Att komma vidare ...

Hej alla!

Jag heter Karin och jag kom i kontakt med Cancerkompisar under tiden som min man var sjuk i cancer.

Jag kände mig så många gånger ensam och brottades med många olika tankar. Det var svårt att ta tid för mig själv och ta hand om själv men tack vare att jag kunna ventilera mina tankar på detta forum så hjälpte det.

På fotot: jag (till höger)  och min nya cancerkompis

För ett år sedan fick min man veta att inga fler behandlingar var möjliga. Vi fick kontakt med ASIH, avancerad sjukvård i hemmet, de var fantastiska i de 4 1/2 månad han "levde med dem".

När jag läser alla inlägg idag från alla ni som lever i "dödens väntrum" blir jag så berörd, det är den värsta tiden. Nu sju månader efter Jannes bortgång känner jag en enorm saknad men också en befrielse. Har tagit kontakt med MÅNGA gamla väninnor speciellt från Danmark.

Jag har precis i dagarna haft besök av studiekamrat från ungdomen i Köpenhamn. Hon miste också sin man i denna elaka sjukdom och vi hade inte träffats på 15 år. Men det var som igår.

Som vi förstod varandra, vi kunde gråta och skratta tillsammans.

Vi åkte till Lund och var på Skissernas Museum, besökte Domkyrkan och Ebbas Skafferi där jag var med på en Cafe-träff som Cancerkompisar bjöd in till. Det var första gången jag träffade bla en av grundarna, Inga -Lill.

Jag tänker mycket på alla ni som kämpar för era kära, ni kommer att klara det! Det går att komma vidare, jag vet!

Kram till er alla!

Karin