Cancer år ut och år in

Hej alla kompisar! Nu finns det bara ett "jag" ... TACK alla kompisar för att ni finns!

Nu har vi haft urnsättning för min fantastiska svärmor. Hon har även varit som en extramamma till mig i 30 år.
Har kommit in i en sådan fruktansvärd svacka, och allt känns som ett mörker.
2016 - pappa dör i levercancer, 6v från diagnos tills han är borta, och min mors alzheimer eskalerar snabbt
2017 - en mkt god vän går bort i urinblåsecancer
2018 - min man sedan nästan 30 år, drabbas av glioblastom
2019 - vi lever i 14 månader med vetskapen om att min man ska dö av den jävla hjärntumören, 4/6 somnar han in, smärtan är outhärdlig...dottern börjar med självskadebeteende efter begravningen...försöker få hjälp, men ingen är intresserad av att hjälpa till
2020 - mammas alzheimer är riktigt illa, svärmor får livmodercancer
2021 - upptäcker att en anhörig tömt alla mors konton...polisanmälan....advokater....lyckas efter mycket kämpande få en förvaltare till mamma och lyckas efter mkt bråk m anhörig & myndigheter få in mor på ett boende....svärmors cancer spridit sig till bukhinnan
2022 - svärmor avlider i juni.....jag IVO anmäler mors boende då hon blivit vanskött...bråkar mig till nytt boende. Jag får besked om cellförändringar i livmodern, precis i början på semestern. Först i mitten på augusti får jag veta att det är lugnt. För 4v sedan ramlade jag och bröt överarm & axel. I samma veva, får jag veta att en man jag har träffat till och från under en längre tid, och som är den enda (efter maken) som jag litat på, känt tillit till och känt mig trygg med...inte har varit ärlig mot mig....jag avskyr lögner och blir oerhört besviken..

Kommer aldrig mer att kunna lita på en man, men vill inte leva ensam resten av livet. Vill känna tryggheten & tilliten som jag hade med min älskade Uffe.
Med all skit som händer så frågar jag mig oftare och oftare vad livet har för mening egentligen?
Jag har inga drömmar, inga "mål" för framtiden....varför skulle jag....allt det hade jag ju med Uffe...det var ju VI som skulle uppleva saker tillsammans.
Nu finns det bara ett "jag" kvar, och förhoppningen om att skapa ett "vi" med någon annan har skjutits i sank.

Jävla förbannade cancer.

Kram och ta hand om er alla mina kompisar!

Helena