Jag tänker och undrar. Lever jag?

Dagarna bara springer iväg, redan 2 veckor och 1 dag sedan jag tog ett sista farväl av henne. Där hon låg i kista under bårtäcket. Jag är inte riktigt redo att skriva om begravningen än. Det får bli i ett eget inlägg senare. 

Dagarna går som sagt, hade jag inte haft barnen hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen med täcket över huvudet och trott att det bara är världens sämsta mardröm jag befinner mig i. Smärtan finns där precis hela tiden, och omgivningen påminner. När jag möter mor eller farföräldrar på förskolan eller i skolansom är där för att hämta barnbarnen, då gör det så där extra ont i hjärtat. Mina barn kommer aldrig mer att bli hämtade av deras mormor. Eller när någon säger, jag ska åka till mamma/mormor och hälsa på. Jag vill också!!! Det känns så otroligt orättvist att vissa ska få ha kvar sina gamelmor/farföräldrar och jag får inte ens ha kvar min mamma. Det är egoistiskt, det vet jag. Men ibland måste även jag tänka så. Jag känner mig hemsk som tycker att det känns jobbigt att åka till min mans mormor. Jag tycker om henne otroligt mycket, och jag vet att vi borde åka dit. För är det något jag har lärt mig är att det är dumt att skjuta upp saker. I morgon kan det ju faktsikt vara försent. Men något i mig gör så ont! 

Livet efter döden då? Ja det pratar vi mycket om här hemma. Stora E och jag kraschar lite rätt vad det är. I går pratade vi minnen och kom fram till att vi är otroligt glada över att vi fick de där dagarna på stranden tillsammans med mamma innan hon gick bort. Vi kom fram till att vi tror/vill tro/hoppas att även mamma hade det minnet med sig när hon insåg att hon skulle dö. Om hon nu insåg det? Jag personligen funderar mycket på hur länge mamma hade vetat om tumörerna, om hon haft på känn att det var något mer allvarligt men inte ville säga något till mig/oss bara för att hon ville att vi skulle åka till Norrköping och jobba under sommaren. Kanske ville hon ha lite tid för sig själv? Drog hon sig för att säga något innan vi skulle åka till London bara för att jag inte skulle kunna avboka resan? Visste hon? Var det därför hon var så stark och modig när jag grät som ett litet barn? Det är så många frågor i huvudet som dyker upp lite då och då, frågor som jag aldrig kommer att kunna få svar på, men som ändå grubblas på. Många tankar, men inga svar.... 

En av de där fantastiska dagarna på starnden pratade jag med mamma om att göra en tatuering till minne av vår kamp mot den där jäkla sjukdomen som vi skulle besegra. Vi pratade om svalor som var mammas favorit fågel, sen hittade jag en fin bild på ett evighetstecken och så pratade vi om en passande text. Vi bestämde att vi skulle åka till en tatuerare när barenen var i skolan/förskolan en dag. Den dagen hann aldrig komma. Jag fickåka dit själv, jag fick välja själv. Men jag gjorde det. Jag gjorde det till minne av den mest fantastiska och starkaste människa jag någonsin kommer att träffa. Hon var min styrka, min fanstastiska mamma <3