Då vill jag inte att du kommer tillbaks!

Snart har 8 månader gått utan mamma i vår vardag. Tiden går, dagarna går, månderna går, åren kommer att går.. 

Man har nu förstått vilka som är ens riktiga vänner och de som verkligen bry sig om en. Jag har fullförståelse att man kanske inte vet hur man ska bett sig eller säga när någon man känner bli drabbad av döden eller någon hemska sjukdom som man kämpa med. Men jag och syrran gjorde klart för alla att mamma var döende, vi delade med oss om allt på facebook. Vi ville att alla skulle vet för vi kände det är bättre att hela världen vet än att vi får jobbig frågor som "Hur är det med mamma?" Vi ville vara öppna för vi ville få stöd.

Jag har dragit mig undan kompisgänget jag har umgåtts flera år med som jag har bland annat, firat födelsedagar m.m tillsammans med. Vissa av dem har inte ens beklagat sorgen. De har inte ens frågat hur jag mår eller hur man har det? Några har skrivit till min sambo men var det hans mamma som dog? Nej, det var min ! Efter nästan 8 månader så har de fortfarande inte sagt något. Ja jag är besviken. Det kanske lägger sig med tiden men just nu är jag besviken. När jag på så många vis har visat att jag är öppen och vill har stöd..  Så just nu har jag dragit mig undan.

Jag har tre vänner som verkligen har visat att de finns där för mig och det är jag så tacksam för. Jag vet att det inte har varit lätt för dem heller, att vet vad man ska säga eller hur man ska kunna finnas där för en. 

Dagen efter mamma hade gått bort var jag hemma i lägenheten. Jag hade pratat med min vän C att jag tyckte att det var så konstigt att inte min andra nära vän hade hört av sig. Jag kunde känna att jag började bli ledsen och besviken vi hade ju varit vänner i många år nu. Jag förväntade mig att hon skulle finnas där för mig. Jag minns inte hur det var men Dagen efter mammas bortgång kom min vän på besök hos mig. När jag öppna dörren och ser henne så förstod jag att det var med tunga trapp steg hon hade gått upp för. Hon var så himla ledsen och förstörd. Hon kramade mig hårt och säger med gråten i halsen och " Jag vet inte vad jag ska säga" men jag svara henne "jag vet faktiskt inte heller vad jag ska säga. Denna händelse är nåt jag inte heller kommer att glömma. För jag förstod inte först varför det tog tid innan hon hörde av sig. Men detta gjorde ju så fruktansvärt ont i hjärtat på henne med. Du ska veta att jag är så tacksam för att du kämpade dig upp för trappan till min/vår lägenhet. För att ge dina tröstande kramar och dina ord, jag vet att det var fruktansvärt tufft för dig. Du betyder så mycket för mig! Usch, nu börja jag lipa med ! typiskt!

Tack C, M och A för att ni har funnits där för mig, ni har haft olika roller med ert tröstande och stöd och det är jag evigt tacksam för. Tack till mina kära arbetskamrater ni har verkligen funnits där för mig, ställt frågor och låtit mig minnas mamma. Och alla ni som har stöttat mig genom facebook!

Och min älskade sambo Mikael det är dig jag dela allt med <3

Och jag har fått så himla fin respons för de blogg inläggen jag har gjort. Det trodde jag inte när jag började skriva. Trodde jag skulle spricka av glädje när jag läste denna kommentaren på ett av mina blogg inlägg! <3

"Tack för din historia, det är över 3 000 som läst den via Facebook och du har fått massor med fina kommentarer. Det visar sig än en gång att det är viktigt att VÅGA berätta då så många känner igen sig och vet att man är inte ensam. TACK!!! "

Min vardag som en gång bestod utav arbete, hem till lägenheten lite snabbt och sedan ut till mamma för att hjälpa henne och även resten av familjen. Har nu försvunnit och det känns så fruktansvärt konstigt, för mamma har varit vårt fokus i så många år. Det har bara handlat om henne. För oss var det en normal vardag.

Jag sakna mamma så mycket men jag sakna inte den vardagen jag en gång hade för det kände som jag var låst, det kändes som att vi var fast låsta. Pappa vardag bestod av arbete och direkt hem. Jag då arbete, hem en sväng och direkt till mamma. Emmeli jobbade i bland men kände också att hon inte kunde göra något annat än att var hos mamma. Emmeli hade väldigt svårt att säga ja till jobb när hon blev erbjuden för hon kände att hon inte kunde lämna mamma. Jag kunde också känna såna hemska skuldkänslor när jag inte var hos mamma.  

Ja så ärligt talat så sakna jag inte den vardagen vi en gång hade, jag tycker att jag är värd den friheten/nya vardagen jag nu har. Jag är ta mig fanken värd den!! Och jag är så trött på skuldkänslor! För första gången på nästan 25år så känner jag inga skuldkänslor. Och vilken befrielse det är! Jag kan inte tror något annat än att mamma hade önskat mig detta, att få känna så här. Hon älskade oss och visste att hon satt käppa i hjulet för resten av familjen men hennes jävla cancer. När hon hade bra dagar så ville hon inget hellre än att åka iväg för en fika eller någon annan utflykt. Hennes sista tid när hon var som dåligast levde hon på Emmelis och mina äventyr och hys vi gjorde. Hon ville så gärna mamma <3 Som jag sakna dig mamma! Jag sakna dig så mycket!

Jag kan inte längre säga att jag önska du fanns kvar med oss för då tycker jag att jag är egoistisk. Det verka som att ditt liv lilla mamma så var du utsedd till att var sjuk hela din tid på jorden. Och då vill jag inte att du kommer tillbaks. Du är värd att vara frisk var du än är och det hoppas jag du är där du är idag, älskade mamma! Tack för att du gav mig liv och för den fantastiska uppväxten du och pappa har gett mig/oss. Jag lova att jag ska kämpa för att leva livet!

Allt du har lärt mig och gett mig ligger bevarat i mitt minne. Jag älskar dig så mycket!

                                                                            Många kramar till er alla !  / Josefine