Att vara motorn ...
Jag har känt mig mer positiv sista veckan och igår var vi tillbaka med mannen för en ny kur. Nr 5 av 6. Alla blodprover var mer än bra igen!!!! Grät av lycka först. Sen blev jag helt slut och det kom blandade känslor.Vi pratade länge om mina upplevelser som anhörig. Det är så dubbelt hela tiden. Minnet.Orket. Kvinnan i relationen med närhet och beröring. Se mannen som den han är intill mig. Och samtidigt få flashar om att han ska dö. Vi vet bara inte när. Veta att man blir ensam kvar och kommer inte ha denna fantastiska människa intill mig hela livet..Två sömntabletter gick åt inatt och jag fick sova okej. Satt med dosering av mediciner och mineraler och allt känns så sjukt overkligt...Nu ska jag leta efter en länk hos cancerkompisar.se så kan jag blogga lite för att få ur mig tankar.OCH söka hjälp hos kurator eller en psykolog. Tänker att många av oss härinne behöver riktig hjälp då det vi är med om är faktiskt inte mänskligt. Jag sänder en varm kram till er alla cancerkompisar och är återigen tacksam för detta forum.Varma häslningar Maria.