2 pojkar och 2 flickor

Ny fas i mitt liv - mitt sista blogginlägg!

Hej alla, jag heter Åsa och vill berätta att livet går vidare, trots allt. Jag levde nära cancer dygnet runt under många år och med vår lilla familj. Jag döpte bloggen till 2 pojkar och 2 flickor. Här fick jag ventilera och prata av mig, det räddade mig!

Jag fick också möjlighet att vara Ambassadör för Cancerkompisar under några år. Förutom bloggandet så var jag med i en podcast-serie, VÅGAPRATA, här kan du lyssna på mitt avsntitt NR 9 och i TV Fråga Doktorn. Videon finns på Facebook. Det är viktigt att lyfta upp oss anhöriga. Många frågade aldrig hur jag mådde.

Min man överlevde sin cancer. Jag har gått vidare med ny man och har slutat blogga men den finns kvar här. Jag vill uppmana alla anhöriga att ta hjälp. Våga prata. Ta egentid. Tänk på dig själv annars orkar du inte.

Ett av mina första blogginlägg 2013: När vi fick reda på att T har Cancer så började jag leta efter liknade upplevelser på internet.
Det finns inte mycket för mig som anhörig och om det som jag går igenom.
På cancerfondens hemsida står väldigt mycket nyttigt och det är där jag fått mycket bekräftat att jag få vara ledsen, att jag får må dåligt att min livskamrat har Cancer.
Dock finns det inte så många verkliga människor om man säger så, i form av bloggar eller annat på nätet.
I alla fall kunde inte jag hitta det när jag satt och sökte och det var därför jag bestämde mig för att börja blogga.
Känslan av att vara lika mycket drabbad, av att hålla ihop vår familj, våra fina 4 barn som får se deras pappa inte orkar leka, att se till att han vaknar och äter bra mat när han är hemma.
Men störts av allt rädslan att min första syn av att han lämnar oss kommer att hända.

Därför blev jag så glad när jag fick tipset igår efter att börjat få ut bloggen om ett par eldsjälar som startat Cancerkompisar.se "1 av 3 får cancer men alla berörs. Det finns ca 6,3 miljoner anhöriga/närstående till cancersjuka enbart i Sverige!
Det finns ett gap inom vården att den som är anhörig inte alltid har möjlighet att få den hjälp som behövs. Som anhörig/närstående är du oftast inte sjuk, men forskning visar att som anhörig löper du 25% större risk att själv bli sjuk pga den stress man utsätts för".

TACK för allt Inga-Lill och Alexandra

Kramar från mig

Åsa

 

Det var ett bra tag sen jag skrev i bloggen, har inte känt behovet på samma vis som under Cancerresan som vi gick igenom.
Nu ligger jag här igen efter ett antal månader, ensam och med mobilen på högsta ringsignalen.
T fick i fredags eftermiddag otroliga smärtor i magen, smärtorna kom i intervaller och det såg nästan ut värkar.
Vi åkte till akuten där en massa prover togs för att utesluta möjliga alternativ.
Men smärtorna slutade inte, T låg på golvet och grät av smärtorna!
T är en person med otroligt hög smärtgräns .. Jag har sagt det flera gånger under den här resan.
Så om han har ont, då skulle en sån som jag gett upp för längesedan.
Till sist vid midnatt fick de ner smärtorna och vi körde hem vid 01:30 .
Väl hemma fick vi sova en timme och sen satte han i gång att spy och fick ont igen.
 Kl 5 hittade jag honom liggande i fosterställning på badrumsgolvet och det var bara att ringa barnvakten och köra tillbaka till akuten. När han kom in togs beslut om röntgen och inläggning. Orkar inte gå in på allt nu här nu .
Men väl uppe på avdelningen när de fått ner en stor slang via näsan och ner i magsäcken, så skulle ny kontrastvätska in igenom den. Samtidigt som har kräks om vartannat. Jag torkade hans ansikte från kallsvetten, när jag tittade på honom totalt slut på energi där jag stod så såg han inte ut som min 41 åriga man, utan en ung pojke som var totalt utslagen.
Nu är det min tur igen att vara den starka!
Blev bjuden på middag och dusch av våra vänner som bor nära sjukhuset, men när jag körde till dem insåg jag hur trött jag var och att jag knappt kunde se vägen.
Så efter middagen så körde de hem mig till våra barn.
Det är ju nästan ett år sen vi gick igenom resan och så mycket minnen kommer tillbaka, men i morse när Hampus berättade hur mycket han saknar sin pappa, så inser jag hur mycket de har varit med om och vad kloka de är. Jag kan prata lite mer med dem och de har mognat så på detta året.
Om en timme ska jag köra in till honom igen och då hoppas vi på att de har kommit från till något beslut, för det sista igår innan jag gick hoppas jag inte på,men jag kan berätta att det inte är Cancer för de såg de på röntgen igår.
 I allt detta så ska Emilia tävla i simning i eftermiddag och hon frågade speciellt igår innan hon somnade
- Mamma ! Du kommer väl och ser mig simma?
- Ja Emilia det lovar jag dig

Vår Cancer resa började i april i fjol, alltså snart ett år sen.
När jag funderar tillbaka, så känns det nästan som att det är flera år sen vi fick det där beskedet, att de misstänkte att det kunde vara Cancer som T bar på.
Jag kände mig så otroligt ensam, jag var så arg och trodde nästan att kanske är det mitt fel att han har fått Cancer, samtidigt som jag såg mig själv redan som änkan som planerar begravningen.
När man hela tiden väntade på nya besked, man levde i en värld som inte riktigt går att förklara och man kan nog aldrig riktigt fatta det förrän man faktiskt har levt i detta vakuum som det faktiskt blev.

