Min cancerkompis gör att jag vet att det finns åtminstone en som bryr sig lite om hur jag har det!

Kort om M: han bor i Norrland, är omgift sedan 10 år tillbaka med E som blev änka (cancer). 

De har barn på var sitt håll. Nu har E fått cancer och prognosen är inte god.
Mats funderar över hur livet kan se ut när E inte finns längre.
Så här skriver han:

Jag bor i Norrland med min fru. Jag vet inte vad jag ska säga om hur jag har det. Känner mig så fruktansvärt trött och slut nu. Jobbade med inventeringen förra helgen och idag fick jag rycka in och jobba extra i butiken p.g.a. sjukdom. Min och Es relation som borde “svetsas samman” av sjukdomen är på något underligt sätt “på glid”. 
Vet inte riktigt varför det känns så men hon är så frånvarande och det känns som att hon inte lyssnar på mig ofta. Ibland känner jag mig som världens ensammaste människa – konstigt! 

Har just duschat och bytt om utan större entusiasm för att ta en sväng på Bishops Arms. Vi ska äta middag och ta en god öl jag och E. Känner mig inte upplagd just nu men det blir säkert bra när vi väl kommer oss dit! Imorgon en enkel 50-årsbjudning för släkten som även den känns jobbig, vad är det för fel på mig?
Hon har spenderat 4 dagar på sjukhuset för första cellgiftet och frågat hur lång tid de ger henne. Svaret hon fick var mellan några månader och ett par år. 
Hoppas vi får en sommar till som blir någorlunda “normal” men det får väl framtiden utvisa.
I mitt huvud har jag redan börjat förbereda mig för den dagen och hur jag ska ordan allt praktiskt. Kanske sjukligt men sån är jag.
Det blev väldigt osorterat det här men jag känner mig lite osorterad".
Nu känns det bättre och delvis tack vare att jag vet att det finns åtminstone en som bryr sig lite om hur jag har det!"
/Ha de bra M