Mona

ikväll är det deppigt. Har tänkt på drömmen jag drömde om honom inatt, den första som jag faktiskt kommer ihåg.

O tänkt tillbaka på dom sista dygnen med honom. Sista vi sa till varandra, hans sista timmar M.m.

Har tänkt på hur jag fortfarande går till hans rum det första jag gör när jag kommer hem till mina föräldrar. Det har jag ju alltid gjort. Enda skillnaden nu är att han inte är där. Men när han var där då sa han alltid "Hej Mona" i sin glada ton.

Han har alltid kallat mig för Mona, ända sen han var liten. Jag har alltid varit Mona. O han var den enda som har kallat mig så. Såna här tankar som får mig att deppa ihop. Såna där små detaljer som helt plötsligt blivit stora då man vet att dom inte kommer tillbaka. Å vad jag önskade nu att jag tog tillvara på dom där små ögonblicken. Och att jag inte tog mer kort tillsammans med honom när han väl var frisk och innan medicinerna förändrade hans utseende.

Fan fan fan vad jag hatar cancer.

Idag har jag o mamma, tillsammans med mina barn varit hos min mormor o morfar. Det blev heldag vilket var skönt. Helt underbart väder var det också!

I bilen dit berättade mamma att det hade kommit 2 sädesärlor till dom igår. Förut har det bara varit en, det som min pappa tror är min faster Sonja. Den ena var vit o samma som då pappa tror är Sonja som kommer varje år o den andra var mörkare.

Slump eller kanske lillebror som hälsade på? Men lite knäpp blir man ju då det tidigare år bara varit en ljus sädesärla som kommit....

Ta hand om er o varandra. Denna dagen kommer aldrig åter <3