Min första betraktelse
Den allra första tiden här var jobbig. Min man förebrådde mig att vi var här. Hans svåra afasi har tagit bort all möjlighet till fri kommunikation och han är helt i händerna på mina mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vissa dagar kände jag mig till och med helt oälskad. Jag borde förstå bättre, för min man älskar mig högre än något annat, men de här dryga tre åren som han har varit sjuk, har tärt på mig enormt. Förmodligen mer än jag vill tillstå.
Den första betraktelsen jag skrev ned var ett par dagar in i februari och jag tänkte låta den som vill ta del av den...
"Man blir snabbt gammal i gården på ett sådant här ställe...
Farbrorn med en ensam tand i truten har varje kväll sedan vi kom, vaktat korridoren, konstant med en kaffekopp på rollatorn, ända fram till idag när han efter två månader här fick åka hem.
Den krumme och kraftigt överviktige mannen i sin rullstol, placerad i mitten av t-korsningen i korridoren. Han sover så han snarkar halva dagarna i den där rullstolen, till andra rullstolsburnas förtret som har svårt att ta sig förbi. Sköterskor och anhöriga får ofta flytta honom tio centimeter åt höger eller vänster. På nätterna är han lika vaken som sovande på dagarna och han sitter med nattsyrrorna i dagrummet.
Damen som är så bekymrad för att årstiden omöjliggör att finna en fyrkantig bomullssjal som hon vill ha på huvudet nu när hon kommer att förlora allt sitt hår igen av behandllingarna.
Den oerhört söta och riktigt gamla tanten som gifte sig med sin skolkamrat och har så varit i 66 år. Hennes man har jag aldrig sett eftersom han är helt sängliggande.
Ludde som inte har alla hästar i stallet och kunde fråga när han såg en "Får du ha den där" om det ingenting jag hade. Ludde som tog alla sköterskors uppmärksamhet då han pratade med allt och alla och gärna smet in på andras rum. Det gör han inte längre. Han ligger nu på sitt rum, blöjförsedd och helt oförmögen.
Kvinnan vars man inte har långt kvar och som söker kontakt med alla. Hon gav mig en kram och en puss på kinden, sen frågade hon vad jag hette. Idag hade hon deras tolvåriga son med sig hit. Mötte honom i köket och han undrade var han skulle ställa disken. Jag pekade och sa att jag tar hand om den. Frågade honom om det var jobbigt. Blicken slogs snabbt ner i golvet och han nickade. Hade så gärna satt mig med honom en stund och snackat. Kanske spelat något spel, gjort något annat. Befria honom i femton minuter från hans fars kvidanden som ibland ljöd i deras del av korridoren.
I sal 1:1 ligger den som är allra viktigast för mig, instängd på så många vis. Han möter inte de jag möter, hör inte det jag hör eller ser det jag ser. Han är ett av ödena som finns under detta tak. I viss mån är väl jag det också, men kan inte låta bli att betrakta min nya omgivning och låta tankarna kring deras öden flöda helt fritt..."
Idag, en månad senare har det förstås hänt en hel del, men gemensamt för många av de öden jag nämner ovan är cancern. Den där förbannade sjukdomen som har så många skepnader och former. Den där förbannade sjukdomen som gör att så fort ett rum blir ledigt här, så kommer en ny patient...