. pappa har full fokus på mamma och sig själv. Mer går inte. Vill inte detta ska splittra min familj men tyvärr gör det detta mer och mer.

Man försöker ta en dag i taget, men det är väldigt lätt att man flyger iväg till framtiden ändå. Man går ju och hoppas hela tiden. Det är väl samtidigt bra som det är dåligt. Man måste ta en dag i taget och se allt positivt. Minsta lilla.

Febern är borta på mamma, det är en sak. Sen så har hon matlust igen, ätit 2 pannkakor och omelett med glad aptit säger pappa. Det är mycket för någon som har levt på flytande sen i julas. Och mjölk dricker hon. Hon måste ha näring för att orka slå bort infektionen och få ny energi till att kunna få nya starka celler igen. 

Och hon har mycket slem i halsen så det är jobbigt för henne att prata, allt detta är vad min pappa säger då mamma inte orkar prata i telefon. Men jag ska få prata med henne i helgen, vill bara höra hennes röst behöver inte vara mer. 

Läkarna tror dock inte att mammas ben kommer funka igen, inte för att bära henne. Hon kan röra dom men inte mer. Och det är jobbigt. man ska aldrig säga aldrig men man lyssnar ganska mycket på läkare. Dom ska ju veta bäst när det gäller sånt. Men hoppas samtidigt att mamma ska få ny kraft att visa att dom har fel. 

Enda önskan nu är att infektionen ger sig, att mamma blir lite piggare. Och att hon ska få göra röntgen så vi får svar på hur det ligger till. Det har varit så mycket negativt nu hela tiden, det är dags för nåt positivt. Men det är kanske för mycket och hoppas på?

Vill bara få hem henne och kunna få umgås med henne som min mamma i alla fall en sista gång innan hon inte får vara här på jorden mer..för det är det som kommer hända. Försöker inte tänka på det utan bara vara under en dag i taget. Men det är så fruktansvärt svårt!

Är lite lättad nu, men vågar inte hoppas för mycket. 

Mammas blodvärde har gått upp över 100 nu och dom vita blodkropparna börjar bli fler. Hon är trött ännu men trots det så har hon fått hjälp och ta sig upp i en rullstol och suttit upp och ätit lunchen. 

Det gillade inte läkaren riktigt men mamma har viljan ännu i alla fall. 

Pappa sa att mamma behöver inte bevisa nåt utan ta det lugnt, men samtidigt förstår jag henne att hon inte bara vill ligga där. Hoppas ännu, vågar inte släppa helt på oron men den värsta börjar lägga sig. Är så rädd det kommer ett bakslag som det alltid gjort nu, men vill det händer nåt positivt snart, det räcker med det negativa nu. 

Att pendla mellan att vara glad och ledsen tär på en nåt fruktansvärt. Jag kan inte sitta och gråta även om jag skulle vilja för min dotters skull. Hon förstår som tur är inget av detta. Inte som man märker.
Men nu rinner tårarna igen. Ringde min pappa. Han sa att mamma behöver blodtransfusion. jag hade tänkt och åka och hälsa på min mamma imorgon. Men nu får jag vänta med det ännu längre. Bara det hjälper henne. Är så rädd att det ska bli tvärtom.

Hoppas cellgifterna tatt så hårt och slått cancercellerna på käften och att det nya blodet visar att mamma inte ger sig.

jag saknar min mamma nåt fruktansvärt, jag vet inte hur det ska gå att kunna fortsätta leva när hon är borta om man känner såhär redan nu. Tårarna bara rinner. Vet inte vad jag ska göra.

Mamma, den som gav mig mitt liv, min stöttepelare. Varför? VARFÖR!!!??

Igår så pratade jag med mamma i telefon som vanligt. Har inte varit och hälsat på henne på hela helgen för respekt för behandlingen hon gjorde i torsdags. Vet ju att hon blir väldigt trött efter att ha gjort det. Men hon låter inte så trött som hon gjorde sist. Kan ju ha varit för att hon samtidigt fick strålning med.

Hon frågade hur vi mår och så, mamma har svårt och prata i telefon. ingen telefon människa. Vill åka och hälsa på henne men vill samtidigt hon ska ha energi för att orka med mer.

