Jag vill att han ska få dö
Jag har tänkt lägga in så mycket här i bloggen. Jag formulerar och formulerar om i huvudet. Det är små betraktelser, men också det jag möter i mitt allra närmsta, i vår sal, där allt går utför, men i alldeles för långsam och för plågsam takt...
Liggsåren börjar komma.
Huvudvärken blir allt mer påtaglig och morfinet blir vardag, med nästan dygnslång sömn till följd.
Abcessen som sprack och besvärar extremt. Ett hål på 1 1/2 - 2 cm i diameter som måste läggas om och som varar och värker. Hur djupt det är kan bara den mängd natriumklorid som får plats i håligheten vittna om.
Hudavlossningarna mellan pungen och benet, men även på pungen som måste tvättas och pudras. Min man sliter nästan sin hand ur min av smärtor och i försök att ta bort sköterskans hand som effektivt tvättar det såriga området.
Samma hudavlossningar under armarna som måste genomgå samma process, med en spactisitetsmärta i den ena armen som omöjligör det nödvändiga läget armen måste ha för att göra det vi måste.
Allt jävla skit som följer med att vara sängliggande... Räcker det inte med att sjukdomen är dödlig och att han lider som det är?!
Länge nu har jag önskat att min man ska få dö. Ja, ni läste rätt, jag vill att han ska få dö snart. Helst nu! En propp eller en blödning. Vad som helst är bättre än det helvete han lever just nu och jag vägrar skämmas för att jag känner så här. Hur kan jag säga så? Hur kan jag skriva så? Jo, för att jag vet att i mitt hjärta finns inget annat än en enorm skräck för att jag aldrig mer ska få se honom, för att jag aldrig mer ska få röra vid honom, men jag kan inte låta min egen egoistiska känsla av att vilja ha honom kvar, styra över vad som egentligen är rätt. Han borde få dö nu. Faktiskt så förtjänar han att få dö nu, innan lidandet blir ännu värre.
Men är det något den här resan har lärt mig så är det att inget är rättvist.
Sen skulle jag ljuga om jag inte även för egen del önskade få ta del av nästa del av processen. Den verkliga sorgeprocessen som halvt har levt med mig ända sedan vi fick diagnosen för 3 1/2 år sedan. Men hur jag tänker kring det kommer jag återkomma till i ett annat blogginlägg, när jag känner att formuleringarna landar rätt.
Puss och kram till oss!