Farväl Hasse...

En man, en man som för mig var okänd när året blev nytt, har idag gått, somnat, flugit iväg. En man som har varit ett viktigt dagligt inslag i vår tillvaro här på palliativa. Varför så viktig? Ja, bortsett från att han var en människa som gav mycket av sig själv, vilket jag fått berättat för mig, så var han alltid någon att säga god morgon till i korridoren. Envis som få, manövrerade han sin rullstol med säkerhet. Det var onekligen krångligt för honom att ta sig fram. Hans armar magra och en kropp som saknade styrsel. I början när vi kom hit kunde jag fråga honom om han ville ha skjuts till köket eller ner till cafeterian. "Fan heller", blev svaret. Han resonerade att även om en sträcka som tog mig 45 sekunder att tillryggalägga och honom tio minuter, så var hans önskan att klara sig själv.

För ett par veckor sedan var han fortfarande rak i ryggen, kunde möta blicken när man möttes i korridoren. En morgon tyckte jag det tog osedvanligt lång tid för honom att synas och när jag väl fick se honom utbrast jag "God morgon Hasse! Fasen, har inte sett dig på hela morgonen. Började bli orolig". Fick ett något tandlöst leende tillbaka och jag såg att mitt spontana utbristande ändå värmde.

Under de två senaste veckorna har Hasses förmåga att ta sig fram i rullstolen själv inskränkts oerhört. Har jag erbjudit honom skjuts har han tacksamt tagit emot. Körde jag över en mattkant såg jag hur kroppen riste i smärtor. Snart kunde han inte längre hålla upp huvudet. Det enda hans ögon kunde stirra på, när han satt i rullstolen, var sina egna, ickefunktionella ben som oregerligt och ofrivilligt bytte läge i obekväma positioner under rullstolsfärden. Ögonkontakt i korridoren var inte längre möjlig.

Denna man blev alltför sällan besökt, men i slutet har hans syster varit här. På sedvanligt  anhörigmanér kramade hon om mig i morse, utan att jag då visste hennes namn, och berättade för mig att Hasse hade fått gå nu. Han är smärtfri nu. Hans lungcancer som spridit sig till hela skelettet och gett honom helvetet på jorden, hade också äntligen tagit honom härifrån.

Nu fick jag fylla i luckorna, med hjälp av hans syster. Hasse själv var nämligen inte så mångordig om sig själv. Han har i hela sitt liv jobbat inom vården. Månat om och gjort det lilla extra för andra. Jag fick ytterligare en pusselbit till att förstå den människa jag mött dagligen sedan vi kom hit, men som inte längre finns. En man jag fann en sådan trygghet i att se varje morgon, lika kaffesugen som jag själv, som jag pratade med och försökte lugna när han var morfinhög och förvirrad.

Jag frågade sköterskorna om även jag fick säga hej då. De tvekade helt klart en stund, men som en av dem sa "Du är ju här mer än oss" så lät dem mig ändå gå in. Han låg där så fridfull. Med en tröja som vittnade om vilket lag han hejade på. Han hade en cig, en snusdosa och de bägge kvällstidningarna på magen. Något som även jag under vår korta bekantskap kommit att förstå att han inte kunde vara utan. Jag fick klappa honom på kinden och önska honom lycka till på färden. Idag sörjde även sköterskorna djupt, för även om Hasses besökare inte var så frekventa så var han omåttligt omtyckt av personalen här. En värme jag tror att han vida förtjänade.

Jag tänker hedra honom genom att minnas honom... Tack Hasse för den korta bekantskapen!