Min älskade mamma...

Min älskade mamma fick bukspottskörtelcancer för ca 2 år sedan. Några veckor innan hon fick sin diagnos stod vi i mitt kök. Jag sa till henne "Jag tror att du kommer att bli riktigt gammal". Hon svarade "Det tror jag också". Jag sa det för att hon såg så frisk ut och hennes mamma är 92 år, så det talar ju också för att det var så det skulle bli.

Ett par veckor efter gick min mamma till vårdcentralen. Hon hade ont i magen. Det har vi alltid haft i min släkt, magar som krånglar. Men denna gången kändes det annorlunda ont. Hon var heller inte hungrig sent på kvällen. Först blev hon ignorerad på vc. Lite magont har väl alla. Men, sen när hon hade höga levervärden, tog de henne på allvar.

Hon gjorde en operation, men det gick inte vägen. Det är ju inte så lätt att operera detta. Sedan var hon ganska frisk i ca 1,5 års tid. Otroligt länge för denna diagnos. Men, en dag small det. Hon blev väldigt mycket sämre. Hon ville inte vara på sjukhus, utan ville vara hemma hela tiden. Hon klarade inte att ta sig ut och behövde hjälp med allt. Jag åkte dit för att hälsa på henne, men hon ville inte att jag skulle åka hem. Jag tog ledigt från jobbet och stannade hos mamma. Men, jag kände inte att jag fixade situationen. Eftersom att hon inte ville vara på sjukhus, kunde jag inte ringa ambulans då hon blev dålig. Jag hade ingen att ringa...

Det finns något som heter lasarettansluten hemsjukhusvård. Min mamma hade inte gått med på att kontakta dem, för gör man det så är man ju sjuk. Det är tydligen vanligt att förneka in i det längsta hur illa ställt det är. Hon hade också börjat bli förvirrad och glömsk och tänkte inte helt klart. 

Min mammas helt fantastiska väninna packade sin väskor och kom och bodde med min mamma. Hon löste hela situationen! Jag kontaktade hemsjukvården och de hjälpte min mamma med den medicinska biten (efter att till slut övertalat mamma om att det var bäst). Jag hjälpte till att byta av mammas väninna på helgerna så mamma alltid hade någon hos sig. Hon ville absolut inte ha nattvak från kommunen, hon ville ha en anhörig.

Mitt råd till andra i samma situation är: Ta reda på hur sista tiden med sjukdomen kommer se ut (om den ej kan botas förstås) så du har en bild av vad som väntar. Hör efter med syskon mfl vad de har för bild. Kommer de ställa upp och hjälpa till? Ofta finns olika åsikter. Det är alltid de som tycker att det bästa är att vara på sjukhus. Men det är inte så lätt om den sjuka inte vill. Ta kontakt med hemsjukvården tidigt i sjukdomsförloppet och försök att knyta en kontakt. Då har du någon att ringa om du själv behöver hjälp. Det är lättare att hjälpa någon annan om man känner sig trygg själv. Be om att få följa med på läkarbesök så du har kontakt med sjukvården så de kan ge en bild av sjukdomen. Alla människor är olika, men jag har förstått att det finns liknande historier från andra som upplevt samma sak.

Det gäller ju att tänka på hur man ska få ihop detta med sitt övriga liv. Jag har familj med barn och sambo. De behöver en ju samtidigt! Men, finns möjligheten försök att ta vara på tiden med den sjuke. Gör det som går, spela kort, sitt och prata, visa bilder...

Min mamma kommer inte tillbaka. Jag är ledsen över det, men samtidigt stolt över att hon fick vara hemma hela tiden. Vi fixade det! Hoppas att jag kan hjälpa någon att förbereda sig så gott det går. Gör det bästa av alla de bra dagarna!