Mamma jag har cancer!

Den 28 november 2006 ringer min äldste son (S) mig på jobbet. 

-       Mamma, jag har cancer!

I det ögonblicket stannade världen för mig. Meddelade en kollega att jag inte skulle delta i veckans konferens men skicka skolbussen innan jag gick hem, vilket jag totalt glömde bort.

Det visade sig att sonen hade tjocktarmscancer som spridit sig till levern. Nu började en tid med både strålning och cellgifter men cancern spred sig ändå. Min son blev svagare och svagare. 

I slutet på april var jag på besök hos en yngre son (R) och på natten till 1 maj ringde barnens far.

-       Ta med dig R och kom ner. S ligger på sjukhuset och han är dålig. 

S hade fått en blödning i hjärnan och läkarna trodde inte han skulle klara sig mer än några timmar, vilket hans far inte talade om för mig när han ringde. Tack o lov för det, de nästan 50 milen kändes långa nog ändå.

Men…när vi kom till sjukhuset var S vaken och klar i huvudet, om än väldigt svag.  En läkare kom in i rummet och sa till S att han nog inte skulle få uppleva julen.  Jag pratade därefter enskilt med överläkaren som förklarade för mig att S hade cancer i hela kroppen och nog hade 2-3 veckor kvar att leva och han föreslog att S skulle till hospice. Jag ville helst ta hem honom men övertalades av alla att jag inte skulle orka.

Jag stannade på sjukhuset och 2 dagar senare blev det transport till hospice. Jag blev sjukskriven och bodde där med S. Den 23 maj avled min son. Han blev 37 år. Än idag tänker jag:   ”Jag måste ringa S och fråga om det eller det”.  Saknaden går inte över men sorgen mildras.

Under de 3 veckor på hospice, som egentligen var fruktansvärda eftersom S blev svagare hela tiden, fick jag uppleva en underbar och fantastisk personal. Trots att utgången för alla deras ”gäster” bara var en, förmedlade de en positiv värme och var ett otroligt stöd. Ett annat stöd var mitt barnbarn. Varje kväll ringde hon och ville att jag skulle berätta en saga (min fantasi har nog aldrig varit så livlig som då) så att hon skulle kunna sova och inte gråta för sin farbror. Jag tror det blev min räddning från att bryta ihop under de veckorna. 

En del av mitt sorgearbete blev att styra och ställa med planering av  begravning och allt som någons död för med sig. Jag är tacksam för att resten av familjen lät mig hållas och stöttade mig i mina beslut.

I mars 2010 tog jag tjänstledigt från jobbet eftersom min geist hade försvunnit. I slutet av maj tog jag ut förtida pension, flyttade 40 mil bort och blev särbo med världens underbaraste man (Ö). Vi hade haft kontakt över nätet och i telefon sedan 1998 men träffats först 2008 och det sa inte bara ”klick” utan ”pang”. Han blev mitt livs kärlek.

I slutet av november 2011 fick han beskedet. Prostatacancer! Nu började det igen; läkarbesök, strålning, cellgifter, smärtplåster, smärtpiller, blodtransfusioner mm, mm.   Redan tidigt under sjukdomstiden sa Ö att detta kommer inte att gå bra men naturligtvis hoppades vi ändå. Tyvärr hade han rätt. För 7 veckor sedan somnade han in i sitt hem (som han önskade) med sin son och mig bredvid sig. Ö blev 67 år.

Vi har skrattat och gråtit tillsammans  och jag är så tacksam för de år vi ändå fick och för all den kärlek och omtänksamhet han gav mig. Ö och jag trivdes ensamma tillsammans och umgicks inte mycket med andra, så jag har egentligen inga vänner här. Nu ska jag försöka ta tag i mitt liv på något sätt, vet bara inte riktigt hur. Men det ordnar väl sig så småningom.

Jag saknar honom så och jag förbannar den sjukdom som alltför tidigt tar så många av våra kära ifrån oss.