Plötsligt händer det...

Min man har varit sjuk i 3 1/5 år. Tiden har varit kantad av både synliga och icke-synliga funktionshinder. Innan sjukdomen var han fysisk, både i sitt arbete och på sin fritid. Han har jobbat med det mesta inom hantverkaryrkena. Bland annat arbetade han med att lägga undertak när vi träffades för femton år sedan. Han har alltid varit noggrann och haft stor yrkesstolthet, oavsett hantverksgenre. Den första tiden vi var tillsammans tittade han alltid upp i taket när vi gick in i en offentlig miljö och även sådant jag tyckte såg okej ut, hade han anmärkningar på.

Nyss när jag hade varit ute och blossat och kom in igen sökte sig min blick upp i taket och jädrar... Plattorna var skitiga utav fingeravtryck och de såg allt utom okej ut. Skrattade lite åt minnet och att jag kunde återkalla min mans numera försvunna röst och ord. Sprang på en sköterska och kunde berätta för henne att min man skulle blivit vansinnig om han såg, vad förmodligen elektrikerna ställt till med i sina försök att komma åt kablarna där ovanför undertaksplattorna. Det är skönt när vissa minnen från den friska tiden helt oförhappandes dyker på en, men också skönt att dela det med en sköterska som aldrig sett den mannen som en gång var frisk, men som nu ligger på sal 1:1 och är helt utan såväl fysisk förmåga som verbal.

Det är minnena man får leva på när allt annat tryter...