Men sen när man pratade med pappa så sa han att hon har vågat och prova och äta lite annat än bara potatismos. Hon provade wienerkorv, utan skinn. Och även köttfärssås. Detta gick jättebra och hon tyckte det var gott. Hoppas bara det inte blir nåt stopp igen i magen på henne. Hon behöver få i sig nåt kött, eller protein för att musklerna ska få mer. Men det är positivt att hon vågar prova i alla fall.

Vill bara det ska hända mer, att hon ska ha orken att komma upp och prova sina ben. Men mamma är trött hela tiden. Bättre dom bara kör i en 10-15 varje dag trots hon e trött så hon kommer över den tröskeln vad hon än säger. Kanske är lätt för mig och säga som inte går igenom samma som mamma, men det verkar lite lojt. Fast dom vet väl vad dom gör där.

Nu får hon komma hem snart tycker jag. En månad har hon bara legat i en hemsk säng, som säkert inte är så bekväm utan mer känns som ett fängelse. Får väl se vad som sägs efter planeringsmötet som dom ska ha imorgon.

Nu får det hända nåt ordentligt, trött på allt tråkigt nu!

Det jobbigaste med denna resan är inte och se hur parasit cancer tär på min mamma. Det är och se hur allt omkring detta tär på min pappa. Min pappa är inte sig lik alls. Och det är väl inte så konstigt. Dom har varit gifta i 26 år. Alltid varit tillsammans, kompisar och annat har dom typ valt bort bara för att kunna ägna sig åt varandra eller oss barn. Pappa är sån typisk Göteborgs gubbe som jobbat på Volvo hela sitt liv typ. Skämtar alltid och biter väldigt snabbt när han ser en möjlighet och retas. Gillar och träffa folk och spela golf.

Men så fort detta beskedet kom försvann min pappa. Istället så finns där en man som inte vet vart hans ben kommer bära honom eller vad ödet har i framtiden för han. Han klandrar sig själv för att dom inte åkte in tidigare till läkaren. Men det går ju inte och undersöka nåt som man inte ser förrän nu. Det är ju nu som det har visat sig lite mer än att det har fått jobba i det tysta på insidan av mamma.

Pappa äter knappt, sover otroligt dåligt och vill inte åka hem till deras hus. Och jag förstår han. Det är tomt, ingen han kan prata med. Och veta att dom är ensamma på var sitt håll gör ont i mig. Vet inte varför pappa inte kan sova hos mamma i alla fall på helgerna. Kan ju vara så att mamma har sagt att hon vill vara ifred på nätterna kanske, jag vet inte.

Men pappa kan inte koncentrera sig på jobbet, hans tankar är hela tiden hos mamma även om hon är under ständig bevakning av sköterskor och läkare. Ändå är det nån oro som gnager han. Har sagt till han och ta ut sina vårddagar för anhörig, men han vill vänta och det kan ju vara smart. Bättre och ta dom när väl mamma kommer hem och vara där då.

Jag stöttar han genom att ringa honom varje dag så han får prata med mig, lagar mat till han för annars äter han bara skräpmat. Inte för det spelar nån roll för ner i vikt har han gått av all oro.

Se han komma hit med tårar i ögonen gör så ont. Det är tur vi har en liten prinsessa som inte förstår nåt av detta som kan pigga upp sin morfar bara genom att ge han sitt lilla tandlösa leende.

Jag hoppas att pappa kan få hjälp via läkare och få sova och ta hand om sig själv med, annars kommer han inte klara denna resan. Hoppas nästan han ska bli sjukskriven på nåt sätt.

Jag själv borde med ta tag i att få hjälp. Men jag är sån, jag hjälper hellre andra än fokuserar på mig själv. Det kommer sen ändå.

Lilla pappa, vi måste klara detta. Äskar dig så!

I torsdags så gjorde så mamma sin tredje cellgifts behandling. Och vi har alla räknat med att hon kommer vara trött hela helgen. Därför kommer jag inte åka till henne förrän nästa vecka kanske.

