Att måla upp en fasad och vara stark åt andra...

Att måla upp en fasad och vara stark åt andra, men inte åt sig själv, är det någon som känner igen sig? 

När jag påbörjar detta inlägg är klockan 04.30. Jag ligger (återigen) vaken med tankar som rör omkring i hjärnan utan att jag kan göra så mycket åt det för tillfället. Tankar som oavbrutet handlar om mamma och hennes mer än 21 års kämpande med cancer. Jag tänker även på allt som har hänt under årens lopp med flera nära och kära som inte heller längre finns kvar i livet. I min närhet finns det också dem som dagligen kämpar för att ens komma upp ur sängen efter sviterna av cancern och alla vi som lever ”vid sidan om”.

Jag har nu ett bra tag försökt att blunda och hoppats på att jag skulle somna om, jag har försökt att läsa och lyssna på musik. Jag har också försökt att titta på tv, men ingenting av dessa åtgärder har hjälpt mig med sömnen när väl tankarna satt igång. Min vackra fru ligger bredvid mig och sover så sött och hon förtjänar verkligen att jag inte väcker henne, även fast hon så många gånger sagt att jag måste göra det om jag inte kan sova. Jag vill inte väcka henne just för att varje vaken stund finns hon där för mig och hjälper mig helt osjälviskt med vad jag än är i behov av. Även att jag dagligen säger och visar hur mycket hon betyder för mig, tror jag ändå inte att hon verkligen förstår hur mycket. Jag tycker därför att hon förtjänar alla de timmars sömn och chans till återhämtning hon kan få, som bara är möjligt. 

Vi har båda varit med om livets baksidor och det är kanske därför vi (från allra första stund) förstår varandra så bra och som gör att vi aldrig tar något för givet. Vi lever i tacksamhet för vad vi har, här och nu och vi är inte besvikna eller bittra för något vi inte har…

I mitt yrke som pedagog och musiklärare (årskurs 4-9) har jag även förmånen att få arbeta med elevhälsofrågor (alltså inte "kuratorsprat") utan mer en roll att vara en trygg vuxen person som rör sig i klasserna i korridorerna, i skolcaféet etc. och inte alltför sällan den som elever (och även vissa kollegor) pratar med om förtroliga saker, som att t.ex. få råd om hur man kan hantera vardagen när den är som jobbigast. Jag tror och hoppas att jag är ganska duktig på att få andra människors fortsatta förtroende och jag kan med stolthet säga att jag har ärvt mammas sätt att vara mot andra och vara den som hjälper men som inte kräver något tillbaka.

Men myntet har en baksida!!

Att vara stark åt andra men inte åt sig själv, det är en mycket ambivalent känsla. Å ena sidan helt underbart fantastisk när jag får ta del av att jag hjälpt andra människor att må bättre och när de (ofta) med gråten i ögonen talar om det för mig, genom kramar, blickar, skratt etc. Å andra sidan ligger jag ju själv vaken väldigt ofta och försöker klura ut hur jag på bästa sätt kan hjälpa mig att hantera vardagen när den är som jobbigast... 

Jag har under åren lärt mig oerhört mycket om mig själv och om olika terapeutiska metoder för att finna balans i vad jag gör. Men hur kommer det sig att jag trots detta, med jämna mellanrum, återkommer till det levnadsmönster som gör att jag ligger vaken och känner stress över att inte kunna sova?

Denna känsla är tuff och ohållbar i ”normala” fall. Men i mitt fall, där jag precis förlorat min mamma, känns det som att så mycket kommer tillbaka från förr, som ett slags minne som direkt triggar igång hjärnans alla synapser och nervceller och sätter dem på inte-kunna-sova-läge. Jag vet ju helt och hållet vad orsakerna beror på och jag är ganska påläst och rationellt tänkande vad gäller sådana här psykologiska aspekter, men ändå… Jaja, jag skulle kunna skriva mycket mera om det här, men nu har klockan blivit så pass mycket att det är dags att ”gå upp” och förbereda sig för jobbet, och återigen hjälpa andra… :-)

Jag vet att saker och tid måste få ta tid och så småningom kommer jag nog att hitta en balans i sorgen efter mamma och i mina tankar, men till dess får jag nog försöka göra vad jag kan och lyssna på dem som står mig närmast och som vill mig väl. Vad vore jag utan dem?

Slutligen vill jag avsluta inlägget med några väldigt betydelsefulla rader jag skrev från oss syskon till mammas begravning.

Till Mamma

Din kärlek har alltid lyst så klart, så klart, det kändes att kärleken var gränslös redan från livets start. 

När vi barn under åren haft det tufft och svårt, är det du mamma som tröstat oss så att det inte känts så hårt. 

Genom livet du genom dina vackra ögon sett oss vandra, och samtidigt lärt oss att man måste vara snäll mot andra. 

Dina visdomsord har hela tiden ekat i våra tankar och du har också visat att det är för oss ditt hjärta bankar. 

Om vi gjorde något dumt lärde du oss att alltid säga förlåt, även om det ibland hos oss krävdes en hel del gråt. 

Du lärde oss att se det positiva i allt, även fast det ibland kändes mörkt och kallt. 

Din aura var alltid så lysande och varm, och var du än kom så hänfördes alla av din charm. 

Som barn kunde vi aldrig någonsin bett om en bättre mamma, det var du som lärde oss att obegränsad kärlek anamma. 

Vi skulle kunna skriva oändligt många kärleksfulla rader till för dig lilla mamma, och vi vet att alla som någonsin känt dig tycker detsamma. 

Men som ett avslut på dessa kärleksfulla små rader, vill vi uttrycka oss genom att helt enkelt säga …

… Vi älskar dig mamma, nu och i evigheten … <3