Våga prata

Mitt liv har alltid gått i ett jävla tempo, typ aldrig vila, jag har älskat det, då slipper man känna efter . Men förra veckan knackade verkligheten på dörren , min fina lilla rara son , Han som är min ömma punkt efter pappa, fick diagnos Asperger , eller så heter de inte idag , utan autism nivå 2. Någonstans har jag förstått , de gör man som förälder . Men att få de på papper kändes som en käftsmäll . Livet ändras återigen . Å när jag hamnar i situationer som stressar mig, blir jag arg på pappa som behagade dö. Pappa var den som fick ner mig på jorden , nu är jag ute i de blå och svävar . Vet inte hur jah ska landa på fötterna . Vi har stor möte med skolan idag , vi är typ 15 man kring pojken . 15 man för att hans vardags ska fungera . Hur i helvete blev livet så här ? hade pappa levt hade han kommit till detta möte, jag hade behövt de för att behållà mig lugn, inte bryta ihop , alltså inte tappa de fullständigt . Sens pappa dog har jag körd all in, aldrig vila , pojken har gett mig anledningar att glömma , förtränga . Jag är livrädd för vad som kommer hända när han får den hjälpen han förtjänar , när jag inte behöver kämpa lika hårt . Kommer pappas död den jag egentligen bara varit arg över komma i fatt mig ? Vi närmare oss tre års dagen , jag vet exakt hur många månader , dagar , timmar de är sens han dog . Inte för att jag räknar ? Eller ? Är liv rädd att tappa bort mig själv, lite mer än jag redan gjort . Lilla pappa hoppas du på något sett är med mig idag . Behöver de mer än någonsin.. jävla äckliga cancern som behagade att ta min viktigaste person i från mig . Ska torka tårarna och köra aldrig vila igen .. å ni , tack för att ni orkar läsa .. ni är fan Guld värda . 

Kommer tillbaka efter 5 veckor semester , känner när jag kommer in att luften är tung , ansträngd, något har hänt unde dessa veckor som påverkat oss alla .

Min gamla kollega , hon som kämpade så mot cancer samtidigt som pappa , hon som lärde mig att skratta åt eländet ibland . Hon som kom tillbaka , lite tuffare än innan . Hon åkte på en vanlig kontroll och kom aldrig tillbaka , döden knackade på hennes dörr, stod där ett tag och väntade . Vi hade suttit vak sista nätterna. Detta tog på oss, som att stirra verkligheten lite väl djupt i ögonen.

Jag lät kollegorna prata av sig , de har jag lärt mig, ord måste komma ut, att en ung människa där lämnar aldrig någon oberörd, är de någon man känner blir det svårare att släppa även om vi i denna stund ska vara proffsiga och stanna tryggt i våran yrkesroll..

Samma dag dog våran äldsta våtdtagare, i en helt normal död, på samma timmar hälsade döden på. Kontrasten, den ena hade Levt färdigt och längtade efter mannen och barnen som hon tror sig träffa nu . den andra såg fram mot att få jobba igen, vara den glada personen hon alltid var. Jag sätter mig ner och frågar hur gruppen mår, lyssnar och ger råd , för att en liten stund senare komma på att jag är yngst, med mest erfarenhet.

VEM vill vara bäst på att hantera döden? Inget man skriver i sitt cv. Men de kändes bra, att ge dom min hand och berätta vilket viktigt jobb dom gjort, hur nöjda anhöriga va, vilket är så viktigt, anhöriga, vi pratar mycket om döden dom närmaste dagarna, och jag känner igen mig i alla frågor dom har. Varför måste man dö ung ? Ja varför måste man de ? En del vill inget hellre än att leva , andra vill inget hellre än att återförenas med sina saknade. Livet alltså . Jag känner mig immun mot sorg, mot cancer, mot livet ?

Jag vill peka finger mot det så kallade livet, för jag är för trött för att göra något annat.. För livet biter oss i rumpan gång på gång . Så dessa dagar skänker jag all min kärlek till kvinnans anhöriga, hennes barn. Till dom som just fått en tyngre luft att andas, som bär på en sorg för tung för att bäras. till mina kollegor , ni är bäst , ni gav henne en sista önskan , ni vakade för anhörigas skull, ni la känslorna på hyllan för stunden . Ni gjorde de finaste man kan göra .

Jag är stolt över att vara en del av er.. Så jag beklagar sorgen till alla er som förlorat, tappat andan, gråtit hejdlöst i dagar . Jag beklagar min egna sorg, den jag aldrig vet om jag kommer kunna hantera.. Någonsin.

idag skulle jag vilja omfamna alla som förlorat någon på tok för tidigt , mitt i livet , alla oss som inte har möjligheten att Ringa för att berätta alla små detaljErna som är så otroligt viktiga . Jag vill ge er alla en kram, gråta en skvätt , låta känslorna ta över för stunden , prata om alla dom fina sakerna man hade tillsammans , så vi kan skratta samtidigt som vi torkar tårar som ofta väger bly, eller aldrig kommer ut . Jag tror att tårar som inte fälls fryser till is i hjärtat, vi behöver gråta, hejdlöst , lite ibland , när vi ramlar över ett minne, en plats , eller en favorit pryl . Vi behöver bryta ihop för att kunna komma igen, jag bryter fortfarande ihop, jag blir fortfarande arg, frustrerad , kan drömma mardrömmar som liknar dom jag hade när pappa låg in för döden, jag tar fortfarande upp telefonen och ska ringa . jag vill omfamna er alla för att berätta hur starka ni egentligen är, hur jag önskar ni slapp, jag vill gärna tro att med tiden minskar smärtan, nja man lär sig leva sida vid sida av den, han är lite som en skugga som troget följer dig, till slut slutar man reflektera att den är där . 

