Du som är så stark....

Många gånger, ja nästan varje dag får jag på något sätt höra/läsa det om mig själv. Jag? Stark? Är det verkligen det andra ser och tänker om mig? 

Vad är det som avgör om någon är stark? Vad är definitionen av stark? Varför ser andra mig som stark? Jag har ju inga direkta muskler som jag kan glänsa med. Är jag stark för att jag inte bara lägger mig ner och blir en blöt fläck när saknaden kommer över mig totalt? Är jag stark för att jag kliver ur sängen på morgonen när jag helat av allt bara skulle vilja ligga kvar och dra täcket över huvudet och önskar att få vakna ur denna mardröm? 

Jag har så svårt att förstå vad andra menar när de säger till mig att jag är stark. Ibland funderar jag faktiskt på om det bara är deras "ursäkt" för att slippa gå djupare in på hur jag egentligen mår. I dagens samhälle finns det ytterst lite tid för att bry sig om andra. För mig är det en självklarhet att hjälpa med det man kan. Att alltid räcka ut en hjälpande hand. Att tala om för personer som är viktiga i mitt liv så ofta jag kan att jag är glad att just den personen vill vara en del av mitt liv. Att finnas till! Både för min familj och för mina vänner.  Det kanske är precis det som gör att andra säger att jag är stark, just för att jag bryr mig om andra. Jag tar mig tiden att lyssna till andra fast jag själv fortfarande är mitt uppe i min sorg. 

Jag åker fortfarande berg och dalbana varje dag. Jag vet aldrig när jag kraschar, jag vet aldrig när tårarna vill bryta fram. Jag vet bara att jag skulle vilja att någon tog mig i famnen och strök mig över håret och sa att allt skulle bli bra. Precis så där som mamma gjorde.

Älskade mamma vad jag saknar dig❤️