Plötsligt gick 20 år så fort !

Min Hund Elsa och Jag :) 

1994 fick min älskade mamma sin bröstcancer. Hon tog bort båda brösten men det slutade inte där. Jag var 4år och min lillasyster var 1år.  Jag har ett minne som sitter som ett ärr. Jag minns att jag kom ut i köket och min mamma satt på en av köksstolarna. Pappa stod bakom henne och rakade av resten av hennes hår då det hade börjat falla utav cellgifterna.

Som hon grät lilla mamma, jag trodde hon skulle börja gråta blod. Jag minns att lillasyster Emmeli helt plötsligt stod bredvid mig vid dörrhålet in till köket. Jag tog hennes lilla hand och tog henne till pappa och mammas säng där vi la oss. Vi var så små.

Ja, som sagt historian sluta inte där. Mamma fick bröstcancer och tog även bort sin livmoder då det pratades att det kunde sprida sig dit. Hon hade mig och syrran och det var hon nöjd med. När hon fick ta bort det ena bröstet tog de bort lymfkötlarna under armen vilket leder till en vätskefylld arm. Och jag kan nog inte räkna gångerna som hon fick rosfeber i den!Hennes bröstcancer gick vidare till lungcancer som även bildade vätska vilket led till lunginflammtion några gånger under hennes levnadstid. Ja, jag få inte utlämna att hon var frisk förklarad några år då metastaserna blev "vilandes" men sedan fick hon återfall och det hade blivit tumörer igen!

Det var bara på cellgifterna igen som den kämpen hon var lilla mamma :) Jag kom ihåg att mamma frågade mig om jag vill följa med till en av salongerna i stan som fixade peruker och de skulle även raka av hennes hår där. Mamma hade ju nu haft hår i många år. Så minnet som jag beskrev som ett "ärr" hade ju ljusnat och blivit förträngt.

Mamma satte sig i frisörstolen och jag satte mig i en utav stolarna som stod bakom till väggen. Frisören var go och mild hon och mamma pratade på. Och jag satt i bakgrunden och lyssnade på dem. Frisören tog fram rakapparaten och när jag ser mammas kala bakhuvud kände jag hur blek jag blev i ansiktet trodde jag skulle spy rakt ut!! Om ni tror att det var för att jag tyckte det var äckligt så har ni fel! Jag fick en sjuhelsikes flashback! För er så inte vet vad flashback betyder så betyder det tillbakablick.

Mitt minne från det mamma rakade av sig håret första gången, att mamma hade blivit sjuk i cancer, hur jävla ledserna vi var m.m allt kom som en käftsmäll! Vi skulle nu gå igenom detta en gång till!

Tumörerna i lungorna hade satt fart, en tumör i ryggen dök upp som cellgifterna dödade och sedan kom hjärntumörer som började förändrar henne sakta men säkert. Mamma fick även komplikationer i slutet propp i ena lungan och lunginflammation. Hon hade ju inget immunförsvar vilket gjorde att kroppen inte orkade mer. Men under alla dessa år hon var sjuk så lurade hon döden ett par gånger :) Detta kämpade hon med från 1994 fram till 13 november 2014 då hon somnade in 51år gammal lugnt och fridfullt och fick som hon ville in i det sista.

Hon var hemma och vi gjorde allt för att hon skulle ha det bra. Min lillasyster var helt fantastisk med mammas mediciner då mamma blev lite snurrig av sina tumörer som tryckte och tunga mediciner så fixade hon inte längre det på samma vis. Jag är verkligen stolt över dig Emmeli, du är den finaste lillasysten på jorden. Jag älskar dig!

Mamma gick ju med i det palliativateamet som är ganska nytt. Vilket gjorde att hon fick bra vård hemma sin sista tid. Och teamet var guldvärda! De fanns inte bara för mamma de fanns för hela familjen, för mig, syrran och pappa. Jag rekommendera verkligen det palliativateamet. De underlättade och gjorde så mycket för oss! Usch det är så jag bli tårögd! 

Jag har sagt många gånger att det känns som att vi har gått med döden hand i hand. För vi visste att cancern kunde ta henne från oss när som. Herregud så många gånger det har pendlat mellan dåliga och bra besked. Man ha rasat och fått hopp om vart annat.. Jisses!  

Helt plötsligt så gick de där 20 åren som du var sjuk mamma så himla fort och nu är du inte här. Mamma har snart varit ifrån oss i 6 månader. Då våra liv har kretsat mycket runt cancern och vi lagt så mycket tid, våra liv. Vi gjorde allt för mamma! Vilket jag absolut inte ångra! Vi kunde vara stolta när hon somnade in för vi visste att hon fick som hon ville in i det sista och vi hade gjort vårt bästa. Men tiden som vi gav till henne är nu borta och livet fortsätter ju faktiskt. Och fyfan vad tufft det är!

Jag har drabbats av ångest och inte velat träffa folk. Att gå till jobbet har varit skitsvårt ibland. I bland har det varit tufft att bara umgås med min älskade lillasyster och min kära pappa och min mormor och hennes man, min morfar. Jag vet hur ont dem med har i hjärtat. Det kändes som vår familj gick sönder när mamma gick bort. Men vi har gjort vårt bästa att försöka hålla ihop och fortsätt livet. För det vet jag att mamma hade velat.

Hon visste att hon många gånger stoppade våra liv. Men hon hade sån ångest då hon inte ville vara själv, hon visste ju att hon kunde dö. Hon var stark mamma hon försökt leva men hennes ångest tog också många gånger över.

Jag är en väldigt glad och positiv person. Jag ser mig själv som omtänksam tänker på andra, hjälper andra. Jag/familjen tog hand om mamma och själv jobba jag på ett äldreboende på en demens avdelning. Jag älskar att umgås med familjen, åka till mormor och Einar och fika. Familjen är allt för mig! Och vår familj har och är väldigt sammansvetsad. Det har även vänner och bekanta sett. Vilket gör mig så glad och stolt! Jag tror att det är det enda jag kan tack cancern för. Låter kanske hel sjukt.. Men på något sätt tror jag att det har gjort oss ännu tajtare!

De sista åren mamma var sjuk tog jag på mig någon slag roll vilken det vet i tusan ! "Den stark" säger min barndoms vän/bästevän. Eftersom mamma inte kunde städa, tvätt, renbädda m.m så tog jag snabbt över det.

Jag la även om hennes sår hon hade fått. Jag ville ju underlätta för pappa och syrran jag visste att de var trötta mamma kunde ju gnälla på dem, på oss. Jag kunde i allafall köra hem till min lägenhet som var min fri zon. Mammas sjukdom hade ju blivit så intensiv på någotvis. Gråta fanns det inte tid jag har varit så fokuserad på mamma, pappa och syrran. Det tog tid innan jag släppte muren jag hade byggt upp för att hålla ihop så jag kunde finnas för dem. Men den muren håller inte för alltid. Och den rasades med en jävla fart den dagen jag såg mamma död i sjukhussängen. Jag grät och trodde det aldrig skulle sluta! Den dagen hemsöker mig fortfarande i mina drömmar på nätterna..

                                                                                            Många varma kramar till er alla! 

                                                                                                         // Josefine