Ny som bloggare

Ja, så gjorde jag det... Skaffade lösenord för att påbörja en blogg i det forum som jag anser mest lämpar sig för mina betraktelser. Historien kommer att bli lite baklänges, eftersom jag kommer att välja att beskriva tiden vi har här, min hjärntumördrabbade man och jag, och i det väva in vad som föregått vår vistelse här. "Här" är en palliativ vårdavdelning i en förort till Stockholm och "här" har jag gjort nya möten, om ofta väldigt sporadiska, som lockar till att berätta. För se, här lämnas mycket tid till tankar allt emedan min man snarkar högt och ljudligt.

En stormkväll i januari kom så transporten som skulle leda oss hit. Vårt hus i skogen ligger otillgängligt och det var knappt karlarna som skulle bära ner min man till bilen, klarade av det. Att vi nu tvingades till en vårdavdelning handlade uteslutande om att min mans funktionshinder gjorde hemmavistelsen allt för farlig. ASIH kom under förmiddagen och beslöt resolut att vi måste in. Att meddela min man var fruktansvärt. Jag visste att han inte under några förhållanden ville hemifrån, men vad skulle jag göra? Att jag då kände mig som den största svikaren behöver jag säkert inte förklara för andra anhöriga.

En stormkväll i januari åkte min man och jag på en halkig och osäker färd genom vårt område. Tårarna trillade på min mans kinder för han visste att det är sista gången han åker den här vägen. Han ville se, men samtidigt inte.

En stormkväll i januari skapade jag och min man på sätt och vis ett nytt hem. Ett hem där okända människor i likadana kläder alltid har tillträde, vare sig man sover, äter, sköter hygienen eller som i min mans fall, även skötte toalettbestyren.

Den stormkvällen i januari kommer att sitta fastetsat i mitt minne som en av de värsta i mitt liv.

Nå, vi får väl se detta som en ingress till de betraktelser som komma skall. Ha tålamod med mig. Måste ta det stegvis för att liksom smaka på vad jag kan dela med mig och hur jag ska formulera det. Kanske kommer en liten betraktelse redan ikväll...