Saknar mina föräldrar nåt så fruktansvärt. Just nu är det inte samma som det har varit och det kommer inte vara det på ett tag heller tror jag. Förr hade vi alltid middag hemma hos mamma och pappa minst varannan helg då man bara var. Mamma kunde ringa när som och bara kolla läget. Sånt görs inte längre. Och jag ångrar att jag inte har varit mer pratglad dom gångerna mamma har ringt. Nu är det tvärtom, jag ringer varje dag för och kolla hur hon mår. Men hon vill inte prata i telefon. Hon är ingen telefon människa heller utan ser hellre att man kommer dit och pratar med henne. Men saknar att hon hör av sig och att vi försöker göra saker ihop hela familjen.

jag hoppas att det kan komma att bli ändring på det snart. Men samtidigt vågar man inte hoppas för mycket. Mamma säger att när hon kommer från sjukhuset och det känns bra ska vi göra nåt kul ihop alla i familjen. Men när blir det? Tänk om hon aldrig kommer hem från sjukhuset en längre tid? Spelar ingen roll om hon skulle få tillbringa resten av livet i en rullstol, hon skulle få möjligheten att få komma ut och njuta mer av tiden som är kvar. För man vet aldrig när det är försent.

Hon orkade i alla fall träna medsjukgymnasten igår, sin träning hon gör i sängen för att bygga upp musklerna. Vet inte när det blir mer att dom tränar på att hon ska komma upp. Dom har en lift i mammas rum, det är väl bra för personalen när mamma ska upp i rullstol för att kunna tvätta sig och få sitta upp en stund. Men det bästa hade varit om mamma själv hade fått öva på att få ta sig upp från sängen och över till en rullstol. I den mån det finns ork till.

Jag kan inte säga det nog med gånger och ni får tycka man är tjatig. Men vill bara ha hem min mamma, och helst av allt vill jag att dom gör röntgen för att se hur behandlingen har bitit på henne. Har det slutat sprida sig kommer vi alla att pusta ut tror jag, men samtidigt är det farligt.

Men vi behöver ha lite positiva nyheter. Det har varit för många tråkiga månader nu med tråkiga besked.

Det här inlägget kanske inte många uppskattar men jag kände att jag behövde få det på pränt ändå efter att jag hade varit ute på min dagliga promenad med dottern.

Innan mamma fick beskedet om sin cancer så tänkte jag aldrig på döden så mycket som jag gör nu. Mest på dom som har lämnat oss i släkten eller på dom som är äldre i släkten. Det är ju oftast så att man tänker att det är deras tur nästa gång. Även om det känns som en hemsk tanke att ha.

Men det är en ganska naturlig tanke man har. Men inte längre. Nu är det bara mammas bortgång som är i huvudet och hur sjukt det känns. Hon är inte ens gammal och hon ska inte gå bort på flera år. Det kan ju fortfarande bli verklighet men samtidigt vågar man inte tro det. Jag hoppas hon kommer få uppleva sin 60 års dag nästa år i januari.

Men det är inte bara i tankarna som döden finns hela tiden. Jag blir påmind om det dagligen nästan. Vet inte varför men varje dag när jag är ute och går så går jag förbi kyrkogården här där jag bor. Förr har jag sett det som en fin och lugn plats, men nu gillar jag det inte alls.

Sen så när jag var och hälsade på mamma sist såg jag det sista jag behövde se. När jag öppnade dörren och skulle gå hem så slog jag upp dörren i en kille som kom gåendes i korridoren. han sa det var lugnt sen gick dom vidare. Två killar i svarta kostymer och med sig hade dom en speciell vagn och jag kunde ju fatta direkt vad dom skulle göra. Hämta någon so avlidit på avdelningen som mamma ligger på. Såg även deras hemska svart skåpbil utanför som bara skrek döden om sig.

Samma idag när jag gick förbi kyrkan, då var det begravning. På en fredag av alla dagar, dumt sätt och starta helgen på men det kanske är vanligare än man tror?

Jag vill inte ha döden så nära mig, men det kommer den vara. Hoppas bara mamma ger hen en ordentligt lång väntan på att få ta henne.

Tack för mig, hoppas ingen tar illa vid sig vid detta men det här är vad man får leva med när man har det beskedet vi har inom familjen så nära..

Nu förtiden så har man inte tankarna på vad som kan hända med mamma och livet när hon gått bort längre. Det känns lite fel att man inte har det med. Men man går väl bara och väntar på tills man får beskedet när dom ger mamma en tidsbestämd tid kvar.

Men bara för att tankarna inte är där längre lika mycket så spelar min hjärna mig ett spratt. Det är i drömmarna alla tråkiga tankar tar sin form och ger mig massa bilder med.

