Vart tog tiden vägen?

För tre år sen levde vi en bubbla. 21 oktober fick vi beskedet att min man hade bukspottkörtelcancer och det gick så fort. Han avled 30 oktober. Första året hatade jag först alla söndagar, sen blev den 30e varje månad. Ett år efter genomlevde jag hans sista dagar gråtande, förra året var också jobbigt, men lite lättare. Nu tre år senare kommer jag ihåg, men mår inte så dåligt. Jag läser min dagbok från den tiden och minns, men tack och lov inte med tårar.  Det känns som om det var igår och samtidigt så långt bort. Mycket har hänt i mitt liv med barn och barnbarn och en ny man. Jag har valt att ta till mig dikten jag fick av en vän strax efter Lars dog. 

He is gone

You can shed tears that he is gone

Or you can smile because he has lived

You can close your eyes and pray that he'll come back

Or you can see all he's left

Your heart can be empty because you can't see him

Or you can be full of the love you shared

You can remember him only that he's gone 

Or you can cherish his memory and let it live on

You can cry and close your mind, be empty and turn your back

Or you can do what he'd want; smile, open your eyes, love and go on

När jag läste detta första gången grät jag och kunde absolut inte förstå hur dessa rader skulle hjälpa mig, men det har gett mig hopp och framtidstro. 

Min man var mycket medveten om att hans liv var på väg att ta slut när vi fick beskedet och tackade mig för våra 48 tillsammans. Vi grät mycket tillsammans, men hann inte prata så mycket om min framtid, men jag vet i hjärtat att han ville att jag skulle må bra och vara så lycklig som möjligt. 

Jag har valt att leva vidare för mig själv, mina barn och barnbarn det känner jag är skyldig min man. 

Håller om er alla som blivit ensamma pga denna fruktansvärda sjukdom och ni andra som kämpar som anhöriga.