Cancerkompis hjälpte anhörig genom infernot

När Inga-Lill Ekholm Lellkys man fick beskedet att han hade tre månader kvar att leva vändes hennes värld upp och ner. Många tankar snurrade i huvudet – tankar som hon inte kunde dela med någon.

– Som anhörig till en cancersjuk sätter du den sjuke i fokus, säger Inga-Lill Ekholm Lellky. Och det gör alla andra också. Ingen frågar hur du själv mår.

Vi backar bandet till 1999. Inga-Lill Lellky och hennes Björn var lyckliga tillsammans i villan i Limhamn.

Båda hade varit gifta tidigare, båda var framgångsrika och mitt uppe i karriären.

– Han var min soulmate. Att träffa någon en gång till trodde man inte var möjligt.

Vid en undersökning fick Björn Ekholm beskedet att han hade en tumör, men det var inte så farligt – den kunde opereras bort.

Så gick det ett år.

– Vi kom hem från semestern. Björn mådde inte bra och åkte in akut. Och cirkusen rullade igång.

Dagen innan han skulle opereras på nytt ringde han från sjukhuset.

– Han sa: ”Du får komma hit. Men kör inte själv. Det är kört”, berättar Inga-Lill Ekholm Lellky.

Operationen var inställd. Det var ingen idé. När han krävde ett besked om hur långt han hade kvar svarade läkaren: ”Har du tur lever du över jul”. Detta var i oktober.

Björn Ekholm hade bestämt sig för att dö hemma. Och han gjorde en lista över allt han skulle hinna göra innan dess: gifta sig med Inga-Lill, köpa den där BMW:n, göra den där vinresan till Provence…

– Jag sa ”ja” när han friade men tänkte nej, berättar Inga-Lill Ekholm Lellky. Det är inte lönt, han ska ju ändå dö.

Men alla mörka och förbjudna tankar höll hon för sig själv. Tiden var dyrbar, Björns tid. Och det var mycket som skulle hinnas med. Han köpte verkligen den där BMW:n. Och de gjorde verkligen den där resan till Provence.

– Det blev vår bröllopsresa. Han körde hela vägen med morfindropp. I dag fattar jag inte hur vi vågade.

Inga-Lill Ekholm Lellky fick lära sig betydelsen av att fånga dagen. Att leva här och nu. Men allas fokus var på Björn, samtidigt som hon genomgick ett stort trauma och låg sömnlös på nätterna.

– Alla frågade hur Björn mådde. Ingen frågade hur jag mådde.

Alla som har förlorat en anhörig till cancern vet hur människorna omkring dem kan dra sig undan. De vet inte vad de ska säga, vågar inte fråga. Är rädda för att säga fel saker.

– Jag kände mig så jäkla ensam.

Det var likadant på arbetsplatsen.

– Min chef visste inte hur han skulle göra. Han ringde hem, och varje gång frågade han när jag skulle komma tillbaka.

– När han hade ringt femtio gånger sade jag: ”Jag kommer när Björn är död”. Då ringde han inte fler gånger.

För att bearbeta sina känslor skrev hon. Dagboken var den enda som fick veta hur det stod till:

”Jag gråter fortfarande varje dag när Björne inte ser det. I söndags kom han på mig och han blev så jättejätteledsen och det gjorde extra ont i mitt hjärta. Jag lider mer av det märker jag så det gör jag inte om. Då är det bättre att gråta för mig själv.”

– Jag gick till kuratorn på onkologen. Hon sa: ”Jag ser hur förtvivlad du är. Är det något jag kan göra?” Jag sa: ”Kan du hitta en kvinna i min situation som jag kan prata med?”

Det kunde hon. Inga-Lill och Gertrud hann inte träffas förrän Björn var död, men de fann varandra direkt. Gertrud visste vad Inga-Lill kände, för hon hade gått igenom samma inferno.

– Vi sögs till varandra. När jag presenterade henne för mina vänner sa jag: ”Det här är Gertrud, min cancerkompis”.

– Sedan vårt första möte för tio år sedan har vi kunnat stötta varandra på olika sätt. Numera umgås vi som de bästa vänner. Jag önskar bara att hon hade kommit in i mitt liv så mycket tidigare.