Du och jag och cancern…..nu är det bara jag…..

Nu i kväll är det 8 veckor sedan du lämnade mig.

I går och för en evighet sedan.

Du fick lov att dö hemma i din säng med din dotter, jag och hundarna hos dig. Under hela din sjukdom har min första prioritet varit att göra allt jag kunna för dig. Jag kunna inte helbrede dig, men jag kunna försöka göra ditt liv så behagligt som möjligt och jag kämpade och kämpade.

Du var mitt focus, jag försvann, all min energi gick till dig. Jag märkte inte alls att eller när jag tappade fotfästat.

Jag försökte verkligen att göra som vänner och läkare sagde, glöm inte att ta ut egen tid. Jag trodde jag gjorde det, jag gick i skogen med hundarna för att vara ensam och få vråla ut min frustration, men efter några månader då fungerade det inte längre, jag tappade orken att gå med hundarna.  Många var dagarna då jag låg på soffan skakande och med hjärtklappningar, jag trodde varje gång en influensa var på väg, men det var inte det. Det vet jag nu men inte då.

Du sa åt mig ta det nu lugnt och jag försökte, men någon skulle ju fixa det som skulle fixas.

Många var gångarna under sista halva året vars jag önskade du hade somnat in under natten, jag ville ju inte att du skulle dö, men jag orkade inte mera och döden var det enda sätt att få slut på detta elände.

I min frustation och naivitet trodde jag verkligen att när döden kom till dig då kunna jag leva och må bättre. Jo naivt och mycket förbjudne tankar som människor som inte har stått bredvid, förstår.

Sen dog du och jag stannade kvar.

DU LÄMNADE MIG, DU LÄMNADE MIG och jag mådde inte bra alls. Jag blev så ursinnigt vred på dig, jag blev svart långt in i själen, jag blev så vred at jag blev vred över att inte bara kunna vara ledsen över att ha mistat dig.

MEN DU LÄMNADE MIG, du lämnade mig med hela skiten. Jag fick sitta med alla dokumentar för att du inte ville. Jag fick sitta och se berget av skulder du hade gömt.  Jag viste inte om jag kunna bo kvar, du lämnade mig med hela skiten och jag blev ursinnig.

Bubblan sprack efter 3 veckor, jag skulle elda upp i pannan första gången i vinter och en jävla kran var avstängt. Vi hade ju genomgått alla kranar och jag hade satt små lappar på så jag viste hur alt fungerade. Panna holt på att explodera och jag fick ringa en kompis som kom förbi, jag fick störra andra människor för att du hade glömt att berätta om denna ena kran.

Jag var så svart in i själen att jag gick runt och funderade på vad jag kunna slå sönder, hitta någonting som betydde mycket för dig. Som tur var tog det mig länge att fundera och kom på att det var ju bara mig som kom att städa upp, du brydde dig ju inte längre. Sen kom kompisen och kollade, sa ja men det är ju bara denna kran som är stängt, nu fungera alt och nej panna explodera inte, du hör ju, där spolas kallt vatten in.

Då och först då efter 3 veckor i helvetets svarte hål släppte vreden och sorgen fick ta sin plats.

Jag var sjukskriven 3 veckor sen behövde jag komma ut av huset, ha fokus på något annat.

 Jag var till samtal med vår läkare och han gav mig tid och lyssnade.  Jag förklarade och förklarade och bad sen om att han tog en mängde blodprov då min kropp var helt slut. Jag hade ont över allt, ingen ork, gått ner 8 kilo och, och och.

 Han lutade sig tillbaka och sa ja men det tror jag är en bra ide så det gör vi, men jag tror inte där är något fysiskt fel på dig. Du har utmatningssyndrom och det är ganska naturlig efter eran 3,5 år med sjukdom, du vet ju att vi pratade om det i maj månad och att du då egentligen skulle ha varit sjukskriven, det är ju ett enormt press du har levet under.

Men nej, jag som är så stärk det måste ju vara fysiskt. Jag hade fulständigt glömt vårt samtal i maj månad.

Svar från blod prov kom och jag är fysiskt fullt frisk.

Jag jobbade och jobbade, så himla skönt att komma ut. Problemen kom först når jag kom hem igen till ett tomt hus, ja hundarna var där och är alltid lika glada när jag kommer hem men Bjarne var borta.

Några dagar gick det riktigt bra, sen dök de stora svarta hål av sorg upp. Ett stort bottenlöst hål. Har börjat lära mig att lägga mig på soffan, där ligger jag så i timmar och kan inget annat än tycke synd om mig och det är faktiskt ganska jobbigt.

Sen började julen komma. Julen har alltid varit något stort för Bjarne och jag.

 Ett päron till farsan, gå hem.

Här var jul inne och ute, julmusik, jul, jul jävlar jul.

Klara inte av julen i år.

 Inget julpynt kom upp. Bara tanken på att hålla jul gör mig dålig. Jag vill vara ensam, men om det är för att jag tycker synd om mig eller att jag tycker andra skal tycka synd om mig, det vet jag faktiskt inte.

Jag tycker jämt synd om mig, mig som blev lämnat kvar. Men det hjälper ju inte, det blir inte bättre, Bjarne kommer inte tillbaka och än mår jag inte bättre.

Alla andra står i julförberedelser, fullt upp i jul mys och jag har intet, ingen. Jag känner mig åsidosatt och tycker det är synd om mig. Ingen har tid med mig… men så är det ju inte, men det är så det blir i huvudet på mig.

 Det är så jätte synd om mig!!!!

Ju det är det, men värden går ju inte under av den orsaken. Där är ju så många andra som är i samma sits som mig, många som är i en värre situation.

Jag vet nu att jag kan sitta kvar i huset utan att behöva idiot jobba. Nu är där många projekter som måste göras och mycket fysiskt arbete, men jag kan stanna kvar.

Jag saknar min man som bara den, men jag kunna ju inte göra honom frisk. Jag vet att jag gjorde allt jag kunna och det kan jag leva med.

Jag vet där kommer flera dagar vars jag får ligga på soffan och tycke synd om mig.

Jag vet att första jul, nyår, födselsdag, bröllopsdag allt det som kommer första året, blir tungt.

 Jag vet att sorg tar den tid det tar och jag kan och skal inte försöka jobba emot, jag måste följa vågorna och ta smällen när de kommer, jag vet.

Men jag vet också att jag måste leva, leva det liv jag har fått på gott och ont.

Men nu är det jobbigt med julen och jobbigt att tycke synd om sig själv, men jag är inte ensam, vi är många.

Så glad jul och ett bättre nyår till oss alla.