Ofrivillig ensamhet!
Det finns berättelser om att vänner runt om försvinner under en cancerresa. Varför ställer ingen frågor? På Cancerfondens stödlinje skriver man; Ofta beror det nog på att människor runt omkring inte vet vad man ska säga, eller är rädda för att säga fel saker. Men man behöver inte säga någonting. Att bara lyssna och finnas till räcker långt.
Vi på Cancerkompisar ställde dessa frågorna i våra sociala kanaler: vilken är din erfarenhet?
Här kan du läsa om några av våra cancerkompisars erfarenheter:
De flesta av mina och makens vänner tystnade. Även vänner sedan över 30 år tillbaka i tiden. Sedan dök de upp till begravningen för att efter det återigen försvinna. Jag tycker att det är ett beklämmande och ledsamt beteende. Nuförtiden finns det ju alla möjligheter att stötta utan att nödvändigtvis ta en fysisk kontakt om man nu tycker det är jobbigt. I mitt fall hade det räckt med ett sms i stil med ”jag tycker det här är jättesvårt, och vet inte hur jag ska agera, men jag finns här för dig”. Inget sådant kom, utan det blev en talande tystnad. Jag kommer aldrig någonsin att lita på dom personerna igen.
***
Jag tror, att de flesta är så otroligt obekväma i situationen och gör det som är enklast för de själva. För mig var det värsta att upprepande få höra av så många "hör av dig om du vill prata". Såväl under min mans sjukdomstid som efter han somnade in. Sen försvann de flesta. De förstår inte vilket otroligt tungt ansvar de ger till en person som redan är så belastad av ansvaret det innebär att vårda sin anhörige. Eller för en som förlorade sin anhörige och som knappt kan bestämma om man ska gå till höger eller vänster utanför ytterdörren. Mitt i sorgen eller rädslan så ska man även axla sina vänners obekvämlighet. Det är hemskt, om jag får vara ärlig.
***
Jag brukar säga nuförtiden dra huvudet ur din egen röv, och sluta gissa hur du tror att någon vill ha det. Vet du inte, fråga istället. Åk förbi fastän du inte fått en sms inbjudan. En fysisk kram är mer värd än ett torftigt meddelande på Facebook. Låt han/hon gråta, du kan inte lösa sorgen ändå. Det "värsta" som kan hända är att personen säger att han/hon inte orkar just nu. Var bara en vän.
***
När våra vänner försvann när det var som värst när min Mia gick bort fråga de om de fick skicka blommor, varför det frågade jag hon är ju borta nu. Sen kom de på begravningen och sen försvann de igen.
***
”Jag har ett bra liv men den framtid vi planerade raderades” Min mans cancerresa var sex veckor kort. Han hade veckopendlat i tre år när vi sålde gården i Hälsingland och jag flyttade ner. Han dog tre år senare och jag hade inte hunnit få egna vänner. Jag hade inget eget nätverk. Som nybliven änka blir man lite paria. Jag fick försöka hitta nya vänner genom att gå kurs och i mitt fall fanns bara keramikkurs på orten. Sju år senare har jag några vänner och arbetskamrater. Man kommer till fika men jag hade behövt få bli insläppt mer. Man bjuder inte in sig själv i kompisars kompisgäng för att kunna utöka sin bekantskapskrets. Jag tänker att de som inte blivit änka/änkling i 40-årsåldern kan omöjligt förstå vilken situation man hamnar i när det blir ett slags utanförskap. Det är ren okunskap.
***
Några veckor efter begravningen befinner man sig ensam i en kaotisk bubbla och alla andras liv fortsätter som tidigare. Samtidigt är man ansvarig för sitt eget liv och sin egen resa. Utan någon direkt tillhörighet. Det som är fint är de som kommer in från periferin och finns där för en. Det blev ett surrigt inlägg från mig det här. Jag har ett bra liv men den framtid vi planerade raderades och det är en ganska betungande resa att skapa en ny och egen framtid. Speciellt med den hjärntrötthet jag fortfarande dras med. Man får ladda och ta sats för varje grej och just nu blir det inte så mycket krut trots att jag försöker ladda från tårna. Jag har fortfarande svårt att se mitt eget värde och vad jag har att erbjuda andra. Men intressant är det i alla fall.