Mitt i all eländet strålar solen på oss.

Nu är där bara en vecka till nästa röntgen, en röntgen jag/vi fruktar.

Den vars vi får svar på hur snappt metastaserna växer och om där är mera spridning.

Känner hur oron kryper in i kroppen.

Sen kommer värdens lysglimt.

 I dag får vi besök av min mans gamla kompanjon från Danmark.

Han flyger upp och stannar i 3 dagar.  

Han är en av få som har stannat vid os genom min mans sjukdom.

Vi har det som julafton i väntan på presenter. Vi gläder oss så mycket.

Han smälter bara in här, är inte besvärlig, hjälpar utan at jag behöver att  fråga efter hjälp. Jag har planeret en liten överraskning till honom och min man.

Min man var som ung 4 år vid Siriushundspannsförband I Grönland, militär/polis på hundsläde.

Vi skal på hundspannstur tillsammans.

En god vän ställer upp med hundar och släde, vi åker inte så långt då min man inte har krafter till så mycket.

Det ska bli en bra upplevelse för oss 3 tillsammans, göra det min man älskade mest av alt och som gjorde honom till den man han blev.

Ut i snön med hundarna. Vi skal grilla korv och bara njuta.

Skönt att få besök av en som förstår att vi båda behöver hjälp. Det att inte skulle fråga men att han själv kommer på hur och när han kan hjälpa.

Han är bara värdens bästa kompis.

Och nu gråter jag igen, men denne gång av rent glädje.

Mush mush, off we goooooo

Kram till alla ni som kämpar med och emot cancern.