jag har fortfarande svårt med motgångar , jag har liksom haft mitt , men man får ju inte mer än man mäktar med sägs de ju? Ibland tror jag att jag är super kvinnan som jämt och ständigt bryter ihop . Livet har inte gett mig lätta uppgifter , men att förlora pappa mitt i livet , när jag behövde honom som mest, gör att inget längre känns för stort , de största har redan hänt , jag har kysst hans kalla panna, släppt taget om den tryggaste famnen jag hade . jag vet fortfarande inte vem jag är utan honom , henne har inte jag hittat . Men pappa var den som lagade den godaste pastan i världen , han som hade lilà bussar utanför sitt stora altan fönster, han som tittade på mig som att jag var den mest perfekta människan i världen. De var min pappa de . 

Just i dag vill jag omfamna er för att ni oxå tappat er själva , för att ni just som jag behöver en kram just i dag .

Vet ni vad, man säger alltid efter en tid att de går bra, man lär sig leva med sorgen, saknaden och smärtann, vi ler lite mot dom få som fortfarande frågar. Men ibland är detta en stör lögn, de går inte alls bra varje dag. Jag kommer fortfarande på mig själv med att sitta gråtandes i ett hörn dom dagarna jag har motgångar, jag är fortfarande arg över att du behagade att dö, jag får fortfarande påminna mig om att andas när dottern på 6 år leker att hon ringer till morfar och ber mig prata med honom. Jag vill skrika att ungen ska leka normala lekar, tills jag kommer på att detta är helt normalt för henne, hon leker en helt normal lek. Der är bara jag som inte är redo att leka telefon med pappa, inte alls, inte ens lite. Men jag biter ihop och påminner mig om att andas normalt när jag låtsas pratar med pappa, ungen springer sedan i väg och ska prata ensam med morfar, jag bryter ihop och tycker inte alls att känslan är ok, just den dagen är det inte ok att du är död. Min nya chef på jobbet vet inte att du inte finns, jag vet inte om de är ok att berätta de två år senare, för jag ska ju fungera, tiden har ju gått och jag ska vara läkt.. eller? Der kommer alltid dagar då jag saknar så att de värker, det finns dagar då jag fortfarande gråter i bilen med radion på högsta nivå och solglasögonen på även om de regnar. Det finns dagar då jag inte kan ta ditt namn i munnen för jag skulle behöva gå en rond i boxning för att jag är så arg, det finns dagar då jag inte orkar prata om morfar med barnen, jag orkar bara inte. Det finns dagar då jag vill spy över pappa bilder på facebook, där föräldrarna är långt över pension och lever, vet ni hur bra ni har det, vet ni hur lyckligt lottade ni är som fortfarande är över 30 och era föräldrar  lagar söndagsmiddag år er? Jag avundas er.. Jag avundas eran lycka och jag avundas att ni inte mött de värsta i erat liv, döden, cancer.. så ne även om jag har levt i detta i över två år, är de inte alls ok varje dag, jag gillar inte att ni slutat fråga, att ni tar för givet att jag läkt, mina barn ska fira änu en födelsedag utan pappa, sonen har lärt sig cykla och jag kan inte berätta de för dig, de svider för du hade varit så stolt, jag är stolt, vi ska börja skolan i höst, du hade varit stolt.. Jag skulle vilja ha dig här stolt, inte tro mig tro att du någonstans är stolt.

Ne fan ... tiden läker inte alla sår, ni lär er bara leva med dom.

jag har nu avklarat döds dagen, begravningsdagen, födelsedagen, igen ! I år skulle pappa ha fyllt 60, han hade älskat de, han hade räknat ner till pension, planerat sin nästa cykel trip, vet att han drömde om att cykla något lopp i Frankrike, Han hade följt med mig barnens fösrta dag i skolam, vi hade antagligen gråtit i kapp där i aulan över att ungarna blivit stora nog att börja skolan. Jag vet att han hade srungit bakom dotterns cykel och lärt henne cykla, om och om igen. Jag vet att han drömde om usa, att se allt de där man borde se innan man dör. Allt han ville var att leva, och de gjorde han, fullt ut. Jag trodde aldrig att tårana skulle sluta rinna, att såret aldrig skulle läka, att jag för alltid skulle vara arg över att bli lämnad. men man gör det, man slutar gråta, såret läker och man slutar vara arg, hur de har jag ingen aning om. Nu kan jag skratta åt honom, herregud så många roliga minnen vi har, jag och min far. Jag är stolt över att vara hans dotter, jag är stolt att jag gav honom två fantastiska barn barn, jag är stolt över att han och mamma rustade oss för livet, jag är glad att han lärde mig att smärtan är förjävlig men du klarar de du måste, jag är glad att jag var där den sista tiden, jag är glad att jag bröt ihop om och om igen, jag är glad för alla jag hade runt mig. Min allra bästa vän träffade jag genom cancern, så tack pappa för att du gav mig Anna, för hon ger mig så många skratt, så många vin kvällar, så de kommer något gott ur allt ont. så pappa jag hoppas du firade din 60 års dag storslaget, jag hopas du skålade med farfar, morfar och alla andra som bor där du bor, och att du unnade dig en stort tårtbit, jag och barnen sjöng för dig, dansade en stund och skrattade, ja jag skrattade mycket den dagen, och de var skönt, fruktansvärt skönt,för vet ni, jag är trött på att torka tårar, jag har nog inte fler att gråta..jag älskar dig pappa.. vi ses när min stund är kommen, håll ställningen och rocka ordentligt så länge 

