Jag, den anhörige

En anhörig är någon som hade en nära/relativt nära relation till den (i detta fall) bortgångne i cancer. En anhörig är den som är förälder, barn, barnbarn, släkting, sambo, särbo, granne, etc... Anhörig är alltså du som kortsagt har/hade en relation till personen i fråga. 

Anhörig kan låta så kallt. Men det ordet sammanfattar är oss som förlorat någon vi hade nära. 

När jag blev anhörig första gången, var jag nio år gammal. Jag har stött på många som tycker jag var såpass liten och att det på något sätt ska vara lättare att komma över det pga vad min ålder var... Att förlora en förälder är att förlora en förälder. Oavsett ålder så slår det hårt emot en. Det kvittar hur föräldern gick bort, det är något som i ens ögon (som dotter/son till den bortgångne) inte ska hända. 

Jag har tagit mig igenom det med hjälp av speciellt min moder. Men även mormor, morfar och morbror var/är såklart ett fint stöd och pratade gärna om hur pappa var som person och påminnde mig om minnen som bringar mig en otroligt stor del lycka. Vilket är otroligt viktigt, att komma ihåg de vi förlorat och inte glömma av. 

Sen hade jag en otrolig tur som hade de finaste lärarna någonsin under tiden på fritids när jag var mindre. De fanns där på sitt egna sätt enda från att pappa blev sjuk till att han gick bort. Otroligt fina människor som alltid sa precis det man behövde höra. En helt sjukt go blandning av stöd men även humor och skämt om allt möjligt. Så Andreas & Åke, tack som f*n för erat stöd. 

Så vad jag försöker säga är, ta vara på de som försöker prata med er när ni är ledsna. Det kan vara vem som helst, allt från en nära familjemedlem till någon på din skola. Det kan komma att hjälpa er mer i framtiden att ha såna minnen än vad man först kan tro. 

Hur tomt och ensamt det än känns, så finns det alltid någon som kan stötta dig på det finaste sättet du kan tänka dig.