Cancern styrde våra liv hela 2013 och på något sätt lät vi den göra det.
När jag var som mest ensam och förtvivlad i detta så startade jag bloggen och fick då även kontakt med Inga-Lill och Alexandra på Cancerkompisar och blev så glad för det som de startat, ett forum där vi som anhöriga fick lov att berätta att vi faktiskt mår dåligt också.
Denna texten på hemsidan kändes som en befrielse för mig :
1 av 3 får cancer men alla berörs säger Cancerfonden. Idag lever cirka 150 000 personer med en diagnos och om det runt varje cancersjuk finns sex anhöriga finns det 900 000 anhöriga enbart i Sverige.

Som cancersjuk och som anhörig får du leva med diagnosen mellan två till fem år eller längre innan man kan bli friskförklarad.
Forskning visar att du som anhörig löper du 25% större risk att själv bli sjuk i andra sjukdomar på grund av den stress man utsätts för. 

Jag kände med det att det var okej för mig att känna som jag gjorde, visst behövde jag vara stark för våra barn och för T, men det var okej att tycka att livet var skit också ! utan att det var fel på mig eller att det var ju faktiskt T som var sjuk så varför skulle jag känna mig slut som människa eller klaga när han hade det värre.
Jag möter många anhöriga i dag, mer än vad jag gjorde innan jag började denna resan.
Och det vi alla delar, det är den känslan att vara anhörig till någon som har Cancer.
Även om de jag möter har förlorat någon till denna hemska sjukdomen och jag är lyckligt lottat att vi har tagit oss igenom det värsta så delar vi alla samma upplevelse.
Vi är alla Cancerkompisar vi kan stötta varandra och där finns en igenkänning .
Cancerkompisar kommer nu att få bidrag för att de ska få en chans att hjälpa oss vi anhöriga, så att vi kan finnas där för varandra och kunna stötta varandra.
I dag sköts denna kontaktförmedling helt manuell och det är ett stort och viktigt jobb att sitta och pussla ihop människor,
Men nu ska det byggas en tjänst för detta och då kommer det att gå fortare att hitta sin Cancerkompis där ute.Vår Cancerresa är inte över ännu, T kommer att gå på täta kontroller men vi är inte ensamma.

Känner du någon som kan behöva en Cancerkompis tipsa den personen om Cancerkompisar.

Denna dagen är en dag med blandade känslor.
När jag vaknade i morse så kändes denna dagen som den sista dagen på ett år som varit ett av de tuffaste åren i mitt liv helt känslomässigt.
Året började med tanken att jag hade precis fått nytt jobb, barnen börjar bli stora och nu ska vi njuta av detta 2013.
Året blev inte riktigt så i April blev T opererad och de tog ut tenstikeln, 4 veckor senare fick vi reda på att det var Cancer.
Efter det väntade många månader med olika undersökningar, vi vågade inte bestämma något eftersom de inte ville berätta för oss var och när nästa etapp på denna resa skulle börja.
Men i slutet på Juni fick vi reda på att sommaren kunde vi njuta som familj.
Och det gjorde vi verkligen, med perfekt väder och vi investerade i vår husvagn.
Den 12 augusti kom domen, Cellgifter och helvetet i denna resan var här.
Den 16 december kom nästa slag, med den stora operationen som troligtvis skulle göra så att vår familj inte skulle få vara med varandra på julafton.
Men det lyckliga beskedet kom att han fick komma hem den 23:e december.

Nu sitter vi här dagen innan 2014, vi väntar fortfarande på beskedet om Cancercellerna i T:s kropp är döda.
Men 2014 ska bli ett år som ska vara vårt, jag vill inte gå runt och vara ledsen, jag vill inte vara rädd för vad som ska komma nästa gång.
Jag vill se framemot vårt bröllop som kommer, sommaren, att utvecklas på jobbet och att se mina barn växa ännu ett år.

Så jag önskar er alla där ute mina vänner , bloggvänner och ni övriga.
Hoppas att ni får ett fantastiskt 2014 och glöm inte leva och njut av dagen.
Här kommer mina minnen som jag tar med mig från 2013...

 

Mitt sätt att försöka leva 

Två rädda människor som väntar på en ny resa

Operationen 

Bröllopet precis innan T:s första behandling

I dag hoppas jag att våra vänner och familjemedlemmar får ett leende på läpparna när de öppnar posten  <3 

Fick denna bild av en vän för någon vecka sen, min vän går igenom det som jag också går igenom.                       Orden stämmer så väl 

Även om jag igår inte trodde att söndagen skulle komma, så är den nu här.
I går gick jag verkligen på knäna.
Men vår fina vän Jenny kom hit och tog med sig alla barnen ut i skogen. Jag och mannen somnade innan de hade lämnat tomten, och sov i 2 timmar innan vi över huvud taget vaknade till.
Det var fantastiskt skönt att få sova, det hjälpte mig att ge barnen en kvalitetskväll sen.
Både jag och T somnade innan klockan blev 22, och fick sova till 7:30 i morse.
Jag vaknade pigg och med energi :) fantastisk känsla.
Jag fick städat huset, tömt alla tvättkorgar och lagat söndagsstek och tränat.
Så nu sitter jag här i soffan och är otroligt stolt över mig idag.
T har istället haft en dåligt dag, idag har han mått så dåligt att han har varit och kräkt ett par gånger.
Så det är först nu som han har tagit sig upp från sängen och vi kan sitta och mysa i soffan tillsammans,
Jag tror inte att vi blir starkare genom att inte be om hjälp,utan det är hjälpen som gör oss starkare.