Lyssnar på sommarprat med vanessa Falk och jag är fast, hon sätter ord på alla mina känslor, om ångesten över att ta hand om sin cancer sjuka förälder, om hur den sista tiden tillsammans är den vackraste vi hade, jag älskade mitt sista möte med pappa, när vi klädde upp honom med skjorta och slips, han skrattade när hans jobbar kompisar kom och ingen brydde sig om att han satt i rullstol, han skrattade åt min kinder som blivit röda av vinet jag och Elin drack, jag såg inte den sjuka mannen med grå dassig hud, tom blick, den magrade mannan framför mig, för jag var hos honom, jag behövde inte ringa 2 gånger om dagen för att få höra att han fortfarande andades. i två år nästan exakt gick mitt liv ut på att hålla mig över ytan, att försöka komma in i en roll som jobbande tvillingmamma till att vara en vårdande dotter som natt efter natt kunde drömma om hur jag begravde pappa, mina barn mina syskon, hur jag under dom här åren aldrig behövde mer än 5 timmars sömn, de gör jag fortfarande inte, eller ? jag är glad att hon berättar precis hur jag känner, och de är skönt att få höra någon annan så man inte är ensam, hon skrek ut sin ångest i duschen, jag får min i bilen, ensam på väg till jobbet, jag sminkar mig aldrig längre, de är inte lönt.. Ja jag vet det har gått över ett år, varför skriver jag fortfarande om detta? för att.. jag har inte bearbetat färdigt, jag tycker detta är så otroligt viktigt att prata om, de är ok att inte må bra alla dagar i veckan,¨För jag är min pappass dotter, jag är stolt över att vara dotter till någon som kämpat så hårt som han gjorde, Jag är stolt över att kunna berätta för mina barn om vilken bra morfar dom hade, jag är stolt över mig själv, även om jag dagar inte vet vilken dag de är, om de är morgon eller kväll när jag vaknar, att jag allt som ofta inte har en aning om vart jag gjort av mina saker, Jag är stolt över att ha varit pappas dotter i 29 år, även om dessa år inte varit fel fria tro ingen annat. Här om dagen fick jag panik över att jag inte har kvar pappas numer, jag har tagit bort de för att man måste rensa, efter en tid, jag fick panik att pappa inte finns kvar på hitta.se, ja jag sökte. Han finns inte längre, men jag finns och lever varje dag med denna ständiga saknad, denna ständiga smärta av tomhet.. men jag lever och de är just nu de är jag är allra bäst på att göra...leva

 

Du anar inte hur trött jag är på att du är död, jag är så trött på att brottas med känslor som ingen förstår, att jag försöker förklara på mitt egna lilla vis och ingen fattar vad jag säger, jag är osamanhängande, hela jag är osamanhängande, du borde förstå att jag av rena egoistiska själ behöver dig här, just nu just i dag, för jag orkar inte bryta ihop en enda gång till, jag har slut på tårar, slut på energi och slut på osamahängande ord. 

Skulle få ner alla på ett papper för den unga människan som valde att dö för ett tag sedan, och jag förstod inte meningen, jag förstår inte allt hat som kommer tillsammans med döden, eller jo de gör jag ju så klart, men jag hade något att hata, jag har något att hata, cancern. Jag försöker gå in min 30 åriga Åsa och vara så där förnuftig som jag vet att jag ibland kan, vara så vuxen som körkoret visar, fast jag egentligen bara vill lägga på mig på golvet likt en tre åring och skrika jag vill inte, ja ni fattar. Jag är trött på händelser, på sårade själar, framför allt på döden, jag vill inte ha besök någonsin igen för just nu tror jag inte min själ klarar det. 

Att vara en ung mamma med barn på dagis, ett heltids jobb och två dödsfall i familjen på ett år, gör dagis en aning förskräckta, dom tar upp en oro jag bara blir irriterad på, ingen som inte har innanför min mur att göra får gärna håll sig på utsidan, men jag kan ibland förstå dom, det ringer säkert varningsklockor på högsta nivå hemma hos dom, med mina ursäkter när jag kommer in lite sent *förlåt jag glömde vart jag parkerade bilen?* men en mammas naturliga reaktion, bli en lejonhona, och försvara de du har, varför? är väl inget konstigt i att folk runtomkring börjar inse att fasaden inte håller.. Men det är just det som inte får hända, min fasad måste hålla, jag har inte tid, jag har fullt upp ,med att vara trött på att du är död, har fullt upp med att gråta när barnen vuxit ur trehjulingarna du köpte åt dom, hur ska dom nu komma ihåg dig? va? jag har fullt upp med att klamra mig fast vid tanken av att du en gång fans, och vara trött på att du hade mage att lämna mig, när jag behövde dig som mest...

jäkla cancer

Jag drömmde om pappa i natt, den första gången jag inte sitter vid hans dödsbädd och känslorna äter upp mig. Vi befann oss London, mitt i våren med varsin öl, pappa bar sin blåa jacka, sina blåa jeans och sin grön randiga tröja, vi skarattade, han såg ut att må bra, så där bra han alltid gjorde på våren, när vi alltid parkerade oss på en parkbänk för att studera stadens puls. Pappa älskade London han älskade att resa, drömmens känsla satt kvar när jag vaknade, kände nästan en besvikelse för att morgonen tog i från mig mitt London och min försa lyckliga stund med pappa på väldigt länge. Jag väljer att tro att de är där han vill vara nu, han vill se London blomma ut, kanske kolla på fotboll för att man kan, dricka öl klockan 12 en tisdags förmiddag för att man kan, det var bara vi, och jag kände mig så nära honom, tänk att en dröm kan få en att kännsa sån närhet, den enda närheten vi någonsin igen kommer få.. jag får luta mig tillbaka på den, ladda för en sömnlös snorig natt med barnet jag har..

