Skammen jag kände inför Unos död!

Jag har lyssnat på en pod som beskriver både hur det är att vara anhörig och cancersjuk. Enormt gripande.

Lyssna på Prostatacancerpodden med Henrik Frenkel journalist som lever med samma cancer som Lolos man Uno som säger "jag kan väl säga att det här blev mitt livs svåraste poddsamtal, och jag har gjort många och mycket känsliga såna. Uno fick leva i knappt fyra år och jag har samma typ av spridd prostatacancer som Uno".

Ett spännande och berörande samtal om att leva i cancerns skugga. De som har svår cancer lever med vår oro och ångest, men hur är det för våra anhöriga och närstående?

Lolo berättar om att vara anhöriga/närstående och ett stöd när oron för hennes egen framtid lamslog henne.

Vem var hon utan Uno?

Orkar hon fortsätta jobba?

Fixar hon huset på egen hand?

Hur ska det gå med ekonomin?

De här tankarna fyllde henne med skam. Det var ju inte hon som var dödligt sjuk. Varför uppta tid med att tänka på sig själv?

Uno själv ville bara fortsätta leva som vanligt. Spela i sitt band, snickra bord och leda grupper på gymmet.

Lolo berättar i podden om hur Unos personlighet förändrades och om de svåra samtalen. Lolo och Uno fick rådet av en kurator att avsätta tid en gång i veckan, för att prata om jobbiga saker.

FOTO: lånat från Prostatacancerpodden

Till hela artiklen och pod: Klicka: LÄNK

Detta är fint berättat och enormt gripande.

Vi är många anhöriga som känner igen oss i detta och kunskapen behöver spridas!

Allt gott!

Inga-Lill Lellky

Medgrundare Cancerkompisar