Jag är så trött !! Och då är jag både trött i själen och i kroppen. Min sömnbrist är så stor nu att jag inte vet var jag ska bli av ! Denna veckan har åter varit så tuff, allt vilar på mig. Plus att jag ska jobba och träna och städa och laga mat. Men just nu vill jag bara lägga mig ner och gråta. Tittar jag tillbaka på bloggen så ser jag att veckan sist när T låg inne mådde jag precis lika dåligt och var otroligt trött. Kanske tar jag slut på kroppens förråd den veckan som han är borta. H och W är totalt helt uppe i varv och de bara skriker, bråkar och ropar på uppmärksamhet och vill ha sin mamma och pappa och vi orkar inte !!!! Grabbarna vaknade kl 5 i morse igen och då i full speed och jag förstår dem. De är två grabbar i 3 års åldern och de har energi där efter. Men jag orkar inte. Åkte iväg och tränade och många kanske tycker att det är dumt, när det är så här men det är bara där jag kan vara och Inte behöva tänka utan bara lyssna på instruktioner. Det brukar räcka för att jag ska orka lite till, men inte idag. Man känner sig inte bara som en dålig människa utan även som dålig mamma och fru. Idag skulle jag bara vilja byta ut allt och lämna in handuken ......

I dag kommer äntligen T hem, längtar så att det gör ont efter honom.
Har jobbat nu i två dagar så har faktiskt inte haft möjlighet att träffa honom, men har ju pratat med honom.
Och det får mig att bli så ledsen att han mår sämre och sämre under var behandling, han har känt sig riktigt dålig under denna veckan och nu ska han komma hem till alla som bara vill vara med honom.
Det är något med barnen varje natt innan T kommer hem, de blir oroliga i sömnen. Alla kommer ner i vår säng och kl 2 i natt vaknade W och ville prata om att pappa är på sjukhuset och han får mat där och han kommer hem i morgon.
Han ville prata om att hur mycket han älskar oss alla och om alla sina kompisar på dagis och vad de heter i efternamn,
Och det var ju inte så att man kunde blunda och somna, för han var noga med att se till att jag svarade honom hela tiden.
Sen kom H kl 5 i morse och ville ha macka och titta på Tv.
Saken hör också till att mormor och morfar hämtade dem på dagis i går och de glömde ta med napparna, och detta var ju också något som H beklagade sig högt om i morse kl 5.
Så jag bokade av morgonträningen och nu ska jag bara gå och lägga mig och sova och ta igen så mycket jag kan innan jag ska köra och hämta min kärlek.

I dag är jag trött, har varit fullt upp på jobbet i dag.
Men det känns fantastiskt att få gå in och jobba så mycket som kroppen och knoppen orkar,det gör att jag känner att cancern kan jag få lägga lite åt sidan.
Men när man sen kommer hem och T inte är hemma, och barnen ropar på all uppmärksamhet så påminns man igen.
Alla barnen och jag sitter just nu runt köksbordet, E sitter och gör sina läxor och M sitter och vill också ha läxor så hon gör allt för att överrösta sin syster och få all uppmärksamhet.
- Mamma, hur kan du allting ?
Ja ännu är man barnens idol, snart är de väl så stora att de inte är intresserade av vad jag har att säga.
Pratade med T precis och han har ordentligt ont i sin mage, eftersom det samlas en massa vätska som inte tar sig ut.
Som tur är så får han något som ska hjälpa honom mot smärtan och tömma magen på vätskan.
Önskar så att jag fick all tid i världen och sitta och mysa med mina små, de har nu efter tre gånger full koll på att pappa är på sjukhuset och han kommer hem på fredag.
Förra gången när han skulle komma hem, så hade E pratat om det i skolan och då hade de tagit upp det lite som en diskussion och fröknarna hade hjälp E och de hade förklarat en del.
Jag tycker att det är nyttigt att prata om det, mycket för att jag vill att de ska känna sig sedda barnen i detta.

I kväll ha de alla fått chansen att prata med T :) Och barnen berättar för honom vad de gjort i veckan och om att de längtar tills han kommer hem på fredag <3

Här är en bild på W när han pratar med pappa <3 

 

Jag vet att cancern har börjat gå tillbaka på T, men när jag pratar med honom och han har jätteont, då vill jag bara krama honom och vara där för honom ❤️❤️ 

Då är det kväll och hjärtat har packat sin väska till sin vistelse på sjukhuset.
Barnen har lagt sig och några av dem sover redan.
Vilken fantastisk söndag vi har haft med barnen idag, efter alla aktiviteter på förmiddagen för tjejerna blev det pannkaks lunch och sen gav vi oss ut i det fina höst vädret.
Grabbarna fick cykla och vi begav oss till lekplatsen.
Innan vi gav oss iväg blev vi bjuda på både fotbolls trix och gruskakor.

Var tvungen att ta en bild på en gata precis där vi bor, där alla höstens färger är fångade.

 

Hej ni fina
 ja vad ska man säga om helgen?!
 Den började ju inte alls bra, men på kvällen bestämde vi att när W somnat så skulle resten av familjen ta sig hem.
Och det var otroligt skönt, natten blev som en storm, ingen var stilla alla var i vår säng och barnen trillade ner från sängen om varannat.
Så när grabbarna slog upp ögonen 5:30 så var denna mamman allt annat än pigg.
Detta är inget ovanligt för en familj som vi med 4:a små, dock när man har en man som är sjuk och just genomgår en cellgiftbehandling och behöver sin sömn så till sist är tålamodet slut.
Även om jag vill orka för alla så till sist orkar man bara inte! Och barnen kan testa sina föräldrar, och våra på olika sätt. En Tweenie, en 6 åring och två grabbar på 3 år!
Så igår eftermiddag bestämde jag att vi åker och ser på bio för att bryta i vardagen. Så det blev filmen Flygplan och McDonalds efteråt. Grabbarna såg dock bara halva sen var popcornen slut och ingen Blixten och Bärgaren och då började de springa och störa.

Så de fick snällt gå ut. Barnen var nöjda sen när vi kom hem och det kändes skönt.
 De fick ha mys med sina föräldrar, vi försöket att pricka in det när T mår ok. Så att det är ca var 3:e vecka. Nu sitter jag i soffan och myser efter frukosten, barnen sov riktigt bra i natt och jag och T somnade innan kl 22 i går. Detta innebär att jag känner mig riktigt pigg idag.