Ofta är det mammas begravning man drömmer om. Man ser en vit kista, hennes bild på och fullt med blommor omkring hennes kista. Mycket rosor. Och mycket tårar. Att man bryter ihop totalt när man ska gå fram som man oftast gör och säger hej då till hennes kista. Sen vaknar man och är helt kallsvettig.

Det är så verkligt, och det är skrämmande att man kan få uppleva det tidigare än man hade tänkt. Hatar verkligen att döden går vid sidan av oss hela tiden och stressar oss. Hen kan gå nån annanstans så länge för här har hen inte och göra än hoppas jag.

Ja, jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle vara en av dom som skulle bli anhörig till någon som drabbats av denna hemska sjukdom. Ordet cancer får mig och rysa, vare sig det är en snäll eller elak typ av den. Men in i vår familj kom den som en käftsmäll.

Mamma hade gått till och från med magont och haft svårt och kunna äta vissa saker. Vanlig magkatarr misstänkte hon, ja hon jobbar inom vården själv. Men det gav sig aldrig. Så nu i vintras så gick hon till vårdcentralen för att få starkare medicin för magkatarr. Detta fick hon. Men det hjälpte inte det heller.

Hon åkte iväg på konferens, och även på julmarknad strax innan jul. Men under dessa båda vistelser kunde hon inte njuta nåt av maten som serverades och min mamma älskar mat. Åt hon så spydde hon upp det senare. Enda hon kunde äta var yoghurt och potatismos. Julmarknaden i Tyskland åkte hon till med sina systrar, och dom sa till henne att nu när vi kommer hem så åker du och sätter dig på akuten på Sahlgrenska. Det gjorde hon med.

Jag var i full färd med och lasta ur min shopping från bilen efter att varit nere i Ullared. Då sa hon att dom hade hittat en tumör efter att dom hade gjort två gastroskopier på henne. Men dom visste inte ännu om den var god eller ond eller vart det satt. Så det var och vänta. Dagen när hon skulle få besked kom, jag väntade på att dom skulle ringa. Men istället ringde det på dörren. Med en gång frågade jag om beskedet. Ja det är inga goda nyheter vi kommer med sa mamma.

Det visade sig att denna tumör är elak och går inte att operera bort eller nåt. Den sitter på bukspottskörteln, magsäcken, levern och fläckar på lungorna. Jag blev helt förstörd, tårarna bara kom. Mamma höll om mig och sa ta inte ut nåt i förskott. Vi ska ge denna en match, jag lovar.

Sen levde man bara i ett vaccum. Min bror blev lika förstörd han, värst är det för min pappa. Hon fick en stent, ursäkta stavningen, i magsäcken för att hon skulle kunna äta mer än näringsdryckerna hon hade fått och soppor. Men trots att hon följde det som dietisten gett henne en lista på så fastnade mycket i just detta rör, så hon spydde bara och fick inte behålla nån mat. Så hon var på sjukhuset två gånger och gjorde nya gastroskopier för att få bort stoppet.

Dagarna gick. Sen för 1 månad sen så skrev min bror till mig på Facebook att mamma och pappa var på väg upp till Sahlgrenska igen. Denna gång med ambulans. För mamma skulle lämna en grej kvällen innan i köket men hade bara fallit ihop. Men upp kom hon, gick och la sig. Sen på morgonen testade hon om benen bar henne, så hon inte skulle ramla ihop innan min pappa och bror åkt till jobbet. Men benen bar henne inte.

Hon blev inlagd, dom gjorde en skiktröntgen på henne. Då hade den förbannade parasit sjukdomen spritt sig till mellan två kotor på henne. Och kommit in halvvägs till nerverna och slått ut förmågan att kunna bära henne. Strålning sattes in, 2ggr i veckan under 2 veckor, samtidigt som hon fick sina cellgifter. Mamma blev otroligt svag och trött. Man blev helt förstörd och se en pigg och glad människa vändas till en helt annan människa. Men när det värsta hade lagt sig så såg man att hon kämpar ännu.

Nu är hon flyttad till en avdelning som är mer specialiserad på rehab. Hon tränar när hon orkar, mest i sängen för att bygga musklerna i benen igen. Står inte mycket, kommer upp i rullstol lite med hjälp men hon blir trött av det. Känns som det inte händer mycket men  samtidigt har man bråttom för man vill ju bara ha hem henne.

