2 år sen vi pratade för sista gången.

Hej!

Efter ett långt uppehåll här på bloggen pågrund av att jag helt enkelt inte har känt behovet av att skriva av mig. Förrän nu. Imorgon är det 2 år sen lillebror lämnade oss. Och den sista tiden har varit tuff. Galet tuff. Tänk det gör lika ont idag som det gjorde för 2 år sen. Det är en svindlande känsla det där, när man faller ner i det mörka svarta hålet av sorg, omgiven att stora vågor av smärta och mörker. Jag kommer ihåg det som igår, det sista vi sa till varandra innan jag gick hem för natten och han skulle sova. 3 stycken "jag älskar dig" orkade han replikera tillbaka innan jag gick. Och nästa gång jag skulle se honom, morgonen efter, så var han inte kontaktbar och vi visste att det var nära. 

Jag hade lämnat min stora dotter på dagis, hunden till hundvakten och jag och min minsta skulle bara hämta pengar för att sen köpa mammas 60-årspresent eftersom hon fyllde 60 år 3/3. Pappa kom aldrig ut som vi hade bestämt 10 minuter tidigare. Så jag ringde ihärdigt tills han svarade och sa med ansträngd röst att det är nog bäst att jag kommer in. Just där och då förstod jag. Nu blir livet aldrig mer som förut. Nu lämnar han oss. Nu har jag ingen lillebror kvar. 

Skyndar mig in o får se lillebror ligga där med en något ansträngd andning. Han ligger så tills klockan är 10:15 när något händer och det känns i hela rummet, att nu har han lämnat oss. Det låter så konstigt, men jag vet att han lämnade oss då. Det tog några timmar, vet inte exakt när, för för mig hade han lämnat oss 10:15, tills slut så orkar inte kroppen kämpa mer och han släppte taget. Jag kommer ihåg att det allra sista hände det något och han tittade på mig, kramade min hand och tog sista andetaget. 

Sen fanns han inte mer. 

Så definitivt. Ingen mer Stefan, ingen mer lillebror, inget mer underbart skratt eller roliga skämt från hans favoritfilmer. Inga mer nytagna kort tillsammans med honom och mina barn. Bara... så tomt. 

Ibalnd kommer jag på mig själv, att tänka på honom som att han fortfarande är här. För en millisekund är allt som det var då. 

Och det är med splittrad känsla jag känner mig så här ensam. Jag vill inte att någon ska veta hur den här känslan känns, samtidigt som jag vill att andra ska veta hur jag känner. Hur bottenlöst det känns när man befinner sig i sorgen, när högtider och såna här årsdagar kommer, när man från ingenstans blir påmind om honom och bryter ihop inombords men inte vill visa det utåt med risk för att få andra att må dåligt. Inte för att jag inte skulle kunna eller vill, men jag vill helst inte dra ner andra i samma skit jag befinner mig i ibland. 

Imorgon är det Spin of Hope här i Lidköping och jag har lyckats skrapa ihop ett lag, team Stefan. Ett spinningevent med förmån till barncancerfonden. Jag är otroligt tacksam över laget och mina vänner som vill ställa upp, trots att jag själv just nu är förkyld. Tur min sambo ställde upp då! 

Kärlek//R