"Varför känns inte allt bra då?"
Något som jag har funderat på ett flertal dagar nu, närmare veckor faktiskt, är om jag någonsin kommer att må bra. Med bra, då menar jag hundra procent bra. "Men din mamma mår ju bättre nu? Eller?" Ja, det gör hon och det är jag ritkigt tacksam över. "Varför känns inte allt bra då?" Det är ungefär så det brukar låta. Något som inte många tänker på, vilket inte är så konstigt om man själv inte varit med om liknande, är att cancer består av lika mycket psykiskt som fysiskt eller hur man ska förklara det hela. Nej, jag har inte haft cancer - men cancer drabbar inte bara den drabbade, utan cancer drabbar hela den drabbades omgivning - speciellt vid en sådan nära relation som mor och dotter.
Trots att mamma inte besöker sjukhuset lika ofta, går på cellgiftsbehandling eller åker iväg på strålning nu för tiden, finns det fortfarande kvar tecken från cancern. Mammas dagliga medicin som ska motverka att cancern slår till igen, ärren efter operationerna samt biverningarna som både behandlingarna och medicinen har orsakat/orsakar, kommer alltid att vara med. Dessutom, alla traumatiska händelser som har klistrat sig fast inne i mitt huvud är jag också väldig säker på kommer att hänga med ett bra tag framöver. Det finns vissa dagar, nätter och stunder, när allt bara rasar över mig. Igen. Händelser i form av som små filmer som spelas upp i mitt huvud om och om igen. Inte nog med det, förutom händelserna finns det även så mycket rädsla som också kommer in i det hela. Räslan över att cancern väljer att slå till igen.
Ja, jag vet att man ska tänka positivt - men det fungerar inte att göra det 356 dagar om året. Det går bara inte. Jag kan inte riktigt styra över det hela, utan det kommer när det väl kommer. Skolan har tyvärr drabbats en hel del på sistone på grund av just det här vilket några av mina lärare har svårt att acceptera. Mamma berättade förut att hon hela tiden tänkte "När min sista dag av behandlingen är avklarad, då ska det firas och jag kommer äntligen få känna mig lycklig fullt ut igen" men som sedan inte alls blev så. Det blev mer som ett tomrum fyllt av oro, panik och rädsla. Likadant blev det för mig. Det jag försöker säga, tänk er strukturen i form av en uppsats. Bara för att inledningen och huvuddelen är avklarade, så finns även slutsatsen kvar. Med andra ord, trots att det kan ses som klart, så är det inte klart fullt ut. Det psykiska kan ta en väldigt lång tid att få kontroll över eller så gör det inte det alls, men allt beror på person till person. Alla är olika. Precis som slutsatser. Det som är viktigt är bara att inte försöka dölja det helt och hållet, för ut kommer det och ska det förr eller senare. Men kom ihåg, du är aldrig ensam.
/Elin