Mina barn

Utan mina barn vet jag inte hur någon av oss i familjen skulle klara oss. Det går inte en dag utan att jag tänker på vilken otrolig tur det är att dom finns i våra liv.

Och det gör att jag tror ännu mer på ordspråket "allt händer för en anledning."

Innan vi fick våran äldsta tjej så gick vi igenom 3 mf och ett utomkvedshavandeskap. Jag fick operera bort den ena äggledaren och fick vara med i en missfallsstudie.

Det var en jobbig och kämpig tid fylld med ångestfulla tankar om att vi, jag aldrig skulle få några biologiska barn.

Men sen äntligen kom Miléah och efter ytterligare 16 månader kom lillasyster (oplanerat). Stoltare o gladare morbror till barnen kunde man inte få.

Min lillebror var så otroligt barnkär o hade verkligen barnasinnet kvar.

Han älskade dom o dom älskade honom.

Miléah pratar nästan dagligen om sin morbror, pekar upp på molnen o säger hans namn. Säger att han åker tåg i molnen om vi frågar vad han gör. Och varje morgon till frukosten tänder vi "lillebrors ljus".

Hade det inte varit för mina barn hade

Även mina föräldrar haft det än mer svårare än vad dom har nu.

Nu lyser dom upp så fort dom får träffa barnen. Och Miléah har sovit över hos mormor o morfar nu några kvällar o det märks hur gott det gör alla parter när dom får träffas.

Jag är välsignad på många sätt o vis. Jag hade haft en helt perfekt och fulländat liv om det inte hade varit för den pusselbiten som alltid kommer att fattas mig nu.

Min alldeles egna fina lilla bror.