 

Förlåt för min frånvaro, jag behövde en paus från cancern, från livet, från döden . Han har nämligen varit på besök igen, dock inte pga cancer, utan av livet, en ung människa lämnade, sårada många, det känns som om jag fyller mina väggar med döds anonser, jag vill mer eller mindre ställs mig och ge fingret åt tomma Intet, skrika en stund, ge all min tid åt dom mest berörda, Jag vill berätta för min mamma hur förbannat stark hon är, som efter 2 dödsfall som berört hennes barn otroligt fortfarande står där med en utsträckt hand, hon berättar fortfarande att hon älskar oss. men psppa , alltså Jag behöver dig, jag behöver en pappa, jag är trött på att vara vuxen, på att livet går vidare medans jag flåsar efter och försöker plocka upp bitar av det som folk kallar livet. Mina älskade barn, förlåt att eta första år går ut på att lära er hantera känslor kring Döden, förlåt att ni vet att folk måste ha ett hjärta som orkar slå annars dör man, förlåt att mamma går på halv fart, men i en sång nåhon gång ska jag berätta allt för er. 

 

Jag försöker fortfarande vara någons bästa vän, lyssna på vardags problem, jag försöker tänka att det är så livet ska vara, ett vardagsproblem tills jag inser att mitt liv är allt annat än just ett vardags problem. Jag har passerat den gränsen fär länge sedan, trots detta har jag minst behov av att blotta mig, eller har jag bara slutar orka , orka få folk att förstå att varannan dag är en kamp mot Känslorna , mot saknaden, mot att trösta mitt gråtande barn för hon tror att alla ska dö och lämns henne, ringa samtal för att hålla oss alla över ytan, för att reflektera över alla förändringar på jobbet, jag går på rutin , hela jag ..  Även om jag varje morgon intalar mig själv att ingen motgång är för stor för att inte kunna övervinna . 

så förlåt att jag pausat, men livet tog helt plötsligt en paus .. Igen ! 

 

Vet ni vad jag saknar mest, att få ha en pappa, att få vara någons dotter, att inte alltid vara 30 och förståndig, att ibland kunna ringa och vara så liten man bara kan bli gent i mot sina föräldrar, att bjuda hem dig till mig, och du alltid kom med fulla matkassar och ett par flaskor av mitt favorit vin, jag saknar små saker som ditt leende, ditt sätt att se på mig, du såg alltid på mig som om jag var de bästa i ditt liv, du kramade mig alltid som om jag var den bästa människan i världen att krama på, du fick mig alltid att känna mig stark nog. Nu vill jag inte höra att jag är stark, för tro mig livet gav mig inget val, jag är stark för mina barn, för vem ska annars vara de? men i min lilla ensamhet är jag endast ett flickebarn som någonstans gått lite lätt vilse. Ett år har gått och saknaden är olidlig, att förstå och acceptera din död är inte alls enkelt. att behöva göra det själv har inte alltid gjort mig starkare, den har byggt upp ett starkare jag utåt, för jag har varit tvungen, när någon frågar hur man mår så funderar jag på hur dom skulle reagera om jag helt ärligt svarade rakt upp och ner, för det svaret förväntar man sig inte. så jag saknar alla små detaljer, alla små ord, lyckan över mina barn, lyckan är över mig.

Just i dag är jag sjukskriven för en extrem dum vändning på jobbet, ska vila en vecka, alltså har jag en vecka att filosofera på, hittade våran gamla kökssoffa som är ett stark minne från barndommen, då vi sprang som barfota barn i trädgården i våra prinsess klänningar, höga på det vi trodde vara livet, vi var barn, våra föräldrar levde och vi trodde ni aldrig skulle dö, för inte kan väl någon så stark någonsin dö, den soffan ska få sig en omgång, och jag hör dig sucka och säga att du fortfarande gillade stilen frän 80 talet, men att jag nog kan få den fin iaf. Å förlåt pappa att jag inte tar de tillräckligt lugnt, jag ska försöka tänka på det, någon annan dag.. du fattas mig.