I dag är det aktiviteter för tjejerna och emellan varven ska vi mysa massor med varandra. I morgon börjar en ny jobbig vecka med att T åker in igen och är borta hela veckan. Fortfarande inget svar på röntgen, hoppas att vi får det i morgon när han läggs in ❤

I går hade jag en fantastiskt dag ❤ jag träffade alla mina fina kollegor, vi hade en stor dag på jobb och sen var det fest på kvällen för området som jag jobbar i, fyllde år.
Jag träffade så mycket intressanta människor och jag kände mig som mig själv.
Cancern kom absolut upp, men det var inte mycket tid den tog igår av mitt liv. 
Men idag är jag tillbaka i verkligheten igen . Skulle lämna grabbarna på förskolan, hinner inte ens lämna dem innan W börjar kräka!!
Och enligt pedagogerna är det många som är sjuka och det började i går.
Och T ska läggas in på måndag och vi vågar inte ta chansen, så innan jag och W kom hem igen, så fick han lämna huset.
Och nu får vi se om han kommer hem innan han läggs in.
Fortfarande inget svar från läkaren, men jag hoppas verkligen att det går på rätt håll ❤ tycker inte om när vi splittrar familjen ❤ så nu sitter jag och W i soffan och myser och själv känner jag mig besviken och ledsen, denna helgen är så viktig innan han åker in.

Kvällen är här och barnen sover. T mår bra just nu och det känns så skönt. Han hjälper till här hemma och jag får lite mer egentid då. Men på måndag när han läggs in igen, då vet jag att han sakta bryts ner igen och sen dröjer det 2 veckor igen innan han kan hjälpa mig genom att avlasta här hemma. Och givetvis kräver jag inget av honom, men han och jag har alltid delat på allt , så jag vet att han mår dåligt när han inte orkar med barnen eller vardagssysslorna.   Är hemma efter en härlig kvällspromenad och nu blir det mys i soffan ❤ glöm inte stödja Rosa Bandet, jag har redan köpt mitt band 

Vi hade kontakt med sjukhuset hela kvällen igår, till slut kom man fram till att T skulle ta feber nedsättande och gå och lägga sig. Eftersom T hade lämnat blodprov på morgonen så hade de färska blodprov och de visade inte på någon infektion.
Och i morse när vi vaknade så hade febern försvunnit igen :)
glada var vi, så himla skönt.
Varje dag händer verkligen något nytt med denna sjukdomen känns det som.
Och som anhörig känner man sig så maktlös, man vill ju bara hjälpa och stötta.
Cancerkompisar.se håller just nu på att samla pengar för att finnas där för oss som anhöriga, två stora saker är att de vill hålla Ambassdörsutbildningar och fixa en Cancerkompisdag där man ska få en chans att träffas och ha workshops om hur man möter upp i en kris.
Som anhörig är man otroligt tacksam för all hjälp som man kan få.
När jag kom hem från jobb, så stod det en stor påse med svamp i köket.
M har varit och lekt med en kompis efter skolan och då hade de plockat Smörsopp, så just nu försöker jag att hitta några bra svamp recept med just den svampen i.
Finns inte så mycket, men har min dotter plockat så mycket svamp så ska jag givetvis laga något.
Hoppas att alla ni där ute får en bra kväll och glöm aldrig att berätta för era nära och kära vad de betyder för er ❤

Idag har T varit på sjukhuset och fått sin dags behandling och det gick bra och smärtfritt.
Väl hemma fixade vi mat och jag åkte och tränade.
När jag kommer hem sitter T och fryser.
Vi kollar tempen och då är det på väg på feber, bara en halvtimme senare har han över 38 grader.
 Och feber och cellgifter är inget bra att köra tillsammans !
Så nu sitter vi och väntar på att sjukhuset ska bestämma om vi ska åka in eller inte.
Jag ser på T att han är nervös och lite rädd.
Och om jag ska erkänna, så är jag det med.
Vi har ju inte varit med om feber innan och vet inte riktigt varför det är då farligt eller vad vi ska förvänta oss...
.. Håll tummarna för oss..

Idag är det kallt och riktigt ruggigt ute, jag fryser  idag, så jag sitter i soffan under mysfilten och dricker morgonkaffet framför Nyhetsmorgon. T sover här bredvid mig och laddar för en dag på sjukhuset. Vi laddar upp på olika sätt kan man säga. 

Då är det söndag kväll och vi har haft en riktigt bra dag.
T har mått bra idag, så efter att tjejerna varit på simning så gick vi ner i byn.
Denna helgen har det varit festligheter i byn, affärerna har haft öppet både lördag och söndag och uppträden och annat har varit igång. Solen har verkligen visat sig hela helgen.
Efter att vi gått några rundor i byn så gick vi upp till våra vänner och köpte med oss fika från byns kondis.
Vi satt ute och njöt i solen medan barnen lekte.
I morgon är det dags igen för T att få sin 1 dags behandling, så det blir en dag på sjukhuset. Men om allt följer rätt i schemat, så betyder det att efter i morgon har han halva tiden kvar av behandling.
Tänk halv vägs :) tänkt positivt!!
Måtte röntgen svaret sen i fredags visa att det gått på rätt håll.
Hoppas alla ni där ute får en skön söndag ❤ det ska jag ha, just nu sitter min fina familj och väntar på mig i soffan ❤❤❤❤❤

Ligger i soffan och magen är rätt sprängd fylld, ikväll blev det oxfilé och kantareller till middag. T klarade av att äta lite i alla fall. Till efterrätt blev det knäckig äpplekaka och vaniljglass. Grabbarna har varit hos farmor och farfar i kväll så vi fick en chans att sitta ner och äta i lugn och ro. Många tycker att jag är stark som håller ihop vår familj, jag är rätt säker på att många klarar det. När något vill förstöra ens familj, så måste man vara stark! Sen ska gudarna veta att om någon hade åkt iväg med mig och fixat barnvakt så hade jag njutit som bara den. Längtar tills jag får andas ut och slippa vara stark ❤ tills vi bara kan vara. Men jag är så tacksam för all pepp som jag får från alla, är så tacksam för er alla ❤❤❤

Då är fredagen här, och tråkigt att säga det men denna dagen har varit en skitdag ! T har en riktigt dålig dag, tålamodet prövas av grabbarna hela tiden och kan jag har en huvudvärk som jag gärna ger bort till någon som vill ha den. Vi har inte fått reda på något om hur det såg ut på röntgen idag, hoppas verkligen att vi får veta mer nästa vecka. En rolig sak har hänt idag och det är att tjejerna är på disco, M:s första och de var uppklädda till tänderna :) och nu när de är iväg så passar vi på att njuta av grabbarna i soffan framför Toy Story. Hoppas verkligen att i morgon blir en riktigt bra dag .

