Att ta in

Lillebrors resa var lång. Sen maj förra året har han kämpat o kämpat mot denna fruktansvärda sjukdom. Men aldrig någonsin tappade han hoppet, ända in i det sista trodde han att det skulle gå vägen. Han var så stark, min fina fina lilla bror.

Aldrig grät han, istället sa han att han skulle vinna och inte cancern. Han skulle inte låta cancern ta över.

Men alla övervinner inte cancern, trots att vi allt ligger så bra i tiden i det här landet.

Läkarna har verkligen gjort allt dom kunnat för att rädda min bror.

Men någon, eller något, ville något annat. Ha tillbaka honom. Vi fick honom bara på lån, denna ängel på jorden.

För er som inte känner honom låter det som en klyscha, men han var verkligen en ängel på jorden. Aldrig några ovänner, o skulle det vara någon som bråkade med honom så gick han därifrån.

Så otroligt fin på så många sätt.

Han har lärt mig så mycket om livet, att vara ödmjuk mot dom som kanske inte behöver det, att vara snäll och omtänksam. Jag önskar att hela världen fick lära känna min bror så fler kunde få ta del av denna fina ödmjukhet och omtänksamhet han hade om alla runt omkring sig. Min lilla fina ängel.

Han fattas oss. Han fattas mig. Han fattas mina föräldrar. Han fattas mina barn.

Nu finns han inte mer.

Han finns inte mer. Aldrig mer se honom le, skratta hans fina och uppriktiga skratt...

Men jag tröstar mig med att han har det bättre nu, på sin semester. Hans kropp håller honom inte fängslad och han mår bra. Han kan göra det han vill och jag tror han tittar till oss. Jag lever på hoppet att jag får träffa honom igen, att det inte var sista gången.

Och jag lever på dom små sakerna, som att hans sista måltid var makaroner och kalvsylta som var hans favorit. Att jag fick höra honom säga jag älskar dig 3 gången i måndags när jag lämnade honom för natten.

Men han fattas mig. O det gör så ont. Jag kan inte förstå hur vi ska klara detta när det gör så ont.

Det gör så fruktansvärd ont.

Och idag fyller mamma 60 år....