Ensamhet eller tvåsamhet eller skitsamma ...
Jag tycker själv att jag rent mentalt blivit lite ”lugnare” i mitt tänk – men det finns en sak jag har blivit MYCKET räddare för – C A N C E R!!!
Corona rör mig inte ryggen, helt ärligt – jag ORKAR bara inte vara orolig (fast jag kanske borde eftersom mina lungor inte är 100 procentiga)
Jag är till och med lite less på alla rubriker, som allt som oftast säger emot sig själva. Ena dagen är det si, och andra dagen så.
Antingen väljer jag att oroa mig, dvs. jag genomlever mina dagar framöver, med en konstant oro för att bli smittad – något som förhoppningsvis inte inträffar. Eller så väljer jag att inte ödsla energi på det, utan försöker att L E V A mitt liv till fulla VARJE dag.
Alternativ 1 innebär att jag INTE kommer att leva mitt liv till fullo, utan jag kommer att må mer eller mindre dåligt varje dag, av oro, för något som troligtvis inte kommer att inträffa. Inte heller vet jag hur länge jag kommer att vara tvungen att oroa mig….när jag rent krasst kan falla död ner typ nyss.
Jag väljer alternativ 2 – alla dagar i veckan – också av den anledningen att jag kan falla död ner…..typ nyss…..
…….men…..vissa dagar kan jag inte låta bli att, inte bara oroa mig, utan till och med vara lite rädd…..för att drabbas av cancer. Har haft ont i magen till och från i ett antal veckor – och min direkta tanke är att det såklart är någon form av tumör…mitt onda i bakhuvudet (som jag haft i över 2 år nu, till och från), är ju såklart också en tumör……
Det är en rädsla som är fullständigt ologisk, och jag kan se mig själv ”utifrån” och fatta att tankebanorna är uppåt väggarna, men lika förbannat är det svårt att stoppa dom. Men jag jobbar med det, att försöka ”styra om” dom tankarna
– vill INTE styras av rädsla. Tror att det beror på att jag har sett den mentalt starkaste människa jag någonsin känt, sakta brytas ner av den vidriga sjukdomen, intill oigenkännlighet – och det skrämmer mig. Att den jävla fläcken på en röntgenbild, så fullständigt monterar ner en människa, bit för bit….
Ensamhet……funderar mer och mer på hur min framtid ska te sig…..
Vem vill ha en sån som jag, liksom, men en massa befästa olater och en massa tungt bagage…..och vill jag ens ha någon…..?
Det var ju inte såhär min framtid skulle te sig , jag & Uffe skulle ju bli gamla tillsammans, det pratade vi ju om då och då. Det var ju när vi blev gamla som vi skulle sitta och bläddra igenom alla gamla fotografier och alla videofilmer. Vi skulle skratta och minnas TILLSAMMANS ju. Det blev inte så, jag är ensam med minnena – ingen att dela dom med, ingen som upplevt dom tillsammans med mig.
Ena dagen kan jag tycka att det är nog helt OK att vara ensam resten av livet, för att nästa dag bli rädd av bara tanken.
Kanske är det därför jag försöker fylla helgerna med kul saker, för om jag inte har något inplanerat, hamnar jag fortfarande gärna i soffan, timme ut och timme in – med det konstant malande, dåliga samvetet att jag BORDE verkligen ta tag i saker, jag menar –
Från Publicerad 2020-03-10 00:03:56 Text ur bloggen https://cancerborjantillslutet.blogg.se/2020/march/
Tack!