ibland händer det att livet liksom kommer i mellan, att man får ta en paus från det livet som pågår utan för ungefär som att inget i ditt har hänt . Ett år sedan jag hade mitt sista samtal med pappa, jag minns det inte, det gör ont. Liksom allting annat. Om 4 dagar kommer dagen då pappa tog sitt sista andetag, då vi bytte roller, pappa blev barnet och behövde en trygg hand, värmande ord och kärlek, Jag blev den vuxna som baddade pannan, grät då han inte såg, höll den stora stabila handen, ett år senare och jag vill bara beröra igen, ett år och jag gråter som ett barn när ingen ser, väldigt få frågar hur det är längre, dom tycks tro att tiden läker alla sår, tystnaden gör mig nästan galen, va fan Jag vill ha en kram, och skratta efter en stunds kramande, jag vill att någon säger att det blir bättre, trots mina 30 år på jorden är Jag faktiskt inte så kaxig som jag utstrålar, Jag håller en fasad för att över huvudtaget hålla ihop. Jag är egentligen väldigt väldigt liten och väldigt väldigt sårbar, en liten flicka som Avundas mina barn som springer med rosa prinsess kjolar, diadem med fjärilar i huvudet utan en enda vetenskap om hur livet kan sluta, att livet kan komma i mellan. Ett år går fort men känslan och bilden och saknaden ärrar sig fast hårdare och hårdare för varje dag. Min fina pappa, i mina ögon är du en hjälte, en hjälte som gjorde allt för min tid, för min överlevnad , för min vistelse här på jorden . Förlåt för allt jag någonsin har gjort och allt jag någonsin kommer göra . men jag lär mig fortfarande, dock utan dig vid min sida . 

 

Alla som har barn vet vilket kaos de kan vara i bland. I går skulle de vara lucia på dagis, men min dam, hon som har en vilja av stål och ett humör som en tonåring,skulle inte alls ha glitter i håret, eller tomte klänning, men i dag skulle hon minsann vara lucia fin, så till dagis kom en glittrig liten lycklig dam, sonen har dock förälskat sig i struten som stjärn gossar har, och var helt förstörd för att han inte har det på sig till dagis, han skulle vara tomte från början. Så nu får denna mamma åka och köpa en ny outfit till gossen en dag för sent? Dessa barn. Nu när man lämnat dom kan man skratta lite åt hela situationen och jag vet att pappa hade skrattat sig trött när jag ringde och berättade om alla dessa ideer dom små har. 

Jag är så sjukt glad att jag har haft dom under den här tiden, dom har gett mig 100 anledningar till att skratta varje dag, att göra mat. duscha, vara människa helt enkelt. För inget har varit enkelt dessa tider, men barn är så förståndiga, dom förstår och ser saker mer än vad vi tror, när jag är ledsen, kryper dom upp och kramar mig, precis som att dom förstår att mamma behöver en kram nu, mamma behöver få vara lesdsen, Jag överlever nog julen tillsammans med dom, vi ska klä granen, sjunga sånger, gissa vad som finns i paketen, äta mat vi egentligen inte är förtjusta i, vi ska kolla kalle anka för 30 gången i mitt liv. Å vi ska skicka ett jul kort till morfar uppe vid stjärnorna. Den biten kommer bli den bästa på hela julen..

Tack mina finaste älskade, trotsiga små huliganer för att ni står ut med eran mamma, kan aldrig förklara i ord hur mycket jag faktiskt älskar er.

 Jag kan inte titta på alla dessa cancergalor, jag är verkligen inte där än, jag är inte redo att möta alla dessa som överlevt den, även om jag beundrar dom och är så sjukt glad att dom överlevt denna hemska sjukdom. Så är inte min vardag sån, vi överlevde inte, vi fick inget happy ending. Men jag är glad att galorna finns, jag är glad att folk skänker pengar så faktiskt fler määniksor kan leva, att inte fler barn behöver begrava sina föräldra, eller makar, eller barn ! Jag kan bara inte se dom än, kanske kommer de en dag.

Jag är ensam hemma vilket sällan händer då esnamheten är den som skrämmer mig, när inte barnen håller igång mig, ser till att jag har 100 saker att göra förutom att tänka och känna, så nu har jag kollat igenom alla bilder jag har på pappa flera gånger och tjuter, det var de sminket det =) ska i väg på jul bord, jag som förnekat att denna jul kommer, för hur ska man kunna göra julen rättvis utan pappa? hur kommer granen se ut utan pappas väl genomtänka presenter? Utan lyckan i hans ögon, utan kramen, utan samtalen, utan något? Känns som om de förväntas mer av mig än vad jag kan ge, och tänk om jag inte håller?  hur förklarar man för någon att här tar vägen slut? Jag vill och hoppas att barnen håller mig över ytan, att deras kärlek och lycka räcker..jag hoppas. Sen kommer januari, hur ska man förklara för sin arbetsgivare att man kanske inte kan vara på topp? hur förklarar man att ett års dagen känns lika tung som dödsdagen? hur förklarar man för alla dom som aldrig suttit här? som aldrig haft känslorna på utsidan av kroppen, som aldrig brottats med känslor och tomhet jag inte trodde fanns, hur förklarar jag för en tyst värld där folk har slutat att fråga hur man mår? Det här med livet alltså..

ha en fin fin lucia alla ni där ute, och tack till er som faktiskt tar er tid att läsa.. ni värmer mitt hjärta.

Denna låt berör mig ända in på skinnet, dom sätter ord på känslorna, det har snart gått ett år, jag saknar lika mycket nu som då, det finns löften som blivit stora sår. Men en dag träffas vi igen pappa lilla, då Sja vi dricka öl och kolla på fotboll, våran tid är bara inte nu, tyvärr , livet hade helt andra planer för våra drömmar. just nu försöker jag lägga upp en plan hur jag ska ta mig igenom julen, januari med årsdagen, begravnings dagen , födelsedagen, men för andra gången i mitt liv har jag ingen aning om hur jag ska hantera detta, jag har ingen jäkla plan .. jag får magkatarr av bara tanken på att inte ha en plan b eller ens en plan A.. hur man nu ska kunna ha en plan för känslor & döden! 

men pappa lilla, jag drömmer om  USA om alla musikaler, alla städer vi skulle ha förälskat oss i, all mat vi skulle ha ätit fast vi egentligen inte var hungriga, skyskraporna vi bara sett på bild , Jag tänker på dig varje gång det cyklar förbi en sån där snabb cyklist, å tror att dom cyklar alla milen du inte hann med. Du är med mig i vardagen , du måste vara det, för jag är verkligen inte redo att släppa dig, inte en, för jag är livrädd att bli halv . Det räcker med att jag förlorade mig själv i samma ögonblick som ditt sista andetag togs. Älskade finaste lilla Pappa.. Du fattas mig mer än jag trodde var möjligt .

