Hur blev allt så skevt?

Nu var det längesen jag skrev något här. Jag mår fortfarande väldigt dåligt och har svårt att ta mig an sorgen efter mina älskade föräldrar, men tar mig framåt en dag i taget. Ibland en timme i taget. Just nu jobbar jag 75% med 25% tjänstledighet för att slippa sjukskrivning. Står i kö till terapi och vill verkligen få må bra igen. Hur gör man det egentligen efter nåt sånt här? Hur orkar man komma tillbaka? Jag vet inte och jag känner mig ofta väldigt ensam. Jag har så svårt att tro på en bra verklighet efter att min älskade Pappa också fick cancer och slets bort från oss på 5 veckor. Minns så väl när jag fått reda på att han hade dåliga levervärden och jag skulle kasta mig i bilen mot hemstaden. En kollega la handen på min axel och sa "Det behöver inte vara samma som med din mamma". Det var orimligt för alla runtomkring att min familj skulle kastas in i cancervärlden ännu en gång, men det var precis det som hände. Poff sa det och så såg jag älskade Pappa tyna bort. MIn starka, fina pappa.

Det känns som om senaste åren mestadels präglats av sorg och elände i min familj. Vi har haft många fina stunder också, men dödsfallen sliter sönder mig. Farmor och min moster gick bort med ungefär 2 veckors mellanrum. Moster ville inte berätta för mig och mina syskon att hon var sjuk, så det kom som en ofantlig chock. Älskade moster som ville skydda oss från allt ont. Farmor somnade in lugnt och stilla i sitt hem och jag är så tacksam för att hon fick göra det efter allt hon fått gå igenom. Är så ledsen att hon behövde uppleva sin enda sons bortgång. Lilla farmor. Hon var klar in i det sista och kramade mig så hårt sista gången vi sågs. Nästan 101 år hann hon bli och jag är så glad att vi fick ha henne med oss så länge. Det jag inte riktigt kan hantera är att jag, yngsta barnbarnet, fick planera hennes begravning. Min syster bor utomlands och min bror var bortrest så det var jag och min man kvar. Jag erbjöd mig och ville hjälpa till, men det känns så surrealistiskt.

Hur blev allt så skevt? Varför kan jag massor om val av kista, gravvård, gravrätt, urnfästning och arv? Varför har jag inget barndomshem kvar att åka till?

Fy vad jag saknar när allt var tryggt och bra. När alla levde och man bara hade vardagsproblem att tänka på.

Stor KRAM till er alla som också kämpar med sorg! Tillsammans är vi starka!