Jag var med till sista andetaget

Liksom alla gånger vid besöken på kyrkogården sken solen även denna dag. Snön knarrade under mina alltför slitna och tunna sneakers. Mitt största problem vid det ögonblicket var dock inte mina kalla fötter, utan snarare att inte halka på de stora isfläckarna som brett ut sig framför kapellets parkering. Röken vällde från skorstenen en bit längre fram. Det var dock inget härligt storkok på gång. Nej, det här var röken från själarna som av olika anledningar lämnat jordelivet något för tidigt. Det var livets rök som steg upp mot skyn och som gjorde sällskap med de övriga molnen.”Är det mammas själ som stiger nu?”, hann jag tänka innan jag snabbt åter behövde fokusera på att inte halka. Jag, pappa och min syster dansade vägen fram in på kyrkogården. Vi klarade oss utan några benbrott, tack och lov. 

Jag såg hur molnen ovanför mig förflyttades medan jag fortsatte att promenera i gångarna mellan de olika gravstenarna. Vi mötte upp den kyrkogårdsansvarige som skulle visa oss vilka gravplatser som var lediga för mamma. ”Gärna nära mina föräldrar”, sa pappa. Den som inte tror på att allt har en mening fick kanske plötsligt en anledning att ändra sin uppfattning. Graven bredvid farmor och farfars grav hade blivit återtagen samma månad mamma lämnade oss. Den var oerhört nedgången och det var knappt så att den gamla gravstenen syntes. För en sekund relaterade jag till filmen ”Grabben i graven bredvid” när jag insåg vilken unik möjlighet som plötsligt presenterades för oss. Så surrealistiskt. ”Mamma i graven bredvid”, blir det således uppföljaren?

Mamma talade om att hon skulle bli en koltrast i nästa liv. Morfar var en sädesärla, som om somrarna flög in i sommarstugan i Tylösand och som vägrade flyga ut. Mamma var aldrig troende i traditionellt religiös mening, men fåglarna gjorde intryck och bidrog till nya perspektiv på vad som händer efter det här livet. Det som skedde under kyrkogårdspromenaden var att en koltrast kvittrade till och landade på ett av de små träden på den nedgångna graven. Det var som ett tecken. ”Jag finns, jag är här, se mig!” var det som om koltrasten ville förmedla till oss. Lika snabbt som fågeln landat, flög den sin kos igen.

”Den här är också ledig”, sa den kyrkogårdsansvarige när vi fortsatte vår vandring ett par meter bort. ”Den här också, även den här borta i hörnet men även den här graven, men då måste ni behålla stenen”. Vi befann oss sedan säkert 20 meter bort från den nedgångna graven. Jag tittade över min vänstra axel då det plötsligt kvittrade till igen. Koltrasten hade återvänt till den nedgångna graven bredvid farmor och farfars grav. ”Jag finns, jag är här, se mig!” var det som om koltrasten återigen ville förmedla. ”Kom hit, gå inte längre bort nu, jag har bestämt mig, det är här jag skall vara!”. Det kändes så tydligt. För en sekund målade jag upp en bild av en koltrast som kunde tala, med läppar och som med mänskliga fingrar gjorde en kom-nu-hit-rörelse. Det var som ett kall, som ett tecken, som om mamma försökte förmedla att ”Jag finns, jag är här, se mig!”. Något lite småkomiskt i sammanhanget var att koltrasten var rund, något min mamma också var när hon levde. Lite för många bär på trädet för koltrasten, eller något för många calamares för mamma när hon levde. 

Hon var med oss och visade vägen. Det var tydligt. När vi sedan åter promenerade mot bilen hade solens strålar hunnit tina upp stora delar av marken och jag slapp oroa mig för att halka och slå mig fördärvad. En känsla så genomträngande av att mamma tinar alla frusna själar. Samtidigt hade röken från skorstenen stillat och molnen hade skingrat sig. Jag tittade upp mot en klarblå himmel. Oändlig, vacker och stillsam. ”Jag finns, jag är här, se mig” ekade inom mig hela vägen hem i bilen. Tydligare än så här kunde det inte bli. 

// Lina Sandahl