I dag har jag sovit hela dagen, känner att efter jobbat lite denna veckan så är kroppen helt slut. Gummibandet med ork var helt utdraget i går. Så idag har jag sovit och återhämtat mig hela dagen, träningen har också lyst med sin frånvaro idag. Så nu sitter jag i soffan med mitt hjärta ❤ i morgon ska han på röntgen . Jag hoppas verkligen att det visar att det går på rätt håll . 

I dag har jag sovit hela dagen, känner att efter jobbat lite denna veckan så är kroppen helt slut. Gummibandet med ork var helt utdraget i går. Så idag har jag sovit och återhämtat mig hela dagen, träningen har också lyst med sin frånvaro idag. Så nu sitter jag i soffan med mitt hjärta ❤ i morgon ska han på röntgen . Jag hoppas verkligen att det visar att det går på rätt håll . 

Andra dagen på jobbet, ja vad ska man säga att det är skönt att få tänka på något annat ett tag.
Att få bara vara Åsa och att få bara jobba med mitt.
I morgon har jag tid hos Företagshälsovården igen och ska få prata igenom åter hur jag ska göra för att klara mig igenom denna stressen som jag utsätts för,den ligger där liksom hela tiden och påminner mig.
Men jag ska klara detta, för mina barn och min man skull.
T har fått en tid för röntgen på fredag denna veckan, jag ber till gud om där nu finns någon..
Måtte det visa att det har börjat hända positiva förändringar i hans kropp, vi behöver att få in det positiva i detta nu .
Pratade med en vän idag vars pappa också är sjuk i Cancer men som är i slutet, men som kämpar.
Så jag lägger in denna bilden igen ..  det talar sitt tydliga språk ...

Sitter nu i soffan efter en lång dag.
Testade att jobba lite idag, jag vet att de saknar mig och jag saknar mina fina arbetskollegor. Bjuder på en bild från jobb idag.
Jag vet att det kan vara svårt att vara nära anhörig och få ihop det med ens arbetsplats.
Jag kan säga att jag har haft totalt tvärt om, när mina kollegor fick reda på att T drabbats så har de ställt upp till 110% och de kontaktade företagshälsovården och har stöttat oss hela tiden :) alla mina kollegor har i princip erbjudet sig att laga mat till oss och detta är från chefsnivå och ner.
Är så tacksam, de har fått hantera mina gråt attacker och att jag inte alltid är mig själv just nu.
Så idag testade jag och det kändes bra i lagom mängder, tog mig även till spinningen efteråt för att ladda ny energi. Det är otroligt jobbigt när man är mitt i allt och vill vara där för alla och samtidigt känna sig positiv själv och inte deprimerad.
Så det är viktigt med förstående människor runt sig.

I morse kände jag smått panik, T var så trött och orkade inte ta sig ur sängen.
Alla barnen bråkade och jag kände hur kaoset bara blev större.
Så jag lämnade H hos mormor och morfar och W hos farmor och farfar när tjejerna var på simskola och efter det körde de och jag iväg och handlade.
Vi behövde det, både de och jag. Alla barnen behövde vinterskor och mössor och vantar, jag har inte orkat att ge mig iväg innan så nu tog jag äntligen tag i det.
Tjejerna och jag har haft en fantastisk dag, de bråkade inte och vi pratade kläder och de hängde i alla provhytter som de kunde hitta.
När vi satt och fika så sa E flera gånger
 - mamma detta är riktigt mysigt.
Det kändes väldigt bra, vill inte att mina barn ska hamna åt sidan i detta. Men T är alltid en del av oss, E sa efter ett tag när vi satt där
 - Mamma, synd att pappa är sjuk, annars kunde han också varit med oss. ❤❤
Skönt, i morgon är det en ny dag

Är så arg på att T har Cancer !!
Varför ska vi få detta i vår familj !!?
Varför ska det finnas överhuvudtaget ?!
Varför ska det splittra familjer!?
Det enda som detta har gjort för vår familj är att fått oss att inse att hur viktiga vi är för varandra och man vet aldrig vad som händer ❤
H är jätteförkyld och näsan rinner och han hostar. Och det enda han ville idag var att få ligga och mysa med sin pappa i sängen.
Men vi vågade inte ! Inte innan T har fått ta fler sprutor.
Och det skär i mitt mammahjärta att höra honom

- jag vill vara hos min pappa !
Och vi får säga nej ! Efter många tårar och kramar ligger han och jag nu och kollar på Bilar i soffan och T kan fortsätta sova i sängen utan sin H. Denna Bilden tog jag när vi var på väg till första mötet efter T:s operation.
Aldrig trodde väl vi att detta var vägen till en tuff resa. 

