Förnimmelser av min mamma, efter hennes bortgång...

Imorgon är det på dagen två månader sedan mamma slutade att andas. Efter 21 år blev hon fri ifrån cancern och allt det fruktansvärda den gjort med henne.

Att kvällen hon gick bort känna att energin i rummet försvinner i samma ögonblick hon inte är med oss längre och där rummet plötsligt känns som ett tomt skal, helt främmande trots att det är mitt barndomshem och det rum mamma bott i under nästan ett års tid med palliativ vård, ja det var en mycket märklig känsla som infann sig och som bäst förklaras med att det kändes "ojordiskt" över det hela och att mammas själ vandrade vidare.

Sorgen efter mamma har tagit och tar varje dag flera olika vägar, bland annat där känslan av maktlöshet, ångest och ilska över situationen kommer krypande när du minst anar det, och där tankar och reflektioner blandas med en oerhörd saknad samtidigt som ett "lugn" lägger sig och där jag förnimmer att mamma är med mig ibland. I dessa stunder kommer jag på mig själv att skratta och små-le över alla underbara stunder vi fått tillsammans och alla tokigheter vi varit med om och att det är klart att mamma finns med oss och ser till att vi har det bra, något hon alltid har gjort :-)

Nu har det gått två månader sedan mamma lämnade jordelivet och hur ska jag förklara för mig själv (och andra i min närhet) att jag, som är väldigt rationell och vetenskapligt tänkande i normala fall, känner och har känt mammas doft vid flera tillfällen samt också varit med andra upplevelser jag inte kan förklara på ett naturligt sätt?

Hur ska jag kunna förklara att jag, helt utan förvarning och med alla fönster och dörrar stängda, känt en kyla/energi som är så påtaglig runt bara mig men där min fru säger att det är precis lika varmt som det varit hela tiden. Detta har bland annat inträffat när jag pratat i telefon med min syster och vi nästintill samtidigt uttryckt något i stil med: "Men shit! Det är något runt mig! Mammas doft är här!!" och som hållit i sig en stund.

Det finns säkerligen flera vetenskapliga och psykologiska förklaringar som kan förklara dessa förnimmelser, men inte följande...

Samma dag som begravningen var satt jag och lekte med mitt fantastiska lilla syskonbarn på 1 1/2 år och vi klappade familjens gosiga hund. När vi gör det är vi själva i mammas rum och helt plötsligt vänder sig båda två åt exakt samma håll precis samtidigt och verkligen stirrar på något. De gör det en bra stund och slutligen säger mitt syskonbarn "mommo" (mormor), pekar med fingret och skrattar...

När jag några dagar senare hjälpte pappa att städa huset och mammas rum kände jag en närvaro och en mycket tung andning som lät precis som mamma, när hon var så trött och bara sov under hennes sista år. Andningen upprepades kontinuerligt och väldigt tydligt, jag ropade på pappa och undrade om han var ute i hallen och om det var han som andades. Jag ropade lite högre en gång till, då svarade han att han var uppe på övervåningen i rummet längst bort och städade.

Samma natt låg jag vaken med tusentals tankar och hade svårt att sova. Jag gick upp och skulle dricka lite vatten (kl. 02.30 ca) när jag hör flera tydliga fotsteg som går fram och tillbaka nere i mammas rum. Jag ropar lite försiktigt på pappa eftersom jag tror att han också är vaken, men pappa sover i sitt rum, då funderar jag på att om det är min syster och hennes sambo som är på nedervåningen. Men de ligger också och sover djupt. Jag känner då en mycket märklig känsla och ropar "hallå!", och efter några sekunder slutar fotstegen...

Jag har alltså flera gånger känt mammas närvaro men också varit med om att en fin rosa tygpåse som mamma tyckte så mycket om från att ha stått lutad mot ett bord trillat åt det andra hållet utan att någon varit i rummet alls.

Förutom mina upplevelser är vi flera i familjen som upplevt rörelser mot t.ex. ryggen och min fru och svägerska har även de känt tydliga dofter av mammas närvaro.

Detta är kanske fel forum att skriva om dessa upplevelser och som jag skrev innan så är jag mer vetenskapligt lagd och försöker hitta rationella förklaringar till mina upplevelser. Men flera av händelserna tror jag inte kan förklaras på ett naturligt sätt, jag får helt enkelt gå på min egen känsla och faktiskt inse att oavsett vad vetenskapen säger så finns det numera ingen som kan övertyga mig om att jag har inbillat mig! Jag vet vad jag har varit med om och det gör mig trygg i sorgen att veta att mamma finns med oss och att vi någon gång, i en annan tid, kommer att ses igen...

Jag tycker att dessa saker är svåra att prata med andra om men någon här inne kanske har upplevt samma saker/förnimmelser men kanske inte vågat prata om det? I mitt fall känner jag att beroende på vem i min närhet (privat och/eller jobb) finns ju alltid risken att bli sedd som lite, tja mer udda, och en person som håller på att tappa verklighetsuppfattningen, något jag verkligen inte håller på med... :-)

Någon som känner igen sig?