Förlovningsdag
Idag skulle vi firat vår 48 års förlovningsdag. Vi hade säkert ätit västkustsallad som vi gjorde varje årsdag, men det blir det inte i dag. Nu kan jag trots allt glädja mig åt alla fina år vi fick tillsammans, även om saknaden är stor.
Fortsättningen på vår cancerresa var inte lätt och mycket intensiv. Helgen efter det tråkiga beskedet på Diagnostiskt Centrum var allt som i en stor bubbla. Yngsta dottern Marie kom på besök med lilla barnbarnet Max. När jag var och handlade ringde Marie till sin syster Anna och tyckte hon skulle komma hit från Linköping, vilket hon gjorde. Lars-Göran var trött, hade ont och somnade mitt i samtal vilket orsakade gråt och förtvivlan hos döttrarna. Deras närvaro gav mig tillfälle att få gå promenader i skogen och gråta och skrika utan min frustration utan att någon hörde eller såg. På måndagen skulle Lars-Göran till vårdcentralen för att ta prover inför biopsin på onsdagen, men han var så trött att han inte såg någon väg att orka. Jag gick dit och pratade och förklarade läget och de kom hem och tog proverna.
Jag måste berömma vården och Kävlinge hjälpmedelsecentral som hjälpt och stöttat så mycket de kunnat.
Lars-Göran var nu så trött att han inte orkade gå upp eller ner för trapporna så vi flyttade från vårt sovrum på övervåningen till gästrummet på bottenvåningen.
När det var dags att åka till sjukhuset på onsdag morgon kom en god vän och hämtade oss. Hon vågade inte krama om honom, då hon var rädd att han skulle trilla ihop. Framme vid sjukhuset fick de hämta honom i rullstol! Sex dagar senare tidigare hade min man gått in själv utan vidare. Jag stannade hela dagen hos Lars-Göran och var ute på en promenad när han undersöktes. Resultatet av biopsin skulle vi få veckan efter. Vi pratade inte så mycket, men grät och förbannade sjukdomen. Min fine man avbröt mig när jag beklagade mig för allt vi inte skulle få uppleva tillsammans. Han påpekade att vi/jag skulle komma ihåg och glädjas åt allt vi upplevt.
Sent på eftermiddagen var han trött och jag blev hämtad av den gode vännen, som varit ett fantastiskt stöd hela resan. När jag kom innanför dörren brast allt! Jag grät och hulkade hela natten och kunde inte förstå hur mycket tårar jag kunde producera.
De två nästa dagarna var jag på sjukhuset och höll min man sällskap. Ofta somnade han in och ville knappt inte äta, han hade ingen aptit. På fredag morgon kom en läkare och sjuksköterskor in med allvarliga miner. De hade fått svar på biopsin och bekräftade vad vi i princip visste. Han hade fått cancer i bukspottskörteln och förmodligen på andra ställen i buken och den var aggressiv.
Han skrevs ut och vi fick åka färdtjänst hem. Jag hade pratat med sjuksköterskan om att Lars-Göran behövde få en rullator och duschstol för att underlätta tillvaron, och strax efter vi kom hem kom de från hjälpmedelcentralen med allt! Under helgen var flickorna med sina familjer för att stötta och hälsa på. Det var svårt för de två äldsta barnbarnen, tolv och tio år, att förstå hur allvarlig sjuk morfar var. När de åkte hem på söndag eftermiddag lovade svärsonen att de skulle komma om två veckor och efteråt har han berättat att Lars-Göran skakat på huvudet.
Veckan efter fick Lars-Göran besök av vänner som han orkade prata med korta stunder. Jag höll mig hemma för det mesta, men när Marie var här kunde jag få lite för mig själv. Han åt mindre och mindre och tyckte näringsdryckerna smakade pest. Torsdagen var sista dagen han var uppe ur sängen. Vi ringde till Diagnostiskt Centrum för han ville få något mot att han var så trött! Sjuksköterskan talade om att det berodde på cancern. Han ville absolut inte åka in till sjukhuset då sängarna var så obekväma.
På fredagen kom båda döttrarna för att vara med och stötta. Vi insåg nog alla att det närmade sig slutet även om vi inte ville. Flickorna såg till att vi fick i oss mat och fixade annat, medan jag låg bredvid och höll om min älskling. Hela sjukdomstiden hade han ätit morfin av olika styrka och även lugnande, men på söndag morgon orkade han inte svälja tabletter och han gick med på att åka till sjukhuset . Det var en odramatisk ambulansfärd utan blåljus. Vi blev mycket väl omhändertagna på akuten där de försökte lindra smärtorna så mycket som möjligt. Efter nya provtagningar kom läkaren och ville prata med oss. Anna stannade hos pappa, medan Marie och jag följde med. Hon informerade oss att det inte var lång tid kvar och de skulle flytta honom till onekologen. De tog emot honom mycket väl och tom ordnade en extra mjuk madrass.
Nu började nedräkningen med morfinsprutor och lugnande. Vi kom upp till avdelningen vid femtiden. Det var lugnt och stilla, men obekväma stolar. Det fanns.möjlighet till kaffe, te och smörgåsar. Sista timmarna höll flickorna honom i händerna och jag låg bakom i sängen och höll om honom. Det var så overkligt. Vid niotiden på kvällen drog han sitt sista andetag och han var borta! Vi satt hos honom i olika konstellationer efter de gjort iordning honom. Vi gick iväg och meddelade nära och kära den tråkiga och sorgliga nyheten. Jag satt i baksätet på väg hem och var helt slut och hade svårt att ta in att min man sen 45 år var borta, efter så kort tid.
Nu började en ny resa på egen hand, som jag ska berätta om längre fram.
Efter Lars-Göran avled fick jag många brev, blommor och kondoleanser. Från en golfvännina fick jag en skrivelse som hon fått. när hennes man gick bort. Först. när jag läste kunde jag inte ta till mig det, men nu kan jag se det upplyftande och vill dela med mig av det:
He is gone
You can shed tears that he is gone
Or you can smile because he has lived
You can close your eyes and pray that he'll come back
or you can open your eyes and see all he's left.
Your heart can be empty because you can't see him
or you can be full of the love you shared.
You can turn your back on tomorrow and live yesterday
or you can be happy for tomorrow because of yesterday .
You can remember him only that he's gone
or you can cherish his memory and let it live on.
You can cry and close your mind, be empty and turn your back
or you can do what he's want:: smile, open your eyes, love and go on.
David Harkins 1981