Hade ju planerat en riktigt härlig middag med Smörstekta kantareller till förrätt och oxfilé till varmrätt och härlig fruktsallad till efterrätt, men T mår inte alls bra idag.
Han är totalt helt slut och maten smakar fortfarande inte ❤ så jag bestämde att då får det bli köpt mat i kväll istället, så får oxfilén komma fram när både han och jag kan njuta av maten.
Fruktsallad blir det ändå. Barnen älskar fruktsallad mer än oxfilé :).
I kväll ska T ta sin första spruta för att hjälpa hans immunförsvar, något med att de är rädda för att om han blir sjuk så sätter det sig på benmärgen eftersom han är dåligt värde på sina vita blodkroppar.
Tur är verkligen det då H börjar bli förkyld ! Är livrädd att T ska smittas och bli sjuk av det.
Och med 4 barn i familjen så är det väldigt svårt att hålla alla sjukdomar borta.
Känns så himla otäckt att ta sprutor på sig själv, så vi har faktiskt ringt in en kompis som är sjuksköterska som ska observera när han gör det ikväll.
Våra "Save The Date" kort har kommit till bröllopet, längtar så ❤

I går när jag hämtade T kände jag sakta tröttheten efter den obefintliga sömnen komma.
Och den blev inte bättre ju längre kvällen gick.
När maten var undanplockad satte vi oss i soffan, 10 min senare sov jag.
Då var kl 19, stackars mannen kommer hem och då somnar jag och är helt borta.
Vaknade till äntligen vid 21:30 och klarade av att gå in i sängen.
Men då måste jag först lyfta över H som somnat där, då visar det sig att han kissat i sängen och på hela mitt täcke !! Och jag började gråta, jag var bara så trött och jag såg fram emot att sova i min sköna säng bredvid T. Istället fick jag ligga på halvan som var torr och T sov i soffan.
Han var tvungen att sätta klockan i natt för att få i sig vätska. Sen började H tidigt i morse och ville ha frukost.
När jag ändå var uppe kunde jag lika bra baka frukostbullar till familjen och för att ge T, en ordentligt frukost. Snart ska vi packa in oss i bilen jag och barnen.
Vi ska åka till ett par kompisar så de får rasta sig i det härliga vädret och T mår inte alls bra idag, mycket sämre än vad han gjort innan , maten växer i munnen på honom och han är helt slut.
Men det känns fantastiskt att ha honom hemma ❤❤

Är totalt slut!
Har haft strul med alla 4 barnen i natt.
Kan väl säga att det slutade med att jag gick ut på soffan, men 5 min senare låg H även hos mig där.
Så i natt var det väldigt lite kvalitets sömn för mig.
Men idag är det ju äntligen fredag och T har kommit hem.
I dag ringde läkaren när vi kommit hem och nu vill de göra en röntgen om 1-2 veckor. Detta för att se om cellgifterna hjälper, hans blodprover visar nämligen inget. Vilket känns otroligt skönt eftersom då behöver vi inte vänta tills december innan vi får svar om det faktiskt gör någon nytta.
Jag hoppas att ni får en fin kväll ❤ jag lär somna snart.

När jag kom in till T i dag så hade han inte mycket kvar av sin medicin för idag.
Så vi gick en runda på stan i det härliga höst vädret och passade på att ta en fika.
Han skakar väldigt mycket i händerna och medicinen gör att han har börjar frysa lätt, så jag värmde honom så mycket jag kunde ❤ han har börjat få väldiga smärtor i magen och är svullen, men vad jag har läst så är detta vanligt.
Men den bästa nyheten idag är att T kommer hem imorgon :) jag tittade runt i saluhallen när vi var i stan, ska köpa något riktigt gott till oss att äta i helgen.

Vaknade i morse och solen var på väg fram genom dimman efter nattens kyla.
 Efter att jag lämnade barnen så tog jag på mig promenadskorna och gav mig ut på en lång härlig promenad i skogen.
Jag känner mig piggare idag, dagsformen går verkligen upp och ner.
Nu ska jag snart åka in till sjukhuset ❤ hoppas att ni får en  fin dag och glöm inte stanna upp och berätta för era nära och kära hur mycket de betyder för er ❤

Trodde verkligen att denna gången skulle jag ha så mycket mer kraft att hantera att T ligger inne.
Men det är inte så, trodde att nu är det ju andra gången, vi vet ju vad det handlar om och vad som händer när han ligger inne och får sina cellgifter.
Men det är skitjobbigt rent ut sagt ! Cancern gör så sig så påmind när han är där vi är här.
Sköterskorna och läkarna där inne är fantastiska, och det mottagandet vi fick när vi tog med barnen dit förra gången T låg inne är så mycket värt för oss som familj och speciellt för barnen.
De gör sig klarar nu för att i kväll ska vi ringa till pappa och alla ska få prata med honom.
Skulle egentligen åkt in i eftermiddag, men jag var så trött och jag får inte glömma att även jag är sjukskriven för stress och att detta tar otroligt på mig med,måste se till att få min återhämtning.
Eftersom grabbarna inte sov ordentligt i natt heller, blev det inte någon ordentlig sömn för mig.
Men längtar redan tills att jag får åka in till honom i morgon.
Kristian Gidlund gick vidare idag, det får mig återigen att tänka på att livet är bara till låns.
Har bestämt mig att börja lämna blod, är det lilla man kan göra, som kan bli så mycket värt för någon annan.
Jag ser många av de patienterna på avdelningen som behöver blod och jag själv behövde när jag fick tvillingarna.
Jag är fruktansvärt nål rädd, men det bryr jag mig inte om.
Vi kommer att klara att besegra Cancern och då ska jag klarar av att ge blod...

Delar med mig igen av min och T:s sång, denna lyssnar vi ofta på och läs texten nog.
Eller så bara tar ni upp den på Youtube :

Sarah Dawn Finder
Kärleksvisan

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.
 

