Det närmar sig

I övermorgon är begravningen. Det är inte mycket annat jag tänker på just nu. Usch, jag fasar något gruveligt för den.

Vill inte gå, vill inte acceptera. Vill inte se kistan, se hans kort, blommorna, eller höra musiken. Jag vill helt enkelt inte inse att det är han som ligger där.

Varför är livet så orättvist?

När ska jag förstå att han inte kommer tillbaka?

Kommer jag någonsin förstå eller för den sakens skull acceptera?

Fan vad jag vill ha honom här. Han fattas mig ju.....

Kärlek//R