Upp och ner

Det var ett bra tag sedan jag skrev något men tiden går med nya mediciner och behandlingar. Näst intill friskförklarad förra sommaren, sen försämrade värden igen, och ny cellgiftsbehandling. Okey, han hänger med men blir allt magrare och tröttare. Det är jobbigt att se förändringen och inte kunna göra något. Försöker laga god mat med mycket kalorier men han har oftast ingen aptit och petar bara i maten. Och jag då? Jag känner mig alltmer uppgiven och trött, ensam som anhörig. Försöker att göra bra saker för egen del, men skuggan finns där hela tiden, som ett slags dåligt samvete för att jag inte sitter vid hans sängkant hela tiden.