53 veckor, 366 dagar, 7 timmar och 20 minuter
Har nu passerat sedan jag fick det där samtalet. För ett år sedan satt jag hemma i den där dimman och förstod inte riktigt vad det faktiskt var som hade hänt. Vad var det egentligen jag gjorde där på sjukhuset? Hur länge var jag där? När kom Erik dit? Vad var det de sa till mig? Sa de verkligen att mamma var död? Sa de att den viktigaste människan i mitt liv inte fanns mer?
Där och då började min resa i helvetet. Allt kraschade. Efter en så fantastisk sommar med underbara minnen försvann precis allt. Det var ju en del av mig som plötsligt inte längre fanns. Där och då förändrades mitt liv för all framtid. Där och då förändrades jag. Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med de som säger att jag är så stark som klarat det här. Jag känner mig rätt liten och svag När tårarna trillar och mina barn kryper upp runt mig för att trösta och håller om mig. Eller när de på kvällen gråter sig till sömns av längtan efter mormor. Då känner man sig varken stark eller modig.
Stora E hade några tuffa dagar när hon insåg att det var ett år sedan hon åkte på träningslägret och kom hem till en sjuk mormor. Hon kände en viss skuld till att åka. Jag övertalade henne vänligt men bestämt att det var bra för henne att komma iväg. Mormor hade sagt samma sak va frågade hon då. Och det kunde jag svara ett säkert ja på. Så hon packade sin väska och har det kanonbra nu omgiven av sina lagkompisar.
Fasan och skräcken som har kommit om varandra de här senaste dagarna blev plötsligt verklighet. Dagen kom. Dagen då hon togs ifrån oss. Den blev inte planerad alls. Vi åkte ner till minneslunden. Lillprinsen upptäckte att kyrkan var öppen så vi gick in och tände ljus. Efter det gick vi ut i minneslunden. Då gick inte tårarna att hålla tillbaka längre. Älskade Lilla E kröp upp i mitt knä och sjöng för mig Efter en stund kröp även lillprinsen upp och sjöng med storasyster.
~ Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Med blommor som du samlar, och bär om sommaren
Som blåser när jag ramlar, min allra bästa vän
Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker du försöker lära mig
Och får jag välja en sak då vill jag precis som dig
Mamma min mamma bästa vän, om det är sant att man föds igen
Då vill jag bli en blomma och att du plockar mig
Och sätter mig i håret så att jag kan krama dig
Mamma min mamma vem är gud? vem gör så att solen lyser gul?
Vem tänder månens lampa? vem talar om att den ska ner?
och om du orkar svara så ska jag inte fråga mer
Du låter lampan lysa på mitt rum när det är kväll
Och jag får somna på din arm en stund, du är så snäll
Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du
Och kunna alla saker som du försöker lära mig
Och får jag välja en sak då vill jag bli precis som dig
Ja får jag välja en sak, då vill jag bli precis som dig.~~
Det blev en fin stund där i blåsten i minneslunden. Tårarna på kinden torkades av vinden. Barnens armar och röster bar mig genom dagen. Precis som jag tror att mamma skulle vilja haft det. Lillprinsens ord får bli dagens citat. ~~Mormor är där uppe och tittar ner på oss nu. Hon tar hand om oss ändå mamma. Var inte ledsen mer, mormor älskar oss fast hon är bland molnen. ~~