 

Pappa ligger begravd 30 mil i från mig, jag har inte åkt "hem" sens hans begravning, det har gjort för ont, men jag har en vän, en fantastisk sådan, hon gick till hans kyrkogård och la tre röda rosor en från mig och en från min dotter och en från min son, ett ljus och en sten , helt utan att jag bad om det . jag blev så otroligt glad av hennes handling, att hon tänkte på mig och min pappa på fars dag, det är dessa små handlingar som betyder så otroligt mycket . 

Idag pausade jag livet en stund, lyssnade på kroppen efter en vaken natt med otroligt många tårar, dom kommer från ingenstans, känslan som lam slår hela kroppen, tankarna som flyttat in i mitt huvud, så jag stannade hemma och det var länge sedan jag gråtit som i dag, det var länge sedan jag kände mig så tom och så ensam . jag tog mig tid att lyssna och detta blev resultatet, antagligen precis vad jag behöver. jag har kört på precis som vanligt sens begravningen, någon gång måste man nog ta tag i alla känslor och tårar som finns där . 

Men återigen fattades förståelsen från arbetsgivaren som hoppas och förväntar sig att jag är på benen i morgon, Jag blir så otroligt stressad, för just nu behöver jag sova, gråta , skrika i kudden för att Sen orka vara mamma vilket är för mig det viktigaste jobbet jag har . Dessa två år pappa var sjuk tar ut sin rätt, om folk bara för en stund kunde stanna upp och lyssna, försöka förstå, jag kämpar på varje dag, dock i det tysta som så många andra av oss . 

Jag har startar en fond i pappas namn, har länge tänkt att jag måste göra något för resten av Befolkningen, forskning är dyr och dom behöver all hjälp dom kan få, försökte länka insamlingen hit men får nog sätta mig vid datorn för att få det rätt och riktigt . 

för mig är det viktigt att rätt vård i rätt tid, att det finns resurser för anhöriga, hjälp och stöttning för det som oftast väntar , det hade jag behövt, någon som tog i mot mig när jag föll som hårdast, när mardrömmarna blev verkliga, när jag inte hittade meningen med livet . Idag är jag på rätt väg långt i från hel men på rätt sida av livet, så denna insamling är även ett sätt för mig att hylla psppa , att han inte dog förjäves, utan att han fortfarande kan hjälpa folk, jag förväntar mig ingen stor summa, men alla ören är bättre än inga alls. Tillsammans kan alla göra något ! 

 

Godnatt. 

Spelar Kent som så många gånger innan, jag har börjat på så många inlägg men aldrig kommit på hur Jag egentligen borde börja eller sluta. Tiden går fasligt fort , snart knackar julen på, jag som nyss tagit mig igenom min födelsedag , nu ska vi göra julen, lyckliga och glada, dansa runt granen , dricka glögg, sen kommer januari, månaden jag vill radera för då ska jag möta döds dagen , dagen för begravningen, hans 58 födelsedag. Jag är inte redo, jag är inte redo för den första julen , eller nästa år . Jag har alltid hatat att tappa kontrollen, för jag är ett kontroll freak ut i finger topparna. Jag är otroligt rädd att tappa den ju närmare vi kommer . jag har inte ens tagit mig till kyrko gården än, bara det, för jag är rädd att bryta ihop, vilket är det dummaste man kan oroa sig för . 

Men tiden och års dagarna skrämmer mig . För att förlora dig var fan det mest skrämmande jag någonsin varit med om. 

nu behöver jag tips , råd, allt ni sitter inne på. Det är snart i dagarna 9 månader sedan pappa dog, och jag har från dag ett känt från arbetsgivare och kollegor att det var kanon att jag var tillbaka efter endast 3 veckor hemma. Alltså över begravningen , jag har tuffat på, alltid svarat att jag mår bra ? Varför gör man det ? 

Men nu är jag så trött , hur mycket / lite jag än sover känner jag mig aldrig utvilad, jAg har svårt Att ta tag i ssker, magen ska vi inte prata om. Men jag känner aTT det inte finns tid för en paus , jag orkar helt enkelt inte förklara mig, eller försvara pappas död . Hur hade ni gjort ? Vad har ni gjort ? är det rimligt att komma 9 månader senare och bara rakt upp och ner säga att "tyvärr Jag behöver pausa, gråta, vara arg och hitta mig sKöln utan pappa " ? 

Ha en fin söndag kära ni . 

 

Jag älskar dig för att du gav mig 29 år av ditt liv, jag älskar dig för  att du lärde mig att bus är något barn ska göra, jag älskar att du lät mig lära av mina egna misstag, jag älskar dig för att du satt i hallen med mig mitt i natten under min dramatiska tonår och lyssnade över mitt krossade hjärta för 511 gången i rad. jag älskar att du bäddade ner mig ledsen och upprörd efter svek från vänner med en ostbåge påse i högsta hugg, jag älskar att jag kunde komma på besök tididgt på morgonen till mitt in i natten, du gav mig alltid allt. Jag älskar dig för att du höll min hand om under en graviditet jag aldrig gör om igen, Jag älskar att du alltid sa *är det någon som fixar detta så är det du* jag älskar dig för att du såg på mina tvillingar med sån otrolig kärlek, som att jag hade tagit ner alla himlens alla stjärnor till dig. Jag älskar dig för alla resor. Jag älskar så in i norden. 

