Fortsättningen
När mannen berättat vad som hänt så sa jag
- du måste ringa upp igen och fråga vad läkaren menade?!
Men han klarade inte det han blev helt vit i ansiktet och försvann liksom.
Så jag ringde till sjukhuset och krävde en förklaring, men som det är mycket idag så fanns bara en telefontid på måndag ( detta var fredag) men efter mycket tjatande och tårar kopplade de mig vidare till en sekreterare på avdelningen som hjälpte mig.
Dock hade inte läkaren mer att tillägga och ville vi veta mer så kunde vi boka en tid till måndagen men han tyckte inte det fanns mer att säga !! Idiot .
I alla fall skulle vi nu äntligen bli skickade till specialisterna på rätt sjukhus så vi kände att då väntar vi på kallelse.
Dock veckan efter fick han kallelse till röntgen på samma ställe, men vi gick snällt dit och hoppades på att de hade bokat in ett läkarbesök också... men icke.
Så jag fick tag i dem igen när vi satt på röntgen
-nu sitter vi här på röntgen,jag kräver att vi få ett läkarbesök med svar på våra frågor! vi pratar om ett cancerbesked till en 4 barns pappa och en familj som just nu går i förtvivlan !
Men det fanns bara en läkare på plats och det var den som vi hade kontakt med innan och han ville vi INTE gå till igen.
Dock efter många om och men fick de tag i en som vi kunde träffa fast inte förrän dagen efter.
Det tog vi och då skulle ju röntgen också vara klar.
Vi åkte dit dagen efter och fick träffa en nya läkare och är inte jätteimpad av dem där, men det betyder ju inte att de är dåliga bara att vi inte klickade med dem alls.
I alla fall berättar hon att T har även i buken.
Men att vi nu skulle få byta sjukhus och att vi skulle bli kallade igen om 6 veckor,
Konstig känsla när man går de 6 veckorna och man inte tänker på sjukdomen vi fortsatte som vanligt .
T har ju inte ont efter operationen så han kände ju sig inte sjuk.
6 veckor senare kommer det en ny kallelse denna gången åter igen på röntgen på samma sjukhus och ett läkarbesök direkt 2 dagar senare ...
T åkte på röntgen och sen följde jag med honom till läkaren, som var samma som inte hade läst journalen.
Men man tror ju på det bästa och vi orkade då inte be om en annan.
Ännu en gång fick vi sitta 1 timme över tiden innan vi fick komma in, och då berättar läkare, att T även har i lungan.
Världen rasade och T blev förtvivlad och båda satt och grät i bilen hem, fan den har spridit sig mer...
Efter detta blev vi äntligen kontaktade av rätt sjukhus och då sa de att inget kommer att hända nu förrän efter semestrarna.
Vilket faktiskt var skönt, för vi har verkligen glömt sjukdomen över sommaren och spenderat den på bästa sätt, genom att vara iväg med husvagnen och varit mycket på stranden och varit bara vår familj.
Direkt efter semestern blev han kallad och då fick vi komma till det andra sjukhuset och där ville de göra en röntgen till, om läget var som innan sommaren skulle inget hända nu utan man skulle vänta återigen och sen ta en ny röntgen var 6:e vecka .
Men mannen gick på röntgen och det hade hänt saker på dessa 6 veckorna,det hade ökat i lungan och han hade nu även i levern...
Så det var bara att sätta igång behandlingen, vilket innebär att han nu ska vara borta från oss vid 4 tillfällen och få cellgifter i 6 dagar och emellan behandlingarna får han en dag behandling men den får han åka hem på igen.
Under denna tiden får vi inte veta något, då man inte tar röntgen förrän efter alla behandlingarna.
Så det kan gå hur som helst.
Vi har tur många blir friska 97% med testikelcancer, men om man är mitt i det så är de 3% som inte klarar sig mycket jobbigare för att det finns en risk ....
Som sagt jag berättar i denna bloggen om mitt liv som närstående och hur vi klarar vardagen.
Det är mycket tårar men vi ska klara det för vi ska förnya våra löften nästa år <3
Skriv gärna ett avtryck och säg vem ni är som läser och var inte rädda att ställa frågor.
Pratade precis med honom, längtar tills jag får träffa honom i morgon ..