En morgon i tårar
Strax efter klockan fem var det dags att byta kissblöja på min man. Jag överlämnade jobbet till sköterskorna som är långt mycket snabbare och proffsigare än vad jag är. Dessutom var de vid tillfället också långt mycket mer vakna. Det där med blöjbyten och så mycket annat som sjukdomen för med sig, chockar först, men blir så fort en ny del av rutiner och vardagen.
Han hade ont i huvudet på morgonen och efter försök med Alvedon fick det bli en slatt morfin trots allt. Så nu sover han, men inte jag. Tankar som snurrar. Sorgen över att på så många sätt redan förlorat min man.
Direkt efter operation och borttagning av hjärntumören för drygt tre år sedan, blev min man halvsidesförlamad och tappade väldigt mycket ord. Efter att strålningen var avklarad började han sin långa resa tillbaka. Han var förvissad att han skulle kunna återta sitt arbete som snickare, börja köra bil så småningom. Med hjälp av den sjukgymnast som också är hemmahörande på det här sjukhuset, så rehabiliterades han otroligt bra. Resan var inte så spikrak som jag beskriver den i ett fåtal meningar här, men det kommer det säkert finnas orsak att återkomma till.
Bl.a. så bassängtränade han. Oftast tillsammans med en gammal man och en kvinna drygt 50. Bassängträningen var alltid på måndagar. Kanske var det därför det slog mig. Både den mannen och kvinnan är sedan rätt lång tid döda nu. Jag minns så väl när mannen berättade för oss att han inte hade så långt kvar. Min man tog så oerhört illa vid sig och grät. Han har alltid haft nära till känslor, min man.
Idag gråter jag för den närheten till känslor finns inte längre hos honom. Jag tror att det är Mirtazapinet. En medicin som ska dämpa ångesten och hjälpa sömnen. Min man har gråtit väldigt mycket under en lång period. Det är givetvis en stor portion dödsångest och rädslor för sjukdomen. Jag är tacksam över att han inte längre gråter av de orsakerna, men samtidigt som han slutade gråta, slutade han också visa kärlek. Han kommer förmodligen aldrig mer att spontant ta min hand eller klappa mig på kinden. En kram får jag knappt om jag ber om det, vilket jag sällan vill numera för att jag vill inte riskera att inte få den. Jag klappar på honom försiktigt, håller min hand på honom. Jag vet att han alltid tyckt om det tidigare, men nu är jag inte säker längre. Han visar ingenting. Jag har på så många sätt redan förlorat det som var min man och han har redan förlorat essensen av sig själv. Att ligga så här som han gör, utan ord och utan förmåga att röra sig är så jävla ovärdigt. Men att inte längre kunna ta emot och förmedla kärlek är också ett handikapp som jag inte önskar min värsta fiende.
Snart kommer sköterskorna in med antibiotikan som han ska få i dropp, så det är bäst att torka tårarna och rusta sig för en ny dag, här på palliativa i en förort till Stockholm.