Cancerkompisar berättar

Hej alla cancerkompisar!

Ida heter jag och jag vill berätta hur denna sommaren blev allt annat än vi hoppades på. För att göra en lång historia kortare.  I mars 2012 tog min mamma bort ett irriterande födelsemärke på ryggen som skavde o blödde på grund av bh bandet (trodde hon) dem skickade iväg det och efter en tid ringde el läkare o ville att hon skulle röntgas då dem hittat malignt melanom i huden runt/under födelsemärket. Sagt o gjort så röntgades hon. I april 2012 fick hon beskedet att det spritt sig till lymfarna under höger arm. Hon opererades och åt cellgifter.  Hon blev bra, men i maj 2021 åkte hon akut in med ambulans på grund av andnöd, efter många turer till vårdcentralen som inte tagit hennes symptom o smärta på allvar, men det är en historia för sig hur mycket sjukvården misskötte sig, där dem röntgar henne och upptäcker att cancern är tillbaka, denna gång två tumörer 1 på 7 cm o en på 4.a placering framför och bakom bröstbenet. En käftsmäll utan dess like och så var cancer och behandlingsprocessen igång igen. Cellgifter och en ständig oro, palliativt team som kopplas in. Läkarbesök och provtagningar. I onsdags 11/8 fick hon svar ifrån sin röntgen. Tumörerna hade minskat!!! Inga blev gladare än vi. Det fanns återigen hopp.  I fredags 13/8 (komiskt nog med fredagen den 13.nde) kom nästa besked from hell. Min farbror hade åkt in akut till sjukhuset (misstänkt blodpropp) men som visade sig vara magen full med cancer, inget att göra, läkarna har gett han ett par månader. Han är själv (varken barn eller sambo) så pappa, min syster och jag är närmaste anhöriga och han vill ha oss där, in i det sista och självklart kommer vi det.  Ibland undrar jag hur min pappa ska hålla ihop, med en fru hemma som är sjuk där prognoserna är ovissa… och sen sin lillebror som i dagarna kommer hem från sjukhuset för att få tillbringa sin sista tid hemma omgiven av oss.  Min chef sa innan semestern "trevlig sommar nu, och se till att vila upp er”!Men jag  är mer slut nu än jag var innan sommaren.  Cancer, behandlingar, oro, förtvivlan, sorg och ilska tar inte semester.  Kämpa på alla ni anhöriga!

 

7 september 09.30. 

Vid denna tiden, för exakt två månader sedan, hade syrran och jag suttit bredvid vår döda mamma i 5,5 timma.

Vi hade städat lägenheten, plockat blommor från trädgården, tänt ljus och.... ja mycket mer än så minns jag inte.

Mamma var iklädd sin vackra gula och blommiga klänning som hon sist bar på midsommar. Vi hade sminkat henne, målat hennes naglar, kammat hennes hår och tagit på henne sina favoritsmycken.

 Vid denna tiden började vi ringa och sms’a alla för att berätta att mamma hade lämnat jordelivet. Så sjukt! Så ofattbart sjukt!

 Det var en vacker sommardag, solen sken och det var varmt och gott. Syrrans man och hennes pappa kom med frallor så vi satt i köket och käkade frukost medans mamma låg och log pillemariskts i sin säng.

 13.30 kom männen från begravningsbyrån och hämtade henne. Vi bäddade om henne med hennes egna kudde, täcke och vackra filt. Så hon skulle sova bekvämt.

 När vi kom ut från lägenheten kändes det som att livet hade tryckts på paus. Hundskallen hade tystnat. Barnskratten bubblade inte mer. Alla människor hade frusit till is. Ingen vind i håret, inga bilar körde förbi. Det enda som levde var männen som försiktigt la in mamma i begravningsbilen och sen bugade för henne innan de stängde luckan och åkte iväg.

 Jag bevittnade hur bilen körde ut från parkeringsfickan mellan husen, blinkade och svängde höger. Det gick långsamt. Tillslut var hela bilen på andra sidan husknuten och mamma hade lämnat sitt älskade hem för gott. Nu var hon på riktigt borta.

Jag stod kvar en liten stund, barfota på den varma asfalten. Långsamt började omvärlden vakna till liv igen. Föräldrar tog åter fart på barnens gungor, vinden fick stockrosorna att vaja lugnt fram och tillbaka. Doften av grannarnas lunchkaffe smög sig ut genom de öppna fönstren och hundarna fann en anledning till att börja skälla.

Jaha, det var det livet. Nu var det slut. En ny början tog fart för oss alla. En början till att fortsätta leva i olika världar.

Vi lämnade allt som det var och tog oss hem. 

Jag käkade halloumiburgare på Max som om ingenting hade hänt.

 Det är mamma med min son 2005KramarEmbla