 

 

Idag är det äntligen onsdag, om T får komma hem på fredag så är det inte lång tid kvar.
Sist blev han tvungen att stanna en natt till eftersom han inte hade fått ut tillräckligt mycket vätska ur kroppen. Visst är det konstigt att tid som är lika för alla, kan kännas som jättelång för vissa men snabbt för vissa. Hade vi haft det som vanligt nu, så hade det knappt blivit måndag innan det är fredag igen.
Men just nu känns dagarna så långa.
I dag ska jag fixa en överraskning till T här hemma som vi skulle gjort länge, men har liksom aldrig blivit färdiga till det.
I natt har grabbarna varit så oroliga, H har ropat på pappa flera gånger och de kom båda tidigt in till mig i sängen.
W ville inte släppa mig på förskolan, utan ville bli buren hela tiden.
Tjejerna har dock varit på gott humör idag, de har idrottsdag idag och var båda taggade för att springa och samla pengar till SOS barnbyar.

Är så otroligt glad att jag åkte och tränade Body Combat, mår så mycket bättre nu och känner mig uppladdad med massa energi.
Kände mig trött och deppig när jag lämnade T på sjukhuset och ville nog egentligen bara sätta mig i soffan. Men passet var bokat sen innan så det var bara att köra, dessutom kul att träffa alla mina vänner där nere på träningen.
Nu blir det bananpannkaka och mys framför tvn för nu är jag värd det :).
Förstår inte fick frågor om jag inte använder vattenfast mascara?
De tyckte att jag var lite mörk under ögonen ...
I morgon är det redan onsdag, vilket innebär att det är halvlek för mannen.

Natten har varit lugn, även om sängen kändes väldigt stor.
Grabbarna somnade i vår säng igår kväll, funderade på om jag skulle låta dem ligga kvar.
De kunde ju fylla ut den stora sängen, men de fick ligga i sina egna sängar i alla fall.
Dock kom de tidigt i morse och kröp upp hos mig.
Jag märker att barnen funderar mycket och de stora frågar när de är nyfikna och det tycker jag är bra.
Vi har varit väldigt öppna mot barnen när vi hade kommit så långt att vi visste att T skulle börja sin behandling.
Kände att innan vi kunde ge dem riktiga svar så ville vi inte blanda in dem i det.
När T började tappa håret så var det en milstolpe för sjukdomen kan man säga.
Nu såg man ju på honom att det var något som hänt.
Vår stora tjej frågade mig då
- Mamma kommer du att älska pappa även om han tappar håret?
för att i nästa mening fråga
- Mamma kommer du att älska pappa om han är död?
Det gör ont i ens mammahjärta när man får de frågorna, men jag svarar på allt så nära sanningen jag kan.
Men man stannar upp och man låter många av deras funderingar och meningar ta tid.
En av grabbarna tittade på mig djup in i ögonen samtidigt som han tog mig på kinderna igår och sa
- tycker om dig mamma .

Det är viktigt att man tar sig tid, och det känner jag är vår styrka igenom detta.
Barnen behöver sin mamma och T behöver sin familj .

Nu ska jag äta min frukost och sen ska jag åka in till T igen på sjukhuset.
I går gick jag och köpte lite lyx till honom

När mannen berättat vad som hänt så sa jag
- du måste ringa upp igen och fråga vad läkaren menade?!
Men han klarade inte det han blev helt vit i ansiktet och försvann liksom.
Så jag ringde till sjukhuset och krävde en förklaring, men som det är mycket idag så fanns bara en telefontid på måndag ( detta var fredag) men efter mycket tjatande och tårar kopplade de mig vidare till en sekreterare på avdelningen som hjälpte mig.
Dock hade inte läkaren mer att tillägga och ville vi veta mer så kunde vi boka en tid till måndagen men han tyckte inte det fanns mer att säga !! Idiot .
I alla fall skulle vi nu äntligen bli skickade till specialisterna på rätt sjukhus så vi kände att då väntar vi på kallelse.
Dock veckan efter fick han kallelse till röntgen på samma ställe, men vi gick snällt dit och hoppades på att de hade bokat in ett läkarbesök också... men icke.
Så jag fick tag i dem igen när vi satt på röntgen
-nu sitter vi här på röntgen,jag kräver att vi få ett läkarbesök med svar på våra frågor! vi pratar om ett cancerbesked till en 4 barns pappa och en familj som just nu går i förtvivlan !
Men det fanns bara en läkare på plats och det var den som vi hade kontakt med innan och han ville vi INTE gå till igen.
Dock efter många om och men fick de tag i en som vi kunde träffa fast inte förrän dagen efter.
Det tog vi och då skulle ju röntgen också vara klar.
Vi åkte dit dagen efter och fick träffa en nya läkare och är inte jätteimpad av dem där, men det betyder ju inte att de är dåliga bara att vi inte klickade med dem alls.
I alla fall berättar hon att T har även i buken.
Men att vi nu skulle få byta sjukhus och att vi skulle bli kallade igen om 6 veckor,
Konstig känsla när man går de 6 veckorna och man inte tänker på sjukdomen vi fortsatte som vanligt .
T har ju inte ont efter operationen så han kände ju sig inte sjuk.
6 veckor senare kommer det en ny kallelse denna gången åter igen på röntgen på samma sjukhus och ett läkarbesök direkt 2 dagar senare ...
T åkte på röntgen och sen följde jag med honom till läkaren, som var samma som inte hade läst journalen.
Men man tror ju på det bästa och vi orkade då inte be om en annan.
Ännu en gång fick vi sitta 1 timme över tiden innan vi fick komma in, och då berättar läkare, att T även har i lungan.
Världen rasade och T blev förtvivlad och båda satt och grät i bilen hem, fan den har spridit sig mer...
Efter detta blev vi äntligen kontaktade av rätt sjukhus och då sa de att inget kommer att hända nu förrän efter semestrarna.
Vilket faktiskt var skönt, för vi har verkligen glömt sjukdomen över sommaren och spenderat den på bästa sätt, genom att vara iväg med husvagnen och varit mycket på stranden och varit bara vår familj.
Direkt efter semestern blev han kallad och då fick vi komma till det andra sjukhuset och där ville de göra en röntgen till, om läget var som innan sommaren skulle inget hända nu utan man skulle vänta återigen och sen ta en ny röntgen var 6:e vecka .
Men mannen gick på röntgen och det hade hänt saker på dessa 6 veckorna,det hade ökat i lungan och han hade nu även i levern...
Så det var bara att sätta igång behandlingen, vilket innebär att han nu ska vara borta från oss vid 4 tillfällen och få cellgifter i 6 dagar och emellan behandlingarna får han en dag behandling men den får han åka hem på igen.