Jag älskar dig för att du gav sjukdomen en jävla omgång, jag älskar dig för att du kämpade, jag älskar dig för din sista kram, jag älskar dig för att du lät mig vara en del av denna resa, denna hemska hemsak resa utan ett mål vi ville nå. Jag älskar dig för att du gett mina barn en morfar, en morfar dom ser upp till, en morfar vars kärlek var enkel ren och sann. 

Jag älskade dig till ditt sista andetag, jag älskade sista dygnet med dig, för att de var just vårat sista,

Jag vet nu att smärtan är värd detta om de hjälper mig att minnas honom, smärtan är påminelse om att jag hade en fantastisk pappa som älskade mig, de är något jag vill komma ihåg. 

jag mötte tidigt av pappas sjukdom mycket oförstående människor, dom som aldrig vidrörde ämnet, eller ordet cancer, många frågade om han hade rökt och levt buse? som om man bara fick cancer av att röka och leva rövare. jag ska berätta en historia om pappa.

När han fyllde 40 var han relativt nyskild, efter 100 ord och visor tog han en paus från allt och cyklade till afrika, han kom till marocko, efter den resan cyklade han tex till frankrike, tyskland osv, han cyklade flera mil om dagen, så han gjorde allt utom att leva rövare, han levde efter hälsans bok. Men han av alla människor fick det. Å ja jag var bitter länge, jag har aldrig trott på högre makter men tom jag bad att han skulle få mer tid, jag var egoistisk, jag ville inte förlora, jag hade inte råd att förlora.

Jag blev sjukskriven ett par månader in i pappas sjukdom, jag drömde mardrömmar om döden, begravningar, jag började kolla barnen flera gånger per natt, jag var så trött, men så trött på att sova, livet skrämde skiten ur mig,jag tappade kontrollen, pappa 30 mil bort, jag hade ett jobb som undersköterska att sköta, två barn att rå om, ett hem att städa, någonstans på vägen orkade jag inte vara allt, de fick vara bra. Redan där frågade folk hur jag blott 28 år kunde vara sjukskriven för utbrändhet, hur länge skulle jag hålla på med detta?  ja tills den dagen min pappa slutar försvinna framför mina ögon? den dagen jag gjort en bra deal med livet? Livet ville dock inte göra en bra deal med mig. 

När pappa låg inför döden så var det viktigt att jag fick in ett läkarintyg? på lördag hade de gått en vecka, jaha? ja jag befinner 30 mil hemifrån ett läkarbesök på vc ligger inte i min prioretering. 3 veckor hemma skulle räcka fint, för du förstår man måste ta livet som de kommer, jo tack jag märker det, men kan vi inte i detta sverige få sörja, få bearbeta, orka i våran takt? många skickade hjärtan på facebook, men väldigt få kom över på en kaffe, eller frågade om jag behövde hjälp med något, vad som. nej nej idag räcker det att skicka en hälsning på facebook så har man gjort sin beskörda del. 

Nu 8 månader senare har jag kommit till punkten där jag inser att han är död, nu först gråter jag, först nu får jag den här panik känslan som kan ta över hela kroppen, först nu tappar jag tålamodet på jobbet, men hur förklarar jag de för folk som tycker jag borde vara läkt? jag borde vara rustat för krig i dag.. det är först nu jag och amanda kan stå på en kulle och nästan röra himlen och nästan röra morfar, men vi har skickat en filt till morfar i himlen, min rara unge var rädd att morfar skulle frysa, jag vill på något sätt att han ska vara med fast han aldrig kommer bli det igen. Jag vill egentligen aldrig mer sitta vid köksbordet och prata om döden med mina 4,5 åringar, jag vill egentligen aldrig prata om morfar som den han är i dag.. döden. '

Jag vill egentligen bara ha lite mer förståelse hur jävla ont det gör, vad denna sjukdom gör med oss, att alla reagerar olika, att det är ok att bli liten, väldigt liten väldigt fort. jag vill låsa in mig i ett vadderat rum och skrika, skrika så högt jag bara kan, gråta tills de gör ont, för att sedan sakta men säkert resa mig. Jag fick aldrig den chansen

 

Varje gång jag kommer till Agda 85 tittar hon på mig, ler och säger att jag har hela livet framför mig, jag i min unga ålder vet inte vad livet har att vänta mig. Det kommer en dag när jag förlorar mina kära, mitt hjärta brister och barnen blir stora, jag ler och säger - du har säkert rätt, de har du alltid.
Jag berättar aldrig att jag redan förlorat, mitt hjärta har redan gått i tusen bitar, jag har tagit mig upp från det hål jag hamnade i.
Jag har hållit döden i handen i form av pappa, jag har sett han kämpa som någon annan aldrig gjort. Jag födde hans barnbarn som i dag kommer växa upp med minnen jag skapar åt dom, jag har förlorat i ung ålder, cancer är inget vackert sätt att dö på, inget värdigt sätt att förlora på. Agda 85 menar väl när hon pratar, jag är professionell och lämnar mitt privata jag hemma, så vi ler båda två i tron om att jag har livet framför mig.

