Storyn
För anhöriga, av anhöriga
Cancerkompisar grundades av Inga-Lill och Alexandra Lellky, mor och dotter, 24 augusti 2012.
Början på allt
Det började 2001, när min mammas man fick cancer. Läkarna gav honom tre månader kvar att leva. Det blev tio långa månader.
Under den tiden såg jag på nära håll vad det innebär att vara anhörig. Min mamma blev projektledare i en livskris – hon tog alla samtal, hämtade mediciner, körde honom till behandlingar, höll ihop vardagen, hemmet, familjen. Hon stöttade honom i alla hans önskningar inför döden – hans “bucket list” – och fanns där hela vägen.
Men det var tufft. Hon bet ihop, för det var ju han som var sjuk. Det fanns inte utrymme för hennes känslor. Och ändå var det hon som bar så mycket.
När han till slut dog – hemma i vardagsrummet, som han önskat – förändrades allt. Och även om sorgen var tydlig, så var det efteråt som den verkliga tomheten satte in. För henne.
Vi kom nära varandra i den tiden. Träffades ofta, pratade, umgicks. Och en dag, flera år senare, frågade jag henne:
“Vad var det viktigaste för dig under tiden han var sjuk?” - Hon berättade om Gertrud.
En dag hade en kurator frågat mamma vad hon behövde – och mamma svarade: “Finns det inte någon annan som jag? En kvinna med en man som är sjuk i cancer?”
Kuratorn sa att det fanns många, men att hon inte kunde förmedla kontakt på grund av sekretess.
Men mamma gav henne sitt visitkort. Och två dagar senare ringde Gertrud.
De hade liknande liv. Pratade, delade tankar och känslor. De träffades först efter att båda deras män hade dött, men deras samtal bar hela vägen genom det svåraste.
Och mamma sa senare till mig:
“Gertrud var det viktigaste stödet jag hade.”
Det var då jag tänkte: "Då ska vi se till att alla får en Gertrud." Så föddes idén till Cancerkompisar.
År 2012 lanserades en enkel hemsida med två formulär: “Jag vill få en cancerkompis” eller “Jag vill vara en cancerkompis”
Alla matchningar gjordes manuellt. Mamma skrev ut mejlen, satte dem i pärmar, sorterade efter relation: partner, förälder, barn, vän. Vi försökte hitta så liknande livssituationer som möjligt – och skickade ut ett mejl, till båda två, i stil med: “Här är din cancerkompis – ta kontakt.”
Ganska snabbt fick vi mejl tillbaka. Någon hade varit på spa med sin cancerkompis, skickat en bild i badrock och skrev att de hittat en vän för livet. Inom tre månader hade vi matchat över 400 personer. Vi blev rörda – och förstod att detta fyllde ett tomrum.
En kväll vid middagsbordet satt vi med papper, pärmar och utskrifter. Min lillebror kom in, tittade på röran och sa: “Ni behöver ett system som gör detta automatiskt.”
Det var nästa steg. Jag gjorde en omvärldsbevakning, letade efter liknande verksamheter – i Sverige och internationellt – men hittade inget som arbetade med just denna typ av anhörigmatchning. Det vi gjorde kallades senare social peer-to-peer support.
Vi sökte finansiering, hittade Region Skånes sociala investeringsfond, och fick stöd att utveckla det digitala systemet – tillsammans med Regionalt Cancercentrum Syd. En lyckad förstudie, 1,7 miljoner i projektmedel och en dedikerad deltidstjänst gjorde det möjligt att bygga det som idag är Cancerkompisars digitala plattform.
Det var 2014 vi lanserade den digitala tjänsten.
Men det började långt tidigare – med en fråga, ett samtal, och en kvinna som hette Gertrud.
/Medgrundare & Verksamhetschef Alexandra Lellky
FOTO: André de Loisted