Är anhörigskapet och förlusten med oss för alltid?

Hej alla cancerkompisar!

Hela livet består av avsked och uppbrott. Efter jag blev änka så tar jag inte skit för jag är mån om mig själv. Jag städar på människor men trots allt är även de förlusterna en sorg och något kostsamt. När kassan minskar känns förlusterna mer. En del dör, andra väljer att försvinna medan några måste väljas bort så att man inte dör själv.

Men anhörigskapet och förlusten - hur kan den någonsin försvinna? Det är ju en stor del till att man befinner sig precis där man är. Att livet blivit en bergochdalbana där det inte alltid kittlar skönt i magen.

Jag tar mig framåt. Mina vänner märker ständig förbättring. Jag är tacksam för de människor som finns där för mig. Som bjuder in mig i deras gemenskap. Det är inte på riktigt samma villkor som förr men jag är desto mer tacksam för det som trots allt är.

Åtminstone jag har hamnat i ett slags utanförskap. Jag var 48 när jag blev änka, mitt i livet där det är svårt att bygga nätverk. Tänker att de som är i 75-årsåldern, i deras kretsar kanske det finns fler änkor och änklingar att nätverka med och få kompisar bland. Jag vet inte.

Ta hand om er!

Vee

Kära cancerkompisar!

Ja.....känslan av förlust kommer nog aldrig att försvinna.
Det är ju en annan sak om förlusten beror på att man VALDE bort någon (ex.vis skilsmässa), men vi som förlorat någon, på den här sidan, fick ju aldrig någon chans att välja utan vi ställdes bara inför faktum.

Det som gör det ännu mer tragiskt, är ju de som faktiskt valde bort oss som finns kvar. Jag menar vänner i ens närhet, som "fasade ut sig själva" under min mans sjukdom, och som sedan poppade upp till begravningen, och sedan försvinna helt ur mitt liv.
Vänner som jag verkligen hade behövt under alla svåra år (och som jag fortfarande, 4,5 år senare, skulle behöva).

Jag känner att det hände så ofantligt mycket tråkigheter, i svallvågorna efter makens bortgång, tråkigheter som fortfarande pågår. De har tagit enormt mkt kraft från mig och jag känner att jag ännu inte fått sörja ordentligt.

Jag väntar bara på att braka ihop, det känns som om det hänger i luften.
En del i det beror nog inte bara på förlusten av maken, utan även på förlusten av de som jag trodde var mina nära vänner.

Ta hand om er!

Helena