Jag pratar inte ofta om döden, för folk i min ålder vet inte vad döden gör med folk och i detta Sverige är det tabu ett ämne vi valt att inte prata om, de som egentligen bör pratas om. Det är lättare att byta sida på gatan.
Jag skulle kunna prata i timmar om livet både före och efter döden, hur det tog mig sex dagar innan jag tog mig in i duschen, hur jag avskydde alla som gick till sina jobb på sina normala tider, för de kändes som om pappa aldrig försvunnit eller aldrig existerat .

Du ska kunna skaka av dig ångesten, förlusten, sorgen av att du förlorat din pappa, barnens morfar, du ska själv bära sorgen för två. Förlusten av någon du inte kan prata om, för tiden läker alla sår, så sägs det. Tror ingen tänker på att jag fortfarande tar upp telefonen och ringer för att komma på att döden tog honom, cancern valde att begränsa våran kärlek, våran tid, men han tänkte inte på tiden han lämnar efter sig, sorgen den man aldrig kommer i från, hur mycket du än kämpar.

Så agda 85 får tro att jag inte känt sorg, förlust, för jag är professionell, de är så vi ska fungera, vi skakar av oss de vi måste, vi klistrar på oss de vackraste leende, sminkar bort ringarna under ögonen så inger ser den ångest vi bär på !

Min 4,5 åriga dotter kom här om dagen och frågade varför morfar var tvungen att dö, jag försöker förklara, ungen bryter ihop och gråter på ett sätt jag aldrig sett henne göra . Hon omfamnar mig och säger att hon saknsr morfar . Dom hade ett band,  som bara var deras, när han inte orkade leka och la sig på soffan satte hon alltid bredvid honom, krävde aldrig något men hon var där, när kvällen kom satt hon alltid nära och klappade honom på kinden. Dagen han dog pratade hon om änglar med min vän, att morfar hade lila vingar och dom andra änglarna hade rosa, lila hade han endast för att han var extra snäll . Jag önskar så att hon slapp detta, att hon slapp gråta och fråga och bli vän med döden. Jag önskar så att hon fick samma uppväxt som dom flesta barnen . Jag önskar att hon slapp se sin mamma bryta ihop på bråkdelen av en sekund. Jag önskar varje dag att allt vore annorlunda . 

 

Den nakna sanningen med denna sjukdomen är aldrig fin , att dö i cancern grepp är inte ett värdigt sätt att dö på, den ångesten min pappa hade var ohanterlig för mig, att se min starka stabila pappa med blöja var genant . att helt plötsligt bli stark för någon du egentligen alltid tagit för givet var extremt jobbigt . Jag tror mig vara stark för att jag måste, jag måste vara mamma, syster, kollega . Men just i dödens rum var jag liten, extrem liten, där och då tappade jag kontrollen över livet. Livet spelade ett fult spel och jag orkade inget annat än att låta honom vinna ... Den där förbannade jäveln som kallar sig cancer . 

Min pappa och jag ! 

Jag har valt att tro att han var för fin för livet, jag har valt att tro att denna resa är min prövning i livet . bilden togs två veckor efter att jag fött hans två första barn barn . Här är vi ovetande, lyckliga, trötta och otroligt stolta . Pappa var tröttare än vanligt, men vem är inte de efter ett liv på golvet , fem barn, han var den stoltaste morfarn jag träffat, när dottern blev sjuk åkte han 30 mil för att finnas där. han var min förlängda Arm . 

16 januari 2012 rasade livet, ett telefon samtal och jag tappade mig själv, pappa var inte bara trött han hade cancer i skelettet, obotlig, men visste kunde man leva rätt länge iaf ? Pappa förlorade kampen 7 januari 2014, sist jag träffade pappa levande var i december, min fina pappa satt i rullstol, men han levde, jag fick krama honom, fick lära dom ta på stöd strumpor smidigast, vi åt hans pasta och drack vin, inte pappa men jag ! Han saknade barnen och jag lovade att nästa gång skulle dom följa med . Det blev ingen nästa gång . Nästa gång blev det döden, vi körde 30 mil under tystnad i panik, jag skulle förlora honom . Jag mötte hans bror och bröt ihop, hur skulle jag 29 år två barns mamma klara av att säga hej då till min pappa ? Hur kunde livet leka den här leken ? Dagen efter vid lunch somnar han in kan minnas minuterna som i går, jag minns hur jag svor på prästen, hur jag var arg, hur jag stod med sonen o famnen och dottern i handen, höll ihop för deras skull. Jag minns varje steg, vilka kläder jag hade på mig . Jag minns hur fin pappa var, hur jag frågade sjuksköterskorna hur dom kunde be mig gå för att dom skulle göra i ordning honom , hur jag kysste din kalla panna och höll din kalla hand, jag minns hur jävla ont det gjorde mig, hur arg jag var på att cancern hade begränsar våran tid, våran kärlek, hur den tog honom i från mina barn.  Hur dottern klappar mig på kinden och säger "var inte ledsen mamma jag älskar dig " fina rara du . 

Sen går jag in i svart hål, jag glömmer att duscha , glömmer att äta, lämnar bort barnen för att jag inte klarar av att vara mamma Just då . det jag saknar just då är någon som vågar prata med mig om döden, folk går runt gröten , skickar fina hjärtan på Facebook byter sida på gatan. Jag ville bara skrika hur arg och ledsen jag var . 

döden är skrämmande, men den måste vidröras, den måste pratas om den får inte vara så tabu som den är i dag .