Den andra cancerresan

Insåg just att jag inte har skrivit här på ett tag. Årsdagen för Pappas död och så julen ovanpå det tog hårt på mig så jag har mått väldigt dåligt under en period. Förstår inte att det redan gått ett helt år sen min älskade pappa slets bort från oss.

Det gick väldigt snabbt utför med min lilla pappa efter att han fått diagnosen. På ynka 5 veckor slets han bort från oss. Det var som om han åldrades 20 år på de där veckorna. Min fina pappa som alltid varit sund, stark och frisk förvandlades snabbt till en skröplig gammal man som inte kunde gå utan rullator. Första tiden fick han dessutom ha ett dränage på magen eftersom läkarna gång på gång misslyckades med att sätta in en stent i hans lever för att gallgången var täppt (som jag minns det, allt är lite suddigt från den tiden). Levern var tydligen stenhård, så de kunde inte få igenom stenten förrän på femte försöket. Nu pratar vi alltså fem operationer på drygt en vecka, så ni kan ju tänka er hur min stackars pappa mådde. Den veckan tog extremt hårt på honom. När operationen väl lyckades så släppte läkaren instrumenten och jublade av lycka. Jag har inte träffat på en så engagerad läkare någonsin förut. Så himla fint mitt i allt hemskt! Efter operationen slapp Pappa äntligen det jobbiga dränet (som dessutom läckte hela tiden) och han blev lite piggare så att han kunde få komma hem. Vi hoppades på att han skulle bli ännu piggare hemma, men tyvärr såg ödet annorlunda ut. Hans värden blev allt sämre och ett palliativt vårdteam sattes in. Hemtjänst till Pappa. Allt kändes helt fel och overkligt. Vi fick reda på att han förmodligen inte skulle överleva helgen så jag åkte upp för att vara hos honom. Det var den hemskaste helgen i hela mitt liv. Han kunde inte ligga ned längre stunder eftersom tumörerna gjorde ont då, så han satt mest upp med huvudet i händerna och armbågarna på knäna. Det resulterade i att han hade stora sår på benen. Vaderna och fötterna svullnade upp till oigenkännlighet samtidigt som resten av Pappa magrade allt mer. Det var som att krama en liten fågel. Han var bara skinn och ben. Min starka, fina Pappa. Vi gjorde allt för att få i honom vätska och försökte bädda på olika sätt så att han kunde få sova. Jag vet inte hur många gånger jag gick in i sovrummet, hittade honom sittandes med armbågarna på knäna och fick honom att lägga sig ned. Sen satt jag på golvet en stund tills jag trodde han sov, smög ut ur rummet och hörde honom vakna igen efter max en kvart. Lilla Pappa, han var så utmattad att han till och med somnade sittandes ibland. Min syster och min man var också hemma, men jag kände mig ändå så ensam och otillräcklig. Tänkte många gånger att det var för mycket ansvar för en dotter att ta hand om sin pappa på det viset. Samtidigt är jag tacksam över att jag fick de där dagarna med honom. Han överlevde helgen, men var tvungen att åka till sjukhuset på måndagen eftersom han inte kunde klara sig hemma ens med hjälp längre. Väl inlagd ville han inte äta eller dricka mer utan den där fruktansvärda väntan påbörjades på riktigt. Väntan på döden. Väntan på ett liv utan honom. På onsdagen somnade han in, och livet har inte varit sig likt sen dess. Det har varit väldigt tomt och väldigt tyst.