Under denna tiden får vi inte veta något, då man inte tar röntgen förrän efter alla behandlingarna.
Så det kan gå hur som helst.
Vi har tur många blir friska 97% med testikelcancer, men om man är mitt i det så är de 3% som inte klarar sig mycket jobbigare för att det finns en risk ....

Som sagt jag berättar i denna bloggen om mitt liv som närstående och hur vi klarar vardagen.
Det är mycket tårar men vi ska klara det för vi ska förnya våra löften nästa år <3
Skriv gärna ett avtryck och säg vem ni är som läser och var inte rädda att ställa frågor.

Pratade precis med honom, längtar tills jag får träffa honom i morgon ..

När vi fick reda på att T har Cancer så började jag leta efter liknade upplevelser på internet.
Det finns inte mycket för mig som anhörig och om det som jag går igenom.
På cancerfondens hemsida står väldigt mycket nyttigt och det är där jag fått mycket bekräftat att jag få vara ledsen, att jag får må dåligt att min livskamrat har Cancer.
Dock finns det inte så många verkliga människor om man säger så, i form av bloggar eller annat på nätet.
I alla fall kunde inte jag hitta det när jag satt och sökte och det var därför jag bestämde mig för att börja blogga igen.
Känslan av att vara lika mycket drabbad, av att hålla ihop vår familj, våra fina 4 barn som får se deras pappa inte orkar leka, att se till att han vaknar och äter bra mat när han är hemma.
Men störts av allt rädslan att min första syn av att han lämnar oss kommer att hända.

Därför blev jag så glad när jag fick tipset igår efter att börjat få ut bloggen om ett par eldsjälar som startat
 http://www.cancerkompisar.se/

"1 av 3 får cancer men alla berörs säger Cancerfonden. De uppskattar att det finns ca 6,3 miljoner anhöriga/närstående till cancersjuka enbart i Sverige!
Det finns ett gap inom vården att den som är anhörig inte alltid har möjlighet att få den hjälp som behövs. Som anhörig/närstående är du oftast inte sjuk, men forskning visar att som anhörig löper du 25% större risk att själv bli sjuk pga den stress man utsätts för"

Dagens väder speglar känslorna i dag ❤ skulle inte gråta igår men det gick inte hela vägen. Att ligga med hans armar runt mig i sängen är så känsloladdat. Men tiden går fort jag vet ju det...

I kväll kommer fortsättningen på vår resa från samtalet från läkaren fram till nu 

De stora barnen är så ledsna att mannen åker in i morgon ❤
När jag var ute och gick så hade tjejerna varit helt förtvivlade och bara velat sitta med mannen i soffan och inte släppa honom.
Fan livet är orättvist !!!
I morgon klockan 9 är det dags för honom igen att läggas in och få sin medicin i 5,5 timmar.

Mannen hade otroliga smärtor i sin vänstra testikeln, han jobbade som vanligt några dagar men sen gick det inte längre för honom utan tog kontakt med vårdcentralen som sa åt honom att köra direkt till akuten istället. Detta gjorde han måndagskväll.
Läkarna där kunde inte svara honom på vad det var riktigt utan ville att han skulle kallas på ett ultraljud.
Jag var inte med på akuten, men när de redan dagen efter ringde honom på morgonen och ville att han skulle vara där för ultraljud samma eftermiddag så blev givetvis både han och jag oroliga och jag körde hem från jobb och var med. Efter ultraljudet så blev vi nerskickade till akuten igen eftersom det var de som hade hand om honom. Vi fick träffa en läkare som då berättade att han inte heller kunde säga vad det var.
Men började att prata om tumör !!! Va !!?? Cancer nej inte en chans ! Det dör man av..
Och mannen är bara 39 år . Paniken i både mannen och mig satte smått igång .
Läkaren tittade på mig och sa - nu säger jag detta till dig, att det är inte säkert att det är cancer, ni kommer att bli kallade till Onkologen som sen kommer att ta hand om er. Jag berättar det för dig eftersom oftast så har patienten svårt att ta in all information vid sådana här fall.
Sen de orden så har jag inte lämnat mitt hjärtas sida ❤ redan på morgonen efter alltså onsdagen, så ringde de och ville att vi skulle vara nere på eftermiddagen, när vi väl kom ner så berättade de att de trodde att det var Testikelcancer som mannen har och att de vill plocka ut den redan på måndagen efter...
Då var vi där igen ... Cancer ! Jag har som tur är aldrig riktigt varit i kontakt med denna sjukdom innan och de flesta som jag känner till är faktiskt idag inte kvar på jorden.. Jag började läsa på massor i ämnet och mannen gjorde sin operation och allt gick riktigt bra. Nu väntade 4 veckors lång väntan på provsvaren ..
När vi äntligen fick tiden för hans återbesök så laddade vi med frågor. Vi var så spända och vi hoppades och hoppades att detta skulle vara tillräckligt eller att det var bara en ofarlig tumör. Väl där fick vi först vänta en timme på läkaren som var sen. När vi väl kom in så berättar läkaren att allt var bra ! :) mannen har inget mer kvar men specialisterna ville att han skulle göra en röntgen till för säkerhets skull. Han frågade om vi hade några frågor? Nej inte alls sa vi eftersom allt var ju bra :) vi körde hem och det kändes som vi har verkligen vunnit på lotto !!!
När vi väl var hemma så ringde det i mannens telefon. Jag ser att han svarar konstigt och lägger på igen. Då visar det sig att det är läkaren som ringde och berättar att han läst fel i journalen ..
Mannen har kvar och det kräver behandling !!!!!

Fortsättning följer ....