Vi väntar och väntar. Idag gjorde hon sin tredje behandling av cellgifter. Och sen är det och vänta på röntgen ska säga om det har fått det och inte spridas mer och även minskat det lite kanske. Mamma säger själv att det känns inte som den stora bollen hon hade i magen innan och sen pirrar det i benen på henne på ett annat sätt. Om det sista är positivt eller negativt vet jag inte vad man ska tro.

Men där är vi nu. Och jag hoppas och önskar varje dag att mamma ska komma upp, kunna använda sina ben hyfsat om inte bara till att komma upp i en rullstol själv för att sen kunna få komma hem och göra det bästa av livet genom att vara hemma och inte instängd och liggandes på ett sjukhus och inte kunna göra nånting.


Hoppet överger mig inte förräns mamma säger att hon inte orkar mer, det gör hon inte just nu. Hon vill det ska hända mer, jag hoppas det är ett teckan på att hon verkligen vill kämpa tills energin inte räcker till mer för att slåss mot cancern. För den kommer att ta min mamma ifrån oss, antingen tidigt eller så får hon några år till. jag hoppas innerligt på det sista.

Men en dag i taget, även om tiden rinner ifrån oss ändå.

Jag hittade hit till Cancerkompisar när jag satt och googlade efter ställen och forum för att kunna ventilera sig om just det som har hänt i livet nu, att ordet cancer har kommit in i våran familj även som en verklig grej. Hur kommer jag berätta i nästa inlägg.

Denna lilla bladder tjej är 32 år och bor i Torslanda, som ligger utanför Göteborg. Är gift sen 2008. Förra året blev vi föräldrar till våran lilla prinsessa. Livet ändrades till det bättre direkt, man ser saker på andra sätt nu än man gjorde innan.

När jag inte är mammaledig så är jag montör på Volvo Lastvagnar. Trivs hur bra som helst där, det är arbetskamraterna som gör det mesta av den bra atmosfären.

Annars tränar jag mycket, kämpar med vikten, bakar tårtor och fixar här hemma med det jag hinner.

Lite kort om mig, ska ju inte handla om mig i denna bloggen på det sättet. Jag hoppas kunna ge nåt stöd till någon annan och även kunna lätta på mina egna tankar i huvudet

Ännu en dag när man bara går och hoppas på det bästa men ändå så blir det bara skit. Jag har en klump i magen när man ringer pappa, till mamma kan man inte ringa för jag vet hon orkar inte prata ändå. 

Idag när pappa svara lät han helt förstörd igen och direkt trodde jag det värsta. Han sa att mamma är dålig. Hon har väldigt dåligt med vita och röda blodkroppar, fått blodtransfusion som sagt. Men det har tatt hårt på hennes imunförsvar så nu har hon fått en infektion i kroppen. Vilket i sin tur har lett till att hon har fått feber. Och är väldigt trött. 

Hon orkar inte ens prata med pappa mer, bara sover. Man vet ju själv hur man är när man har feber, hon måste ha det ännu värre. Så jag hoppas att sömn över natten ger henne mer. Sova är ju det man behöver själv när man har sin feber, vare sig den är hög eller låg. 

Men hon hade piggnat till nu på kvällen och orkat ringa pappa i alla fall. Och även velat ha en piggelin, matlust har hon ingen heller. Men hon är ju under koll av läkarna, hoppas jag så det inte bara är på rutin. Hon får antibiotika och även nåt som ska stimulera att hon bildar nya vita blodkroppar. Mer blod vågar dom inte ge, dom är och nosar på mammas sista reserver säger dom så därför agerar dom så försiktigt men effektivt dom kan. 

Hon hoppades få sova inatt, det får hon då hon kan få hjälp med det. Är bara jobbigt att inte få träffa henne eller höra hennes röst ännu. Men får vara försiktig i och med att jag träffar andra barn ibland och så, man vet inte vad man bär med sig. Hoppas få se henne snart igen. Vill inte det ska gå för lång tid, men samtidigt måste mamma vara starkare innan dess.

Sov mamma, men inte för gott. Inte ännu! Du/vi har inte gett detta matchen vi vill!