Dag 2 efter operationen
Natten har varit lugn, även om sängen kändes väldigt stor.
Grabbarna somnade i vår säng igår kväll, funderade på om jag skulle låta dem ligga kvar.
De kunde ju fylla ut den stora sängen, men de fick ligga i sina egna sängar i alla fall.
Dock kom de tidigt i morse och kröp upp hos mig.
Jag märker att barnen funderar mycket och de stora frågar när de är nyfikna och det tycker jag är bra.
Vi har varit väldigt öppna mot barnen när vi hade kommit så långt att vi visste att T skulle börja sin behandling.
Kände att innan vi kunde ge dem riktiga svar så ville vi inte blanda in dem i det.
När T började tappa håret så var det en milstolpe för sjukdomen kan man säga.
Nu såg man ju på honom att det var något som hänt.
Vår stora tjej frågade mig då
- Mamma kommer du att älska pappa även om han tappar håret?
för att i nästa mening fråga
- Mamma kommer du att älska pappa om han är död?
Det gör ont i ens mammahjärta när man får de frågorna, men jag svarar på allt så nära sanningen jag kan.
Men man stannar upp och man låter många av deras funderingar och meningar ta tid.
En av grabbarna tittade på mig djup in i ögonen samtidigt som han tog mig på kinderna igår och sa
- tycker om dig mamma .
Det är viktigt att man tar sig tid, och det känner jag är vår styrka igenom detta.
Barnen behöver sin mamma och T behöver sin familj .
Nu ska jag äta min frukost och sen ska jag åka in till T igen på sjukhuset.
I går gick jag och köpte lite lyx till honom
