2 pojkar och 2 flickor

Ny fas i mitt liv - mitt sista blogginlägg!

Hej alla, jag heter Åsa och vill berätta att livet går vidare, trots allt. Jag levde nära cancer dygnet runt under många år och med vår lilla familj. Jag döpte bloggen till 2 pojkar och 2 flickor. Här fick jag ventilera och prata av mig, det räddade mig!

Jag fick också möjlighet att vara Ambassadör för Cancerkompisar under några år. Förutom bloggandet så var jag med i en podcast-serie, VÅGAPRATA, här kan du lyssna på mitt avsntitt NR 9 och i TV Fråga Doktorn. Videon finns på Facebook. Det är viktigt att lyfta upp oss anhöriga. Många frågade aldrig hur jag mådde.

Min man överlevde sin cancer. Jag har gått vidare med ny man och har slutat blogga men den finns kvar här. Jag vill uppmana alla anhöriga att ta hjälp. Våga prata. Ta egentid. Tänk på dig själv annars orkar du inte.

Ett av mina första blogginlägg 2013: När vi fick reda på att T har Cancer så började jag leta efter liknade upplevelser på internet.
Det finns inte mycket för mig som anhörig och om det som jag går igenom.
På cancerfondens hemsida står väldigt mycket nyttigt och det är där jag fått mycket bekräftat att jag få vara ledsen, att jag får må dåligt att min livskamrat har Cancer.
Dock finns det inte så många verkliga människor om man säger så, i form av bloggar eller annat på nätet.
I alla fall kunde inte jag hitta det när jag satt och sökte och det var därför jag bestämde mig för att börja blogga.
Känslan av att vara lika mycket drabbad, av att hålla ihop vår familj, våra fina 4 barn som får se deras pappa inte orkar leka, att se till att han vaknar och äter bra mat när han är hemma.
Men störts av allt rädslan att min första syn av att han lämnar oss kommer att hända.

Därför blev jag så glad när jag fick tipset igår efter att börjat få ut bloggen om ett par eldsjälar som startat Cancerkompisar.se "1 av 3 får cancer men alla berörs. Det finns ca 6,3 miljoner anhöriga/närstående till cancersjuka enbart i Sverige!
Det finns ett gap inom vården att den som är anhörig inte alltid har möjlighet att få den hjälp som behövs. Som anhörig/närstående är du oftast inte sjuk, men forskning visar att som anhörig löper du 25% större risk att själv bli sjuk pga den stress man utsätts för".

TACK för allt Inga-Lill och Alexandra

Kramar från mig

Åsa